På allmän begäran: en beskrivning av ett dragpass, med hastighet.

Det är egentligen inte någon som begärt det, men eftersom vi loggar våra dragpass med GPS, så får man ut lite bra information som man kan koppla till diverse händelser under dragturen.

Nedan finns en bild på dagens dragtur, med lite kommentarer inlagda i bilden. Klicka för full upplösning.

För de som har Google Earth installerat, så finns här en KML-fil, som ni kan öppna i Google Earth, så kan ni se lite hur det ser ut där vi drar.

Så hur står det till med träningen i Bjälkatorp?

Nej, nej! Hitåt ska ni!

Bara bra, även om det inte syns på bilden ovan. Vi har hundarna igång 3-4 gånger i veckan, 3.5-7 km åt gången. Oftast kör vi dem med ATV:n, men ungefär en gång i veckan kör vi med trehjulingen. Detta gör vi dels för att vi själva inte ska glömma bort hur jäkla fort det faktiskt kan gå, och dels för att hundarna ska få lite variation i träningen.

Förrförra helgen hade vi besökare både lördagen och söndagen, och bägge gångerna blev det lite ”turistdrag”. På lördagen hade vi en f.d. kollega till huße med familj på besök, och barnen i familjen fick åka med på ett träningspass med ATV:n. Vi vågade inte riktigt sätta barnen på trehjulingen, vare sig själva eller med huße eller matte på. På med cykelhjälmarna och håll hårt i huße. Det gick tydligen hem, och vi fick ytterligare ett citat från pojken i familjen (som f.ö. även är upphovet till Milous andranamn, Lup): ”De springer så fort som om de hade en lavaflod som jagar dem.” Tyvärr hann vi inte ta några bilder på barnen och hundarna, men det blir nog fler tillfällen.

På söndagen hade vi besök av en gammal klasskamrat, Micke S., till huße, och eftersom vi bara körde en kort runda på lördagen, kände vi att vi gott kunde köra en sväng på söndagen också. Denna gång med trehjulingen. Huße körde de första 1.7 kilometrarna (till Sillasjön, för de som känner till området), och Micke på vägen tillbaka. Detta var första gången som någon annan än huße eller matte körde våra hundar, och vi var kanske lite oroliga. Det var helt onödigt, eftersom det gick hur bra som helst. Både hundarna och Micke hade hur kul som helst!

I övrigt tränar vi på. Vi har börjat mäta lite mer noggrannt hur långt vi kör, och hur lång tid det tar. Vi lägger t.o.m. ut denna information på webben då och då. För den intresserade ligger informationen här. Notera att vår GPS inte alltid är helt på topp, så om det står att vi kört hundarna i 43km/h, så stämmer det inte.

Vi filmar ibland och tar lite bilder ibland, nedan några filmer från ett drag häromkvällen.

Först en film när vi kommit till Sillasjön och vänt. Vovvarna står och väntar på att få fortsätta.

Och sedan en film på Milou efter vi kommit hem. Han är nog lite varm, men glad!

Härom veckan var vi på handlerkurs.

Kursen organiserades av Blekinge Kennelklubb och hölls i Mörrums folkets hus av Gerhard O’Shea, nedan kallad Gerhard, även om vi inte känner honom närmare än någon annan som vi gått på en kortkurs med och aldrig träffat innan eller efter igen. Alltså, Gerhard, alt. Ger, som han verkade referera till sig själv som.

Eftersom vi (läs: huße) fått en del kängor av vissa icke namngivna kennelägare kring vår utställningsteknik, eller avsaknad av densamma, beslutade vi oss för att hosta upp kosingen och styra upp situationen. Sagt och gjort, spänn in på BKK:s konto, in med Visko och Tiwas i bilen och kosan styrdes mot Mörrum.

Första dagen blev kursstarten fördröjd, eftersom förmiddagsgruppen drog ut på tiden. Detta gjorde att vi fick tid att träffa lite av de andra deltagarna. Det var gott om småhundar, men även en Riesenschnauzer och en varghund. Stora hundar. I varghundens fall gränsfall till fånigt stor. Huj vad stora de är. Stora. I vilket fall som helst träffade vi ytterligare en husky där, Isaac, med husse. Snäll hund, men hoppig och ylig. Precis som en husky är, typ.

När väl kursen kommit igång, spenderade vi den första timmen inomhus med lite allmän diskussion och en föreläsning/show av Gerhard. Vi kallar det ”show” eftersom han gjorde sitt bästa för att spexa till föreläsningen, vilket ibland gick, och ibland inte. Över lag var det dock intressant, och vi antecknade febrilt. Det vi huvudsakligen tog med från första inomhuspasset var hur lite fokus man bör lägga på att pilla på hur hunden står. Hunden vet hur den ska stå, det är typiskt så att den inte lärt sig rätt beteende, vilket inte är dess fel, utan dess ägare. För att parafrasera Ger: ”That is bara koreografi.”

Bara koreografi.

