Det som skiljde sig från vanligt, var att Sirkos var inomhus och att
vi fick chansen att hälsa på och umgås extra mycket med honom. Vi är
båda ense: den där Sirkos är en mycket trevlig prick, trots att han
låter rätt mycket med käkarna när han kommer nära.

På natten fick vi möjligheten att dela säng med egensinniga och
trevliga Nea och Noxy.

Mari visade oss också den senaste årsboken av SPHK. Det tycks oss som
att den blir bättre och bättre för varje år. Dessutom hade Shejrix en
himla massa hundar med och för vår egen del fanns det bilder på
Arktisk Storm Skade, Shejrix Cirith Ungol (Uno) och Shejrix Visko, då
de alla fått CK i SPHK-tävlingar. Det gjorde oss även glada att läsa
att endast brukshundar kommer att kunna tävla om CERT.

Sammanfattningsvis får vi tacka Joakim och Mari för
ytterligare en suverän helg!

Inte att förglömma:

Påskliljorna som en gång var...

Det blir inte mycket text, men väl lite film och bilder. Håll till godo.

Skade tycker att det är lite för varmt i solen.

Det hjälper absolut inte att Iddick dyker på ens nacke!

Men nu får hon äntligen vila ut.

Småtjejerna kollar läget i gräset.

Den senaste utgrävningen på tomten, tillika den djupaste hitintills.

Milio och Ithil chillar i gräset.

Seven vakar över sin lilla pinne.

En sommarmorgon i Bjälkatorp.

Någon sorts vårig blom-sak.

I upptagenheten av att göra ingenting, försvann hundarna en efter en till framsidan. När matte så följde efter såg hon Uno leka med en orm.

Med hjärtat i halsgropen skyndade hon sig dit och ställde i all hast sin knappt rörda kopp kaffe på gräsmattan. Ormen låg upp och ner, så det var till en början inte helt enkelt att se om det var en snok eller huggorm. Uno lydde när matte sa åt honom att låta bli ormen och tog två pinnar för att vända den om. Tack och lov visade det sig vara en snok som låg upp och ner för att spela död, men Uno hade inte låtit sig luras utan den hade fått sig några bett och därav dött. Stanken från snoken var kväljande, ungefär som wunderbaum med fabriksfel.

Matte slängde ut den i skogen och när hon kom tillbaka, stod Uno ivrigt sörplandes mattes kaffe. Han hade nästan druckit upp alltihop när matte tog koppen från honom. Glad som han var, hoppade han upp och gav matte en föga uppskattad puss.

Nog om ormar och annat krälande. Här följer några bilder från hus och trädgård. Det har varit lite tunt med sådant på sistone, eftersom huße varit på resande fot. (Om ni tycker att 17 grader är jobbigt, borde ni testa 40 grader i skuggan, som det var i Kakinada, Indien i veckan.)

Seven kisar i vårsolen.

Iddi väntar på att Ithil ska glömma att hon har ett vedträ att vakta.

Seven har tagit plats i sin fåtölj.

Iddi och Visko med glimten i ögat.

Det firar vi med en liten bildkavalkad från trädgården idag, och några tuggisar till födelsadagsgrisarna (och deras kompisar).

Ett litet ovanligt läge, i det att Uno har övertaget på Ithil. I vanliga fall ligger han på rygg på marken, och Ithil vakar över honom så han inte får några idéer.

Lek på G. Syskonen laddar för en brottningsmatch.

Ithil tittar nyfiket på något. Troligen mattes hand i fickan, ety i fickan finns det alltid något smaskigt.

Här har Ithan fått syn på en tuggleksak, även känd som Uno. Notera att hon fokuserar mycket mer på det än på smarrigheterna i mattes ficka.

Uno i profil. Stilig liten pojk, det där.

Uno lite lätt trött efter en brottningsmatch. Kollar troligen runt efter syrran, så hon inte kommer med ett tjuvnyp.

Uno och Lup kommer bra överens. Puss på dej, farbror Lup!

Ithil i lite profil. Det är inte ofta hon står still, men hon kan ställa upp sig snyggt, om hon vill.

Uno uppställd i lite ful vinkel, men hunden är ju stilig, så vad gör det.

Och så lite bilder på nytillskottet, Seven – så sockersöt att vi borde skrivit in en tandvårdsklausul i köpekontraktet från Unayokarna.