Ett huvudtema på humorn under det första inomhuspasset var subkulturer bland ”utställningsfolk”. Några klassiker var tydligen S:t Bernhard-folket med sina slitna träningsoveraller med torkat snus på framsidan av byxorna, samt ”the 14 people kneeling in front of their cockers in the square ring.” Det fick oss att fundera lite på vilka knepigheter vi har för oss i SH-världen. Humm. Hela, rena, nystrukna, fritidskläder (Haglöfs, Lundhags, Fjällräven, …) som bara används på utställningar. Ylande hundar i skogsbrynet. Problemet med dessa subkulturer är att det är svårt att identifiera knasigheterna när man är del av dem. Anledningen till att vi kan märka fritidskläderna är att huße är för snål för att köpa riktiga fritidskläder, och fortfarande använder sina gamla arméns vindrock med tillhörande byxor köpta för 15kr för 8 år sedan. (M/59 for the win, som kidsen skulle säga.) Hmmm…, det kan kanske vara en av anledningarna till att vi ännu inte har någon BIS eller BIR under bältet. (Men om det finns bälten i M/59 också, kanske…) Vi utmanar alla tre läsarna av bloggen att hitta fler knasigheter vi sysslar med.

Efter inomhuspasset gick vi ut och började knata runt med hundarna, för att få dem att lugna ner sig, vilket alla gjorde, utom de tre huskyerna. Givetvis. Vi körde en del övningar, framförallt för att stärka kontakten med hundarna (efter att ha blivit påminda om att de flesta hundar skiter fullständigt i sina hußar/mattar). I princip hela första dagens uteövningar gick ut på detta.

Kärnan i träningen av hußar och mattar var att få oss att fatta att för att hunden ska trivas i ringen, måste föraren också göra det; eller i alla fall så ska hunden tro att föraren gör det. Visko är lite svår i det avseendet, verkar det som (se bild nedan). Undras om man skulle kunna få Fab Five att göra en TV-serien med titeln ”A Queer Eye for the Straight Handler”?

Visko onöjd. Det här är nästan som en utställning, och då är Visken typiskt inte något vidare nöjd.

Det som vi framförallt fick med oss fråmn kursen och som gjorde den värd varenda krona var alla praktiska småknep, som det bjöds på. Knepet som var det som Gerard tryckte mest på var köttbulletricket. Det går ut på att man har en hel köttbulle i sin lätt knutna hand, och klämmer fast bullen med lång- och ringfinger, så att pekfingern är fri. För att få hundens uppmärksamhet, kastar man bullen i luften då och då, och när hunden är uppmärksam, knyter man handen, drar den mot klockan 2 ungefär (Snett uppåt-framåt från hundens håll sett). När hunden står som den ska, flärpar man ut fingern och belönar med godis i form av att hunden får nafsa på köttbullen i handen. Utmärkt idé. Man slipper stå och hacka köttbullar eller korv i 20 minuter innan ett träningspass. Just handsignalen funkade väldigt bra. Det är som en klicken, men man har den alltid med sig. Givetvis kan man koppla beteendet till något ljud också, men det är svårt att alltid låta exakt likadant varje gång.

Ett ytterligare knep som var nyttigt för utställning av Visko, var att istället för att smeka på ryggen för att få henne att räta på den, så killar man lite i ljumsken. Poff! Så står hon som en dröm!

Vi testade även på lite friställande, men med en husky (iaf en av våra huskies) blir det inget friställ utan koppel, det är en sak som är säker. Gerard var duktig på det också, dock.

Fingerflärpen. Eat your heart out, klickern!

Allt som allt, var det helt klart värt både tid och pengar, och om herr O’Shea kommer till våra trakter igen, går vi säkerligen en kurs för honom igen.

I torsdags kom Torbjörn upp med Scar eftersom vi funderat på att ställa upp i Kosta och skulle behöva låna en fjärde hund till vårt spann. Vi kopplade upp Visko och Lup där fram och Tiwas och Scar som wheel framför ATV:n. Matte körde ledbilen, medan huße och Torbjörn satt på ATV:n. Det var fantastiskt kul att se hur snabbt Scar fann sig till rätta och hur bra Tiwas och Scar jobbade tillsammans. Det märktes att de var de mest rutinerade hundarna, som jobbade mycket fokuserat. Visko skötte sig bra också i led, medan Lup som inte är den mest ideala ledarhunden roffade åt sig både en bajspaus och en kisspaus i skogen, trots Viskos goda försök att få ut honom på vägen igen.

Bortsett från pauserna skötte sig alla hundarna inklusive Lup mycket bra där alla jobbade hårt och drog sitt strå. De största misstagen kom från matte och huße. På halva vägen fick vi soppatorsk, och medan matte körde tillbaka och hämtade bensindunken fick hundarna dra ATV:n i friläge, vilket inte var några större problem för dem (huße och Torbjörn hjälpte till att knuffa). Det andra misstaget var att när vi kommit tillbaka till huset råkade huße eller matte koppla bort Visko som gick iväg utan att någon av oss märkte det. Vi gick alla varsitt håll för att leta, men det visade sig att Visko hade fastnat i grannens trädgård och vågade inte ta sig över/genom staketet. Matte fick gå in och hämta henne och sedan var det problemet löst. Allt som allt var det ändå mycket kul att det fungerade så bra med Scar! Nästa gång kommer vi troligen att försöka köra Visko och Tiwas i led, samt Lup och Scar i wheel eftersom varken Lup eller Scar fungerar särskilt bra i led.

Vi har också tagit beslutet att inte ställa upp i Kosta. Det beror dock inte på dragdugligheten hos hundarna utan att Kosta tyvärr sammanfaller med Tiwas och/eller Viskos löp, vilket är ganska trist. Vi ser ändå fram emot tillställningen och kommer att vara där som funktionärer.

Tyvärr har vi inga bilder att bjuda på, men en liten film från härom morgonen.

I helgen som gick var vi på SPHK-utställningen i Arboga, där över 70 anmälda huskies skulle ställas ut. Många bekanta ansikten hade tagit sig dit, och extra kul var det att återse ”släktingarna”, d.v.s. vi som köpt valp från kennel Shejrix, vilket inkluderade Unayok, Exxa-gänget, Ylajärvis, Dimrill med husse Kenneth och Shejrix-Fia själv förstås. Ett jättegrattis till Fia som tog storslam i SPHK-utställningen i Arboga nu i helgen som gick! 2 CERT (som gick till Viskos syster och bror, Tióne och Haldex), BIS i avelsklass (valp) och uppfödarklass (valp) (i de båda senare klasserna ingick både Ithil och Uno), BIS i avelsklass (vuxen) och BIS-2 i uppfödarklass (vuxen) för att nämna de mest anmärkningsvärda av priserna. Dessutom charmade Ithils och Unos syster, Eithel Ivrin (eller Tella som hon kallas på Unayok) domaren rejält (vi stod i närheten när han utbrast ”den var fin!”) och hon gick vidare till att bli BIM-valp (på håret BIR, mot en jättefin hanvalp från Snowstreams). Stort grattis till Mari och Joakim! Då vi agerade fotograf åt andra, främst Fia, fick vi inte en enda bild själva; därför snor vi följande bild från Fias blogg, tagen av Exxa-Jennie med Fias kamera som visar Shejrix andra valpkull.

Eithel Ivrin - Cirith Ungol - Nanduhirion - Minas Tirith - Dimrill Dale - Minas Ithil.

Vi ställde själva Ithil, Uno och Visko. Ithil fick HP, med fin kritik. Uno fick också fin kritik, men inget HP, men off-the-record tyckte domaren att Uno var ”lite lång, men inte för lång” (tjockleken spelade säkert en viss roll också). Både Uno och Ithil var jättesnälla och duktiga i ringen och fann sig där utan några som helst problem. Visko hade vi inte ens planerat ställa eftersom hon är helt urfälld, men efter övertalning gjorde vi det ändå och till vår förvåning fick hon en etta. Domaren tyckte om hennes rörelser, men påpekade att hon hade lite väl smal bröstkorg och det håller vi definitivt med om. Efter en säsong i selen, så hoppas vi att det blir bättre.

Allt som allt var det en jättetrevlig tillställning (vi fick dessutom träffa Tiwas morfar!), så pass trevlig att det till och med var värt att stiga upp klockan två på lördagsmorgonen och köra halva natten för att vara där. I Arboga fick vi som sagt chansen att träffa de andra valparna från Shejrix andra kull. Efter att ha haft lilla Visko som tävlar om att vara den tunnaste i Shejrix första kull, har vi nu för omväxlings skull de största valparna. Uno är nog störst i kullen, till och med värre än ”fetknoppen” Nando som vi hade hört så mycket om och Ithil är dessutom grövre än sin bror Dimrill. Mirakulöst nog blev valpbilden ovan så bra som den blev; det var ingen liten utmaning att få alla valparna att ställa upp sig så fint. Vissa var betydligt mer besvärliga än andra och efter att ha fått bekanta oss med dem får vi nog lov att tillstå att ”besvärliga” Ithil (i jämförelse med Uno) är relativt lätt och riktigt medgörlig.

Som avslutning på lördagen spenderade vi och Dimrills husse Kenneth kvällen med Fia i Fias barndomshem. Där snackade vi om dagen som gått, tittade på bilder och åt södra Sveriges bästa ostkaka. Efter att bara ha fått ett fåtal timmars sömn natten innan, hade vi inga större problem att somna den natten. Det var en trevlig avslutning på en mycket bra helg; tusen tack Fia för allt!

Den här bloggposten är en gnutta försenad, men här kommer den till sist i alla fall.

Lördagen den 19/9 var det nybörjarträff i SPHK Södras regi hemma hos, och arrangerat av kennel Vakarevos utanför Höör. Vi åkte dit, dels för träffen, och dels för att vi sedan tidigare hade bestämt att vi skulle hälsa på hos Joakim och Mari på kennel Unayok, som har Viskos systrar Atto och Matic och dessutom Uno och Ithils syster Tella. (Uppenbarligen Pya-fans, de också.)

Uno och Visko i bilburen innan vi åker till Sösdala. Hur lika är de inte, på en skala på 1-7?

Efter att ha kommit iväg en halvtimme för sent (som vanligt), for vi allihop iväg mot Sösdala för att möta upp med Joakim och Mari för vidare färd mot kennel Vakarevos.

Resan gick bra, och relativt snabbt. När man flängt till Östersund några gånger, så känns inte 20 mil som en direkt betungande resa. Väl framme, mötte Mari oss – Joakim hade redan kört till Familjen Schnoor på Vakarevos – och vi språkades kring ditt och datt (mest hundar och relaterade ämnen, givetvis) en knapp timmes tid, innan vi for iväg mot träffen.

Väl framme rastade vi hundarna lite snabbt och gick upp upp till familjen Schnoors bakgård där det samlats en liten skara människor. Det fanns även en uppsättning dragmaterial, bland annat tre slädar (två raceslädar och en toboggan) och två ATV:er (varav en utan motor), samt ett gäng hundar. Några på stake-out, några i koppel, de flesta i hundgårdar, samt en lös. Maken till lugn och snäll hund får man leta efter. Hon lullade omkring och hälsade på allt folk och alla hundar.