Seven sitter och filosoferar om vem av Skade och Iddick hon ska ge sig på att retas med härnäst.

Eftersom huße ropar, kan jag väl tänka mig att slå ett getöga åt hans håll.

Seven vilar efter en jobbig lekstund med Skade och Iddick.

Seven på gott humör, med en ton av underdånighet. (Eller så är hon på väg att nysa.)

Fredagen spenderades med lite utställningsförberedelser samt att grilla och prata hundar med trevligt sällskap. Vi hade bestämt oss för att tälta, och med Seven och Visko som sällskap i tältet var det inte särskilt kallt trots att temperaturen var nere på endast 3-4 plusgrader under natten.

De fyrbenta Bjälkatorparna på kätting. Ny erfarenhet för Iddi, Skade och Seven, som klarade det galant allihop.

På lördagsmorgonen stod det klart att Iddi fortfarande har problem med sin ena tass och haltade, så vi beslutade oss för att inte ställa honom. Synd, för det hade varit intressant att få ett utlåtande på honom. Å andra sidan var vi glada för att både Skades och Unos tassproblem hade blivit bättre.

Först ut var Uno. Uno är minst sagt lätt att ha med att göra och har ett helt underbart temperament. Han bryr sig överhuvudtaget inte om andra hanar och blir han morrad på, går han bara ett steg åt sidan och ignorerar den andra hunden. Han ställer också i princip ut sig själv. Husse behövde inte göra särskilt mycket, utan Uno visade sig från sin bästa sida och ställde upp sig finfint. Han fick excellent i kvalitetsbedömningen och vann sedan konkurrensen i unghundsklass med CK. Där tog det dock stopp och vi blev avtackade i bästa hane, men med ett suveränt utlåtande från domaren Annica Uppström, är vi supernöjda:

Utmärkt temperament. 23 månaders hane av mycket god helhet. Maskulint vackert huvud, välplacerade öron, mandelformade ögon, korrekt bett, utmärkt hals och resning, utmärkta vinklar runt om. Rör sig effektivt och balanserat. Utmärkta ben och tassar. Mycket bra päls.

En stilig Uno, om än urfälld.

Därefter var det Skades tur.  Henne hade vi helt glömt bort att träna och det såg inte så bra ut när vi försökte träna lite grand innan det var hennes tur. I ringen dock, så råkade husse få till det just rätt så att Skade rörde sig fantastiskt. I kvalitetsbedömningen fick vi reda på att hon saknade en tand, och vi trodde därför att det skulle dra ner rejält i bedömningen, men hon fick trots allt excellent. Det var rätt stor konkurrens i juniorklassen för tikar, men det visade sig till slut stå mellan Skade och en juniortik från Broscheit Fangs. Efter många om och men blev Skade tvåa och även hon, till vår förvåning, fick ett CK. I bästa tik, gick det inte alls lika bra med rörelserna, och vi blev avtackade utan placering. Utlåtandet blev som följer:

Mycket trevligt temperament. 9 månaders tik av mycket god helhet. Vackert feminint huvud, välplacerade öron. Saknar P1 vänster överkäke. Välbalanserad helhet, mycket goda vinklar fram, tillräckligt bak. Tillräckligt utvecklad bröstkorg för ålder. Mycket goda ben och tassar. Rör sig balanserat runt om. Utmärkt päls.

Skade är uppenbarligen inte det lilla minsta nöjd med att stå i ringen med Huße.

Därefter var det dags för valparna. Matte fick ställa supersöta Keiko och husse ställde Seven. Som tur är Keiko lättställd och skötte sig väl. Även Seven är mycket lätt att ha med att göra och för henne var det inga konstigheter att gå i ringen. Keiko blev etta med HP och därefter kom Seven och Kira, även de med HP. Sevens utlåtande blev:

Bra storlek, vackert feminint huvud med mörka ögon. Bra öron, bra hals och rygg, utmärkt bröstdjup, bra benstomme, välslutna tassar. Bra päls, går bra.