Ithil och Tella framför en ATV. Det ska börja tränas i tid.

Uno och Ithil var lite blyga när vi tog ut dem i folksamlingen, men de vande sig snart och lullade runt och hälsade på alla. Framförallt fick de hälsa på syrran Tella som bor hos Joakim och Mari, och även Fram, en av deras hundar från Ylajärvis. Visko blev sedermera förälskad i Fram, och flörtade hejdlöst med honom. Vad gäller Tella, så är hon också ett sött litet charmtroll, som Husky-valpar har en tendens att vara. :)

Puss på dej, syrran.

Vi träffade även Gangster, en av Annemonens Huskys uppfödningar. Tyvärr hann vi inte spendera någon längre stund med honom, men han såg välmående och fin ut, och var lugn och snäll i alla fall.

Som helhet var det en väldigt gemytlig och avslappnad tillställning, och vi ser fram emot att träffa allt folk igen på tävlingar och utställningar till hösten. Det är den här sortens sammankomster som skapar en givande föreningsmiljö, och som låter nybörjare lära sig av de gamla rävarna.

När vi kommit tillbaka till Casa de Unayok, socialiserade vi tvåbeningar vidare en stund innan det var dags för en kort dragtur. Eftersom vi totalt hade 12 hundar som skulle tränas blev det två turer med 6 hundar framför ATV:n. Joakim var ATV-förare, och Mari körde ledbilen. Första turen åkte Huße med på ATV:n bakom 6 av J&M:s hundar. Det var en förlösande upplevelse! Vi kopplade upp 6 hundar i lugn och ro, utan att dragfordonet flyttade på sig så mycket som en centimeter, trots sex starka draghundar framför. Hemma i B-torp är vi nervösa när vi kopplar upp 3 hundar framför trehjulingen!

Den andra dragrundan var det mattes tur att åka med, och även dags för våra monster att visa framtassarna i draget; och vilka framtassar sen! Alla tre hundarna visade sig från sin bästa sida och höll linorna sträckta i princip hela tiden. Det var bara Milou som tröttnade lite mot slutet som slackade lite grand, men inte så att det drog ner spannet. Våra monster ”held their own”, som de säger på andra sidan Atlanten. Vad vi framförallt tog med oss från draget? Jo, att det går inte att träna hundar på ett vettigt sätt utan en vettigt kontrollerbar och tung dragkärra. Vi hade länge dividerat om huruvida vi skulle köpa en ATV för att träna hundarna eller inte, men besöket i Sösdala avgjorde det beslutet på några sekunder. Redan efter andra kurvan hade huße bestämt sig för vi behövde en ATV. Efter mattes åktur hade hon också bestämt sig. Således köpte vi en liten 250-kubiks ATV på vägen hem från Sösdala.

Visko stöter på Fram.

När vi kommit tillbaka efter draget, vattnat och selat av hundarna, samt satt dem i hundgårdarna språkade vi vidare inomhus under en superb vegetarisk lasagne och stjärnorna på J&M:s vackra inomhusaltan. Tiden formligen flög, som den har en tendens att göra när man samtalar kring gemensamma intressen.

Dagen därpå spenderade vi med att slappa i den nybyggda rastgården på knappt en kvarts hektar, och att inspektera de tillika nybyggda hundgårdarna. Joakim och Mari har två rekorderligt tilltagna hundgårdar med plats för ett stort antal hundar. Mer info om hundgårdarna finns på unayok.se. Summa summarum är deras anläggning den finaste vi sett. Inspirerande!

Hundgårdarna på kennel Unayok.

Den utlovade posten om helgens eskapader kommer, var så säkra. Dock vill vi lite snabbt illustrera vad vi inspirerades att investera i.

The Evul Bjälkatorp Bug – Tebben.

Utan att föregå ytterligare en bloggpost, så kan vi lugnt säga att träningen nu helt plötsligt nått en ny nivå. Nu är det inte längre en nervös upplevelse att starta iväg med hundarna. En 15-kilos trehjuling är väsentligen lättare att släpa iväg med för hundarna än en 250-kilos ATV (även om det inte är en omöjlighet, i alla fall inte när den är i friläge, fick vi erfara. Broms på!

I onsdags var första riktiga träffen (d.v.s. med hundarna) i valpkursen på Rödeby Brukshundklubb. Vår tanke var att vi skulle åka till närmaste brukshundklubb eftersom vi inte hade några större ambitioner med bebbarna, utan mest ville få lite allmän socialisering. Ronneby Brukshundklubb var ju vårt val för Visko och Lup då de är kända för att ha utmärkta instruktörer. Vilken förvåning när vi fick reda på att Rödeby BK lånat in självaste Inki Sjösten och hennes man för kursen vi just nu går på. Inki är författare till boken ”Allmänlydnad” som används på flertalet brukshundklubbar i landet och allmänt uppbokad på diverse seminarium runtom i Sverige och utomlands. Vi förstår varför hon är så populär; hon gav intrycket av att vara en mycket kompetent och duktig instruktör.

Det går inte att betona tillräckligt mycket vilka stjärnor Visko och Lup var när vi gick valpkurser med dem. De gjorde alla moment perfekt (inklusive blixtsnabb och borderline perfekt inkallning även när de fått nosa på leverpastej) och de gick lösa vid sidan med full kontakt med oss när vi gick sick-sack mellan koner (sedan hamnade de i könsmognad och saker funkar inte riktigt lika bra längre; men det är en annan historia…).

Huße hade hand om Uno och matte hade hand om Ithil. Men, hur gick det för dem då? Tja, vi hade ju kontakt med dem när godis kom på tal och de kan ju sitt sedan innan… Det var väl ungefär det som gick ”bra”. Jaktlek funkar sådär och kamplekar är de inte alls intresserade av. Huße/matte är fullständigt ointressanta. Inkallningen gick fullständigt åt skogen och runtkring då passet skulle avslutas, började Ithil och Uno skrika tvärsöver planen för att de inte var tillsammans. Jovars, vi har nog en hel del träning framför oss om vi ens ska ta oss igenom slutprovet med godkänt resultat (i Viskos och Lups fall handlade det om att få perfekta resultat, vilket Visko fick och Lup till 95%). Nåväl, allt som allt var det givande och när vi kom hem kom både Uno och Ithil på inkallning och gick direkt in i hundgården. Så länge det funkar hemma är det ju ok, även om vi nu har fått lite blodad tand och kommer att anstränga oss för att träna Uno och Ithil nu när vi fått en instruktör av sådan kaliber.

Vi har varit på resande fot. Bloggpost kommer, men ni får hålla till godo med två vackra damer som sjunger för er så länge istället.

Ni håller väl koll på era hundar? Husky tog tunnelbanan.

Nu är vi igång igen.

I kväll var temperaturen nere på facila 10.8 grader Celcius, och vi plockade ut trehjulingen för att inleda säsongens drag.

Det märktes på oss att vi var lite rostiga, eftersom vi tog lite väl god tid på oss att få allting i ordning. Det märktes dock inte på hundarna. De skrek och förde ett sjuherrans liv, vilket givetvis smittade av sig på bebbarna. Bebbarna, som stod i hundgården medan de vuxna hundarna drog, hördes troligen i hela Rödeby med omnejd. Det är tur att vi bor i oplanerat område, så inte kommunen kan komma och klaga i alla fall.

Milou var som vanligt lugn innan vi skulle sätta igång och dra, och endast några små gnyenden undslapp honom under hans väntan. Tiwas var, som vanligt, på gränsen till upplösningstillstånd och skrek, studsade, hoppade, kved, ylade, gläfste och hade sig. Visko var relativt lugn, men lite sådär nervös som hon har en tendens att kunna vara. Det varade tills de var uppselade och klara att dra. Efter en liten fadäs precis i starten med lite trassel med linorna, så var vi i full gång. Huße med pannlampa på trehjulingen och matte i följebil efter.

Milou jobbade på precis lika bra som vanligt, utan något knussel alls. De två damerna jobbade mycket bra tillsammans, och gick i led tätt tillsammans nästan hela tiden. Mot slutet av rundan (Google maps här) började Tiwan dra sig ut mot kanten av vägen, troligen för att hon var lite nödig. Både Visko och Milou hade uträttat sina behov ordentligt innan dragen, men Tiwan ville verkligen inte göra det. Hon var för taggad för att dra, gissar vi.

Det var inte det lättaste att hålla hastigheten nere, men vi lyckades i alla fall snitta strax under 20 km/h hela sträckan, och istället för att hjälpa till och sparka på, fick huße nu stå med en fot i marken för att sänka hastigheten. Dags att skaffa släpbroms och skotermatta.

Ingen av hundarna var märkbart påverkade av kvällens drag. Både Tiwas och Visko sprang som tokar i trädgården, och inte heller Milou var direkt utmattad. De var väldigt glada allihop. Arbetande ras? Jajamensan!

Ytterligare en mycket positiv aspekt av kvällens drag är att det inte ens var tillstymmelsen till tjafs mellan Tiwas och Visko. Inte ens en sned blick! Toppen!

Tyvärr finns det inga bilder att tillgå, eftersom vi helt enkelt glömde bort att ta bilder. Därför nödlöser vi bildfrågan med en bild på köttvattnet vovvarna fick före och efter draget.

Som vanligt då hundarna rastas brukar vi hålla koll på dem och räkna in dem med jämna mellanrum. Igår när matte hade släppt ut hundarna från hundgården och just var i färd med att fylla på rent vatten, började hon räkna in hundarna. Milou, ok. Bebbarna och Tiwas, ok… eller? Jodå, de var där, fast andra sidan stängslet mot skogen och Visko var puts väck! Tiwas verkade som tur var inte speciellt intresserad av vad som fanns utanför trädgården utan försökte hitta tilbaka in till trädgården. Eftersom bebbarna var med Tiwas tog de efter henne och det var en enkel historia att få in dem igen. Milou, som vi vet skulle springa bort och vara iväg några timmar om han slapp ut, var eld och lågor. Det var bara att direkt sätta in honom i hundgården. Under tiden hade bebbarna och Tiwas sluppit ut igen, men det var återigen inga problem att få in dem, även om det började bli lite ohanterligt vid det här laget. Efter att de kommit in igen och satts i hundgård, dök Visko som tur var upp.