Efter valparna som fått gå emellan och ställas efter juniortikarna, var det så dags för unghundstikarna. Tella med Mari stod framför oss och domaren verkade mycket förtjust i Tella och det verkade som att med lite mer ringträning, kan Tella gå hur långt som helst. Vi hoppades på Ithil, men där hade vårt flyt tagit slut. Domaren övervägde ett tag och sa att hon tyckte det var svårt att välja very good eller excellent, men eftersom hon hade en del anmärkningar, sa Annika att hon idag väljer att ge ett blått kort på Ithil, d.v.s. very good. Utlåtandet blev:

23 månaders tik av mycket god helhet. Feminint huvud, välplacerade öron. Korrekt bett, välans. hals. Bra rygg, något kort kors. Något öppna vinklar fram, tillräckliga vinklar bak. Något kort bröstkorg. Rör sig med bra drive.

Ithil i en typisk pose. Framåt, och med blicken på något som man kan antingen gräva sig genom eller tugga på.

Som pricken över i:et ställdes även Seven, Keiko, Kira och Uhura i uppfödningsklass valp med HP och där de sedan blev BIS-1. Grattis säger vi till Mari och Joakim för en mycket trevlig och lovande valpkull!

Vi tyckte bra om Annika Uppström som domare som noggrant gick igenom varje hund. Vi var också enormt nöjda med att det gått så här bra för alla hundarna. Det tog lång tid för oss att överhuvudtaget få ett CK, vilket vi fick på Visko i Mälardalen förra året och nu tog vi hem CK både för Uno och Skade och inte att förglömma ett HP på Seven. Dock tycker vi att vi fått alldeles för olika utlåtanden på Ithil för att vi ska ha något hum om hur bra hon följer rasstandarden. Tina Permo tyckte t.ex. att Ithil hade utmärkt överlinje och kropp samt bra vinklar, men att Ithil fortfarande rörde sig något slarvigt. Det är bara att fortsätta ställa Ithil med andra ord.

Avslutningsvis hade vi en jättetrevlig helg i Vaggeryd, med gott sällskap, fint väder och vackra hundar!

Puss på 'rej syrran! Seven och Kira hälsar på varandra.

Mest likt Seven tyckte vi nog att Uhura var. På avstånd var det nästan omöjligt att skilja henne från Seven (på nära håll ser man skillnad då Uhura har ett blått öga). Uhura var en mitt-emellan-valp som Seven. Busig, framåt men med ett varmt hjärta. Sedan har vi då Worf, som är så stor att han påminner om en malamute-valp. En mycket lugn, tillgiven och snäll hane som är lite blyg av sig. Han påminde en hel del om Uno till sättet.

Worf (eller Vårtan, som vissa kallar honom) chillar i hägnet.

Då Seven är charmen själv och mycket svår att motstå, kan vi ana att gammelmatte och gammelhusse smälte lite grand när de fick träffa henne. Det var inte för inte som matte valde att ta med Seven när hon var hos sin bror under två veckor. Seven är en valp som gör en glad oavsett.

Sirkos duckar undan vårsolen i hundgården.

Allt som allt var det en mycket trevlig helg, med mycket hundsnack och suveränt god mat. Tack så mycket!

Söta Keiko (tror vi) tar en paus i koppelträningen. Att döma av minen är det inte så skoj med den sortens träning.

Nästa helg är det Vaggeryd och vi har valt att ställa ut Seven, Iddick, Skade, Uno och Ithil. Dock ser det lite mörkt ut då Iddick, Skade och Uno har sår på sina tassar. Vi gör dock vårt bästa för att ta hand om deras skador, och hoppas att de inte kommer att halta till helgen.

Listan över saker som vi tidigare gjort omfattar (minst):

• Hundslagsmål.
• Bortsprungna hundar.

Den omfattar numer även att ha tappat spannet.

Berättelsen är som följer. Matte har varit bortrest under snart två veckors tid, och har Visko och Seven med sig. Huße tyckte sig se på de resterande hundarna att det var dags att träna dem. Vädret var bra, bara några plusgrader, och det var torrt och skönt i luften.

Eftersom ett 6-spann har respekt med sig, tog jag nästan alla försiktighetsåtgärder. Nästan alla. Jag fäste ledarhundarna (Uno och Ithil) i ett koppel som satt i släpet, så inte de skulle gå någonstans, och låste bägge bromsarna på kärran. Eftersom det är rätt otränade hundar, så flyttade de inte kärran särskilt mycket, varför jag inte hade säkerhetslina till den. (Mental anteckning: aldrig igen utan säkerhetslina.)

Det gick smärtfritt att koppla in alla hundarna, och även Iddick och Skade skötte sig rätt bra. Skade snurrade runt lite grand, och Iddick fegade lite i selen, men så snart jag stod på kärran och hade lossnat kopplet till Uno och Ithil så rätade bägge två in sig i ledet. Hela spannet hade vid det här laget börjat slita som små tokar, och de ryckte kärran någon centimeter framåt vid varje ryck. Inga problem tänker jag, och lossar det första bromslåset. Inga problem. De rycker någon decimeter framåt istället, och jag ger mig på det andra låset. Till saken hör att låsen är såpass tröga, att man behöver två händer för att lossa på låset, som dessutom sitter längst till vänster och höger på styrena. Precis när jag lossat låset, rycker hundarna till, och jag tappar kärran efter att ha lyckats hålla kvar foten på fotstödet och släpas med under några meter.

Jag hoppar upp på fötterna och springer efter som en galning, skrikande och viftande, men utan att hundarna reagerar över huvud taget. Tack och lov är kärran ganska trögrullad, så den rullar inte ikapp dem efter det initiala rycket, utan följer efter dem väldigt fint. Så fint att jag undrar om det egentligen behövs någon förare. Efter runt 200 meter kommer kärran ut i vägrenen, där det ligger lite rester från avverkningen som bonden gjort. En tjock gren fastnar i styrstaget under kärran och låser fast den, så att jag hinner ikapp spannet. Det visar sig att höger framhjul är helt snedställt, och att styrstaget tagit rejält med stryk. Eftersom hundarna är helt tokiga, och det inte vore möjligt att vända dem nu, är det bara att köra klart rundan med en lätt trasig kärra och en rejält skärrad huße.

Tack och lov hände ingenting med någon av hundarna, och kärran är numer lagad, men en sak är dock säker: jag kommer inte att slappa med säkerhetslinor eller underlåta att ha en lina mellan mig och kärran nånsin igen. 6 hundar har en förbannad massa kraft bakom sig, och jag fasar för vad som hänt om alla 8 hundar vore vuxna och samma sak skett.

Eftersom jag hade pulsklockan på mig fick jag en liten uppfattning om hur jag reagerade. Se bild nedan.

I övrigt går allt sin gilla gång här i Bjälkatorp. Mattes bror har varit på besök, och vi har passat på att ta lite bilder på hans Husky, Zappi, tillsammans med våra monster.

Iddick jagad av Seven och Zappi.

Seven är en stilg tjej. Här med svansen högt - hon har säkert nåt bus på G.

Zappi är också en stilg tjej.

Iddick blir nog en ståtlig pojk när han växer upp.

Så skönt att man då ibland kan vakna på tok för tidigt med nästa veckas att-göra-lista inbränd på näthinnan, djupt irriterad, och nästan som av misstag slå en yrvaken blick på hundgården. En blick som bara landar på en hund, nästan vilken som helst, som tittar på en, ser en, och så hoppla, blir saker bara lite bättre. Kanske t.o.m. bra. I morse var det Uno som låg i delad majestät med Iddick på stora hundkojan och sade god morgon.

Dagen har börjat bra, så nu blir det nån kilometer i skogen för att se om isen försvunnit. Håll tummarna…

Uno och Iddi, med Ithil i kojan.

Vi spenderar mycket tid med hundarna i trädgården, framförallt sedan vi hägnat in delar av tomten, och umgås med dem inomhus så mycket vi kan. Det är mysigt, men vi saknar att kunna dra med dem. Ingen av hundarna verkar vare sig lida av eller ha tagit skada av detta, möjligen bortsett från Milou, som lagt på sig något kilo.

Seven, Iddick och Skade växelvis leker, bråkar och sover, med korta pauser för att äta då förplägnad bjudes. Mycket till de vuxna hundarnas förtret, även om de också bjuder på sin beskärda del av lek.

Milou och Seven har intagit slappläge i fåtöljen.

Visko myspyser i hußes knä.

Skade har blivit en stor tjej och har nyligen avslutat sitt första löp, vilket följdes av Viskos och Tiwas dito. Uno har haft en mycket svår tid, som enda fullt fertila hane i flocken. Iddick tyckte nog att flickorna luktade gott, men inte mycket mer. Milou tycker mest det är jobbigt, eftersom Tiwas har trånat efter honom i ett par veckor nu, som synes i filmen nedan.