Vi visste att det fanns ett hål någonstans men vi kunde inte se det och hundarna verkade inte alltför angelägna att gå dit igen. På eftermiddagen när husse kommit hem från jobbet gick han ner för att inspektera stängslet och precis när han trodde sig ha hittat utvägen, hade bebbarna och Visko stuckit, fast någon annanstans. Milou var precis på väg ut när husse fick tag på honom, så nu visste vi var de har sluppit ut. Eftersom bebbarna nu var med Visko sprang de alla tre iväg och det tog några minuter innan bebbarna kom tillbaka. Visko tog längre tid på sig den här gången, ca. 5 minuter, men kom tillbaka glad och rastad. Hålet, som varit svårt att upptäcka, är nu fixat!

Håll till godo med en film där Ithil snor ett ruttet äpple från brorsan.

Nu när vi bott här i drygt ett år, så har vi börjat titta lite noggrannare i trädgården. Trogna läsare vet att vi plockat både äpplen, päron och vinbär. Förra året lät vi i stort sett all frukt och bär gå till spillo, så i år tänkte vi att vi minsann skulle plocka alla plommon, äpplen, päron och vinbär, och därmed ha rensat ordentligt bland det ätbara i trädgården. Inte så.

Vi har en stor sten mitt i trädgården, vid vilken det växer en buske, ca 150 cm hög, som brukar bli smockfull med blåa bär. De liknar blåbär, men ser lite giftigare ut, varför vi inte ätit av dem. Det har dock inte hindrat hundarna att med mycket god aptit sätta i sig av bären.

Eftersom hundarna kunde äta av dem, så provade vi själva också, och de smakade minsann blåbär. Inte fullt lika söta som vanliga blåbär, och saften var grönaktig. Efter en kort stunds googlande, så kom vi fram till att det tydligen är Amerikanska blåbär. Eftersom hundarna glufsat i sig det mesta på busken, var det inte mer än ca 2 liter bär kvar på busken, vilka vi plockade, och gjorde paj på. Helt klart ätbart, men paj på vanliga blåbär smakar definitivt bättre.

Vi har haft ett antal gäster på besök här i Bjälkatorp de senaste veckorna. Ithil och Tiwas är inte så värst intresserade; Lup är lite väl intensiv till en början för att sedan mest bry sig om pinnar, medan Visko och Uno verkligen är i sitt esse och charmar. Typiska kommentarer om hundarna (bortsett från de mest uppenbara som att valparna är söta):

Tiwas:

”Vad är det som är fel med hennes öga?”, ”Är hon farlig?”

Ithil:

”Vilken fin teckning hon har”

Milou:

”Vilken härlig färg han har.” ”Är han äldst?”

Uno:

”Awww, vad go’ han är.”

Visko:

”De är alla jättefina, men hon är min favorit. En så’n hund skulle jag vilja ha”.

Mattes äldre bror (till skillnad från mattes yngre bror med huskyn Zappi) med familj har nyligen skaffat en hund, en liten cocker spaniel-valp (två veckor yngre än Ithil och Uno). De var här och hälsade på för ett par veckor sedan och när cocker-valpen fick träffa Ithil och Uno separat var de två busfröna alldeles för burdusa och lekfulla för den lilla cocker-valpen som blev rädd och gömde sig mellan sin mattes ben hela tiden.

Klicka nedan för lite fler bilder.

2009-09-12

Vi har plockat lite bilder från mobilkameran.

From September 2009

Livet i Bjälkatorp går sin gilla gång, huset är nymålat, och det projekteras för ett trädäck på baksidan av huset. Vuxenpoängen rasslar på.

Tiwi mit bebben.

Vi har nu haft hundarna ute i runt tre veckor och det har fungerat bra för alla hundar utom just Tiwas. Det märks sannerligen inte att hon varit en utehund hela sitt liv. Det räcker att hon ser oss genom fönstret eller att en lampa tänds för att hon ska börja yla och föra ett himla liv. Ibland vaknar vi tidigt på morgonen av något som låter som hundgråt. Tiwas står tillsammans med valparna vilket hon i och för sig verkar trivas med, men det går tydligen inte alls upp mot soffan och att få uppmärksamhet av matte och husse. Vi hade mer än gärna haft henne som innehund, men hennes aptit blir väldigt dålig när hon är inne och för tillfället är hon ganska tunn, så det får dessvärre vänta ett tag :-(. Vi har ju dessutom planerat att ta en vintersemester i år och då behöver hon ordentligt med päls så hon klarar kylan. En Tiwas med sommarpäls skulle inte fungera särskilt bra i -20.

Lup skådar mot horisonten

Bebbarna tuggar kärvänligt på varandra.

Lite bilder från trädgården idag.

From 2009-08-30

]]> http://visko.wordpress.com/2009/08/30/bildpost/feed/ 1 visko http://visko.wordpress.com/2009/08/26/lup-ar-tva-mindre/ http://visko.wordpress.com/2009/08/26/lup-ar-tva-mindre/#comments Wed, 26 Aug 2009 18:01:11 +0000 visko http://visko.wordpress.com/?p=702 ]]>

Lup kastrerades i torsdags förra veckan. Vi tog detta beslut på grund av ett antal orsaker:

1. Vi slipper oroa oss för rymningsförsök där han kan skada sig själv.
2. Eftersom Lup jobbar på bra i spannet och är stark vill vi gärna ha honom där även då en tik löper och förhoppningsvis kommer han inte påverkas lika mycket av löptikar efter kastrering.
3. Vi kommer inte att använda honom i avel.
4. Det är enormt mycket bekvämare för oss att placera honom med andra hundar under löp.

Lup var lite tagen dagen efter operationen men allt hade gått bra och nu är han sitt vanliga jag igen, även om vi måste passa honom lite grand då han inte får anstränga sig för mycket som att leka, hoppa upp i soffor samt gå ner/uppför trappor.

Ithil och Uno mår finfint och är lika lekfulla och busiga som vanligt. Ithil verkar ha förstått att det är vi som ger henne saker, inte tar saker från henne och har bara blivit mer och mer mysig, även om hon gärna lullar för sig själv också. Uno har blivit lite bitigare, men kommer bra överens med hela flocken, och speciellt med Lup. De två är ett radarpar om något. Inte ens när Lup har en krage på sig, kan de låta bli att stoja och leka.

Milou och Uno tuggar på varandra i trädgården.

Som bekant har hundarna flyttat ut. Det lutar dock att Lup får flytta in igen, eftersom han nu fått sitt tredje fuktexem sedan april månad. Stackars Lup. :(

En hot spot till.

Nu när vi har lärt känna valparna lite bättre är det dags för en liten uppdatering…

Uno och Ithil.

Lekfarbror Lup.

Uno och Ithil har lekt och stojat i trädgården, men vi har även tagit in dem en del för att få dem att ty sig till oss. Vi har koppeltränat dem lite grand och tagit ut dem till parken så de får känna nya dofter, samt vänja sig vid rörelse, olika ljud och underlag. Valparna har också fått träffa både människor och barn i olika åldrar samt andra hundar. Det har fungerat finfint. Både Uno och Ithil är försiktiga till en början men kommer sedan fram och hälsar.

Det blev ganska tydligt de första dagarna vilka skilda personligheter Uno och Ithil har. Här följer en kort beskrivning av varje valp såsom vi har uppfattat dem:

Uno.

Ithil.

… besökte vi även Malin Sundin på Ylajärvis kennel. Malin är ägare till Uno och Ithils bror, Nando, och Fia ville att vi skulle försöka ta några fina ”ståbilder” på honom när vi ändå susade förbi.

Nando.

Malin var gästvänlig och bjöd på fika när vi kom, trots att hon haft ett par jobbiga nätter. Vi pratade lite hundar, och filmer, och valparna fick lite frukost. Valparna träffade även Malins andra valp, Tolga, en härlig liten tjej med en massa framåtanda.

Tolga.

Vi tackar Malin så mycket för fikat och sällskapet, och hoppas vi ses i Bjursås!

(1,) 2, 3, 5, … Vad kommer efter 5, och vad har det med en blogg om hundar att göra?

Vi har varit på besök hos uppfödar-Fia i Fjällandet igen. Lördagen den 1:e augusti packade vi in oss i bilen, och 04:20 lämnade vi Bjälkatorp med destination Fjällandet för att hämta hem Shejrix Cirith Ungol, att kallas Uno.

Så här ska inte en
bromsskiva se ut.

Matte hade gjort pizza till färdkost, och resan gick bra, nästan hela vägen. Precis som förra resan var det matte som fick hantera de 200 rondellerna runt Mariestad. Till skillnad från förra resan, blev det dock ingen Sushi till mellanmål, däremot fick huße äta mattes pizzor, ety hon valde att äta pastasallad för att hålla sin mage i schack. Men nog om reseförtäring. Resan gick som sagt bra, det mesta av tiden, fram till ca 5 mil innan Östersund, då höger frambroms lade av. Man kan tycka att vi borde haft bilen på service innan vi gav oss ut på en 100-milaresa, men så gjorde vi inte. Även om både huße och matte inte håller Heavy Metal för en oäven musikgenre, så föredrar vi att det inte låter som experimentell industriell metal från bilen. Eftersom vi inte ville vara strandade på en rastplats mitt ute i ingenstans, valde vi att i alla fall ta oss till Fia, genom att använda motorbroms under de sista milen av resan. Väl framme var vi alltså strandsatta i en förort till en förort till Östersund. Mitt ute i ingenstans, vilket inte vore något problem, så länge man vet att man har möjligheten att ta sig för att köpa ex.vis mat, ammunition och andra livsnödvändigheter. Det skall även tilläggas att Telenor-abbonemanget vi har på våra telefoner inte har någon täckning ute i obygden.

Eftersom vi var framme sent på lördag eftermiddag, var det ju givetvis inga bilreparatörer öppna, så icke heller dagen efter, ety det var ju söndag. Vi fick alltså vänta tills måndagmorgonen med att ringa (på Fias telefon) till en bilfirma, som tyvärr öppnade så sent att vi inte hann komma fram förbi växeln. Bilföretagets växel verkade dessutom ha helt lagt ner vidarekopplingen till Ford-serviceavdelningen (de servade Ford, Volvo och Renault), då så snart man blev kopplad dit, blev man lockad av fem vanliga ringtoner, för att sedan bli snöpligen avbruten av en lång ton och en bortkoppling. Mycket irriterande. Eftersom Fia skulle till jobbet, var hon tvungen att ha sin telefon, men hon lovade att ringa till bilfirman när hon hade paus på jobbet. Det gjorde hon, och fick sitta i kö hela sin första fikapaus, och när hon väl kom fram, blev hon tillfrågad av Simon, den vänlige telefonisten™, om registreringsnumret på bilen. Det hade ju givetvis inte huße gett henne. Hon fick vår adress, personnummer, skostorlek, favoritfärg, men inte regnumret. Suck. Efter att vi mailat numret till henne, så ringde snälle Simon upp henne efter han slutat jobbet, och fick regnumret, varpå han påpekade att ”Detta är ju en Ford, och du har ju ringt till Volvo-serviceavdelningen.” Fia påpekade problemen med att nå Ford-serviceavdelningen, och bad Simon springa över till Ford och be dem ringa upp henne på tisdagen. Fia köpte även ett Telia kontantkort så att vi kunde nå verkstaden utan att behöva använda Fia som mellanhand. Eftersom bussförbindelserna till Fjällandet är obefintliga, fick vi helt förlita oss på Fia vad gällde transporter. Eftersom hon jobbade, var vi då tvungna att anpassa dessa transporter efter hennes arbetstider. Alltså, lämnades bilen in på tisdag eftermiddag, Fia hämtade huße och körde hem. Bilen lagades på onsdagen, och vi hämtade den på fredagen. 4000 kronor fattigare. Tur att det inte går så mycket pengar när man sitter i skogen och leker med hundar och mockar hundskit.