Tiwas har löpt färdigt, och då kan man ställa upp sig så här fint.

Iddick snart på språng.

Skade tittar upp och undrar om mattes telefon går att tugga på.

Bebbarna väntar på belöning för att de självmant gick in i hundgården.

Hußes tur att sätta ut hundarna. Bor man på landet är klädkoden inte så strikt.

Ithil letar efter en katt? Stilig är hon i alla fall.

En eftermiddag var matte ute och rastade hundarna som vanligt på baksidan av huset. Ett, tu, tre, så sticker Ithil som ett skott mot framsidan av huset. (Karta) Matte hinner av förklarliga skäl inte ikapp Ithil, utan hör bara ett gallskrik från den lilla grusvägen som går förbi huset. Matte springer fram, och ser det nya grannparet, och deras katt. Eller ser och ser. Katten ligger som ett skott iväg genom slyn på slänten och upp i ett träd, och Ithil som en skjuten ur en kanon efter. Grannkvinnan (redan lite lätt hundrädd) skriker fortfarande. Alltnog, så får matte tillbaka Ithil, och katten överlevde, och grannen fick ingen hjärtinfarkt.

Nog för att de flesta hundförare har sina historier om uppätna katter, kaniner, hundar, skor och allsköns tingestar som är mindre än en sopcontainer, men vi vill gärna bibehålla någon form av grannsämja. Därför beställdes det omgående 200 meter viltstängsel, som nu har börjat monteras upp på de viktigaste ställena. Typiskt, men mer eller mindre som vanligt, har vi inte riktigt råd att ”göra det rätt”, så vi märlar upp det på de gamla stolparna.

Fuluppsättning av viltstängsel. Med lite tur så agerar det i alla fall som en mental barriär för monstren att hoppa över.

Vi har fått upp knappa 100 meter nu, vilket täcker de ställen där Ithil typiskt sett katten och hoppat över.

Ithil kan inte längre ta sig över efter katten där hon brukade. Duktiga Seven försöker ta sig in i hundgården igen.

Det är som sagt löp på G här. Både Visko och Skade är i höglöp, och därmed hyperintressanta för Uno. Iddick tycker att det luktar gott, men fattar inte riktigt varför ännu. Peppar, peppar. Vi skattar oss dock lyckliga att Uno bara är en liten aning pipig, och inte ställer till med yl-kavalkader som vi har förstått att andra hanar kan göra. Han hoppar heller inte över hundgårdar eller stängsel. Ännu. Han är en mysig herre fortfarande, dock. Så länge löptikarna är i bur i alla fall.

Uno har krupit upp i fåtöljen med huße. Det är inte alldeles ovanligt att han gör det.

Vi har våra misstankar att Tiwas är på väg att börja löpa också. Uno hoppar och skuttar kring henne i alla fall.

Bodyslam på G.

Troligen siktar Uno på ett nacksving här.

Och en klassisk axeltackling.

Seven brukar också krypa upp och mysa i knät.

Våra hanar, uppenbarligen i luven på varandra. Det är knappt så att vi kan sära på dem…

Skämt åsido, så är det lite kul att se på våra hanar nu. En gång i tiden tyckte vi att Lup var en riktig bjässe (även om han när vi fick honom var en riktig liten räka.) Nu är Iddick nästan större än honom, och Uno är en riktig gigant i jämförelse.

Lup i sitt räkstadie och nuvarande funky chill-out groove-dog-stadie. Inte för klipsk eller smidig, men huj så snäll och lätt att ha med att göra.

Och så här i efterhand, så var nog inte Uno markant mycket större när vi plockade med honom och syrran från Fjällandet för ett och ett halvt år sedan. Valpar är ju rätt små.

Uno precis efter han flyttat till Bjälkatorp, och ett drygt år senare på samma plats, i samma soffa. Från sockersöt till superstilig. Öronen har ungefär samma storlek dock.

Iddick är vårt senaste (en huskyägare kan aldrig säga ”sista” med gott samvete, för vi vet ju alla hur det ligger till …) tillskott till hanarna i flocken. Huße träffade honom redan som liten bebis i Fjällandet, där lill-Iddi fick huße att smälta helt när gammelmatte Fia höll Iddick och lillen sög på hußes tumme. Det var nog kört redan där. Märkligt hur det blir…

Riddick har numer blivit Iddick, och har vuxit till sig sedan han låg och sög på hußes tumme uppe i Fjällandet. Lite skrajsen av sig, men stor och stadig och en fenomenal aptit.

Iddick ser inte så tjock ut på den här bilden som han känns. Han är en stadig bit.

Det är inte så lätt att få en ståbild på Skade. Hon springer jämt omkring och leker med Seven och Iddick.

Seven är inte still många sekunder heller, men här står hon på span på ett gammalt trädgårdsbord. Troligen letar hon efter ett tillfälle att angripa någon av kompisarna.

Uno är som vanligt en stilig herre. Vår "gentle giant".

Visko lyckades balansera sig på bordet och nosade efter lite gamla tuggpinnar som vi gömt på avsatsen på gungställningen.

Tre bebbar dansar i trädgården.

Stiliga Uno och vackra Ithil.

För att motverka stagnationen, har vi börjat köra in i Karlskrona för att miljöträna monstren i alla fall, och passa på att få in lite kommandoträning. Det blir lite extra flängande i bilen, men så får det helt enkelt bli. Det tog nog hårt på Iddick, som synes på bilden nedan. Skade verkar fungera bra som huvudkudde.

Iddick vilar ut efter en hård promenad i Karlskrona.

Släpet har varit insnöat, men blivit utskottat i förberedelse för att snön ska försvinna, och att våra bilar skall kunna dra det. Framhjulsdrift är inte riktigt det bästa när man ska släpa knappa tonnet släp bakom. Det innebär att vi budgeterar för en ny bil nästa år. En Toyota Land Cruiser verkar inte alldeles fel, men vi får se vad framtiden utvisar. Det är även hundgårdsbygge på G, då vi inte riktigt är nöjda med de vi just nu har. Planen är att bygga något liknande Unayokarnas uppläggning, om än med singel och trädäck som underlag istället för sand.

Nya hundgårdsdesignen som den ser ut nu. Allting ska byggas modulärt, så att den blir mer eller mindre flyttbar.

På tal om Unayokarna, så är det kanske på sin plats med en liten uppdatering på senaste posten om Seven. Hon har visat sig vara lite lätt bitsk och har en väldigt klar uppfattning om vem som får komma nära henne när hon har något gott; det får alla utom Iddick göra. Han får inte ens titta på henne utan att bli bryskt bortschasad. Det blir han förvisso av alla, ety han har en historik i att sno åt sig mat så snart chansen ges. Inte Sevens mat längre dock. Iddicks bästis Skade verkar ha tagit till sig Seven alldeles föredömligt och både ger och tar stryk av lillan. De leker tillsammans, och bygger förhoppningsvis massvis med muskler av detta. Undras dock om Skades öra behöver så mycket muskler, eller om Seven misstar det för ett tuggben bara.

Vi har slutat köpa grisöron på grund av kostnadsminskningar, men Seven verkar inte acceptera det riktigt.

Seven äter bra, om än inte så mycket, men hon är inte tunn på något sätt. Dock verkar hon inte lika stor som sina kullsyskon. Hon kommer bra överens med alla de andra hundarna (inklusive Iddick, när det inte är nåt gott på spel), och hon delar gärna bur med dem också, även om det inte alltid är så populärt. När hon träffar någon av de andra som hon inte träffat på ett tag (några timmar, om de stått i olika hundgårdar, t.ex.) formligen överfaller hon dem med ömhetsbetygelser, inte helt olika de som huße får nedan.

Huße är populär hos Seven. Ganska hög mysfaktor.

Visko, Ithil, Milou och Seven ger en hußepuß.

Matte var krasslig under ett par dagar i december, och Tiwas ställde upp som gosedjur i soffan.

Skade har blivit en rekorderligt stilig liten tjej. Det syns inte på den här bilden, men hon har fått börja på vuxenutfodring istället för valputfodring, för hon är som en liten tunna.

Och så en klassisk Visko-bild. Bestämd. Den som är i hennes blick här är matte, som uppenbarligen borde släppa ut lill-Visken.

Så här långt har vi introducerat henne för tre av våra hundar (en i taget). Vi började med Visko som är fantastiskt lugn och snäll med valpar. Det visade sig vara ett bra val då Seven var lite nervös för nya hundar och kissade prompt på sig. Visko var dock väldigt tålmodig och så fort hon märkte att Seven blev nervös, gick hon därifrån för att sedan väldigt lugnt gå tillbaka och låta Seven ta initiativet. Efter några timmar, bestämde vi oss för att ta in Lup och det gick också väldigt bra. Seven var mindre nervös och Lup var mycket försiktig. Därefter var det Ithils tur, som vi vet är lite mer burdus, men även hon tog det mycket lugnt med Seven (kanske har Ithil växt till sig på sistone?). Efter tre hundar och ett nytt hem, tycker vi det räcker med nya intryck för Seven idag.

Just nu ligger Lup, Seven och Ithil i varsin hörna och gnager på varsitt ben och vi, d.v.s. husse och matte känner oss varma inombords över hur go’ Seven är och hur bra allting har gått hittils!

Skade har inte riktigt fattat att en sele inte är en leksak.

Iddick ställer upp sig fint.

Skade vaktar sin tugg-kvist.

Tiwas blir jagad av Visko.

I övrigt har Bjälkatorp fått en hel del snö de senaste dagarna, så vi hoppas att vi snart ska kunna ta ut släden och köra en runda! Än så länge är det bara knappa 2 dm snö på vägarna, så det räcker inte. Vi håller tummarna!

2010-11-26

Tiwas vill inte vänta.

Tidigare under säsongen har vi kört Uno och Tiwas i led, Ithil som point, och Visko och Milou i wheel. Det har väl fungerat dugligt, men Ithil har haft lite för kort rygglina och har dessutom en tendens att krabba (springa lite på snedden), så hennes halsband har glidit av ibland. Dessutom ville vi låta henne gå med en äldre hund också. Idag hamnade hon således i wheel med Milou, och Visko fick gå ensam i point. När vi körde ut från uppfarten kom vi dock på att vi glömt bort att sätta nacklina på Uno och Tiwas. De första 2-300 meterna gick det bra, eftersom de var rätt taggade bägge två, men efter vi gjort vår första vändning (vi har ett antal 180-gradare på våra dragvägar), så började Uno och Tiwas att dra sig utåt åt varsin sida vägen. Till sist var de så långt ut att stamlinan och deras rygglinor såg ut som ett T. Inget vidare bra.

Hela spannet.

Eftersom vi inte hade någon nacklina med oss, testade vi att byta plats på Tiwas och Ithil, så Tiwas och Milou hamnade i wheel, och Ithil och Uno i dubbelled. Vilken skillnad det gjorde! Uno och Ithil lade sig dikt an varandra och sträckte upp ordentligt. Så gick det ända till runt de sista två kilometerna, då Ithil började slacka efter lite grand. Vi hade då kört förbi garaget och hämtat en neckline till dem, som vi hade på dem sista sträckan.

Eftersom batteriet höll på att dö, och att Ithil verkade lite ansträngd, stannade vi efter 6.4 km. Vad vi hört, så är det tungt att gå i led, så hon kanske blev lite medtagen av det. Vad vi också fick återbekräftat, är hur bra Tiwas och Milou går i wheel. De är starka som små oxar. Visko går utmärkt i singel-point också, och har uppvisat en arbetsmoral vi inte trodde fanns där. Härligt! Nu väntar vi bara på att resterande hundar i flocken ska bli gamla nog för att kunna gå med i spannet…

Så för att runda av, kommer här lite bilder från kvällen.

Spannet i full karriär.

Tiwas är true to form.

Äntligen vilar Tiwi lite…

Iddick jagar tant Tiwas. Bådar gott.

Och så en länk till hela albumet.

From Drag 2010-11-17

Stilige Uno.

Så är det inte längre dock. Vi brukar köra Visko och Milou i wheel (Visko alltid till vänster), sedan Ithil som point, lett av Uno och Tiwas i led. Tiwas jobbar alltid på, som den arbetsmyra hon är (och tydligen alltid varit, enligt Fia.) Uno och Ithil jobbar på väldigt bra, med tanke på deras ålder, och att de inte gått mer än knappa 80 mil totalt. De är inte helt klockrena ännu, men arbetsmoralen är det absolut inget fel på. De är lite vingliga i benen, och vi refererar ofta till dem som ”Bambi”, men vi hyser stora förhoppningar till dem.

Det som dock gjort oss lika glada varje gång vi kört hundarna nu under hösten är att se Visko jobba så bra ihop med Milou.
De springer i princip alltid tätt, tätt intill varandra, ofta sida mot sida, med linorna sträckta. Deras rygglinor har resår i sig, så vi kan se om de verkligen jobbar eller inte. Det gör de. Nästan hela tiden. De senaste gångerna vi kört, har vi medvetet låtit bli att själva knuffa kärran när vi kör, för att se om hundarna själva klarar av dra den. Oftast gör de det, men i de branta uppförsbackarna går vi av kärran för att minska vikten. 135kg + huße-vikt är rätt mycket för 5 små huskyer att dra.

Det som är särskilt roligt att se är när man stannar mitt i en brant backe, bromsar och går av kärran, och sen frågar ”Är ni beredda?”. Då ser man alla fem hundarna luta sig i selarna, gräva ner tassarna och verkligen göra sig beredda. När man sen släpper på bromsen, tar de i för kung och fosterland, allihopa och släpar kärran uppför backen. Det går inte fort, men det går framåt! När uppförsbacken planar ut, låter vi dem sträcka ut ordentligt i några tiotals meter och springa på rejält, för att sedan bromsa ner dem igen.

Vi är givetvis nöjda med och glada över hur bra alla våra hundar jobbar, men det är framförallt det faktum att Visko nu verkligen drar, och kommer till sin rätta, som gör oss extra glada. Den första huskyn blev inte alls misslyckad…

Unayokarna har ju som bekant precis fått valpar, mellan Alka Shan Hot-Shot och Viskos syster Atto, så huvudsyftet med resan (bortsett från allmänt trevligt umgänge och samtal) var att hälsa på dessa små liv.

Kullen bestod av sju valpar, och alla sju visade sig vara riktiga små charmtroll. När vi kom in i valphagen blev vi formligen överfallna av dem. Välsocialiserade är ordet. Vissa av valparna var än mer sociala än de andra, och framförallt Kira och Keiko var svåra att få bort från ens knä. Tasha utmärkte sig genom att vara flockens lilla bustroll och gav många skratt. Kes och Seven upplevde vi som mittemellan – härliga småttingar som var framåt, samtidigt som de ibland gick sina egna vägar också. Worf var kullens enda hane; mycket go’ och snäll och Uhura, som är den enda valpen med ett blått öga, var den mest självständiga valpen av dem alla.

På kvällen körde vi åtta-spann på Trollkärran där våra och Unayoks hundar visade framtassarna. Hot-Shot gick som wheel och drog för två hundar. Efter draget bjöds det på god mat och god dryck. Allt som allt har det varit ett mycket trevligt besök (precis som vanligt), och vi tackar Joakim och Mari för deras gästfrihet. Vi ses snart igen!

Vi rundar av med några bilder från helgen. Tyvärr är kvalitén inte den bästa, eftersom det var mulet hela tiden.

Huße gömmer sig bakom Seven.

Linslusen Tasha tittar ut.

Kira tittar ut från under kojan.

Pappa Hot-Shot.

Mamma Atto, som verkar vara en mycket god mor till valparna.

Uhura flappöra.

Våra dragsträckor i November.

Det är väldigt smidigt att ha dragdagboken online, eftersom vi enkelt kan lägga in informationen oavsett var vi är, bara vi har tillgång till en webläsare. Om man dessutom har en hjälpligt modern mobiltelefon, kan man även uppdatera direkt via den. Smidigt värre.

Kalkylarket innehåller ingen information om hur hundarna varit uppkopplade, och inte heller hur väl de har skött sig. Ett tag hade vi ett mycket mer komplext system för att hålla reda på dragträningen tillsammans med Annemonens Husky´s, där vi även höll reda på temperatur, luftfuktighet och så vidare. Det blev dock för mycket kräng att fylla i det när vi tränat, så vi skippade det till förmån för den enklare varianten vi kör nu.

Ytterligare en fördel (tycker vi) med att hålla reda på träningen på det här viset är att det är väldigt lätt att göra en sammanställning och grafer över hur träningen fortskrider. Så här ser vår träning ut hitintills.

Hur gör resten av hundfolket för att hålla reda på er träning?