Nya hundgården.

För att reiterera en platityd, så ”inget ont som inte har något gott med sig”. Att spendera nästan en vecka extra, utan tillgänglighet på telefon, och bara kunna fokusera på att spendera tid med Fias och våra egna hundar, är inte något negativt. Eftersom vi nu kom att utnyttja Fias gästfrihet lite mer än vi räknat med, spenderade vi dagarna med att göra rent i hennes nya, fina hundgård, samt att mata och umgås med hundarna och måla delar av hundgården. Det var en nyttig erfarenhet att sköta så pass många hundar (totalt 12 stycken), och det är imponerande att Fia hanterar det helt själv. Det är inte det lättaste att ge alla hundarna mat, och att ge dem nog med tid och uppmärksamhet. I samband med att hon byggde sin nya hundgård, utökades även rastgården till runt 600m2, så det var lätt att rasta hundarna i alla fall. Hundgårdarna är nästan ett kapitel för sig. Det är ett enormt arbete (och en massa pengar) som gått in i dem, och de är troligen de finaste vi sett hitintills.

Många Shejrixare.

Tiden gick väldigt snabbt i Fjällandet. Anledningen till att vi var där var ju att vi skulle hämta Uno så vi spenderade mycket tid med att umgås med valparna som var kvar (Uno, Ithil och Tirith). Vi passade även på att röja bort lite vinterpäls på Niro, Pya och Milou.Team Shejrix är ett härligt gäng, och valparna i den andra Shejrix-kullen är inget undantag. Uno visade sig vara väldigt kontaktsökande, och ville helst sitta i knät hela tiden. Det är svårt att inte smälta för en sån liten kille. Hans systrar, Ithil och Tirith var också väldigt mysiga, men inte lika snabba att ty sig till oss. Tirith, valpen som Fia själv skulle behålla, var lite blygare än de andra två, medans Ithil, som inte hade någon köpare ännu, var en mycket bestämd liten dam, som hade åsikter om det mesta. En mycket charmig och intensiv liten valp, som växte på oss ju mer tid vi spenderade med henne. Eftersom hon ännu inte hade fått någon ny ägare, och att vi hade ekonomiskt utrymme att köpa även henne, beslutade vi att fråga Fia om det gick bra att köpa både Uno och Ithil, vilket det gjorde. Fia verkade glad att Ithil kom till ett hem där Fia visste att Ithil skulle få det bra, och att Fia skulle få veta hur det gick för henne. Detta innebär att Familjen Erman nu består av fem (hur många hundar skaffar vi då nästa gång, enligt talserien?) hundar (Visko, Milou, Tiwas, Uno, Ithil) och två människor. Det innebär också att hundgårdarna hemma i Bjälkatorp måst utökas och ytterligare en hundkoja byggas. (Hundkojan är byggd redan, och sektioner till hundgården är beställda.)

Uno och Ithil.

Panda.

Fia hade även fixat nytt batteri till sin ATV, och vi passade på att köra den lite grand också. Riktigt kul, men att köra en ATV är inte som att köra en motorcykel, fick huße snabbt erfara. Det är helt annorlunda, men inte dessmindre underhållande. Panda och Meleia är fortfarande kvar i Fjällandet, men är numer kastrerade, och därmed väsentligen lättare att ha med att göra. Panda är fortfarande den som bestämmer dock. Nåde den som slutar klappa henne, eller klappar henne när hon inte vill, eller på ett sätt som hon helt plötsligt kommer på att hon inte vill.

Dagen innan vi åkte hem, passade vi på att hälsa på Urban, Loke & Malin på Team Luna-Tics, där vi blev bjudna på spaghetti med ruggigt god sås till. Stort tack för det! Det var intressant att se hur en familj ”söderbor”, bara släpper allt och flyttar norröver och startar ett helt nytt liv med hundar som fokus.

Bilresan hem gick hur bra som helst. Varken Uno eller Ithil sade ett knyst, och sov den mesta tiden i buren. Ibland vaknade de till och tuggade frenetiskt på tuggbenen som Fia gett dem. De vuxna hundarna skötte sig också mycket bra.

Summa summarum har det varit en av de bättre semestrarna vi haft på länge, och vi måste tacka Fia för att hon lät oss bo hos henne så länge, och för den smarriga maten. Man skojar inte bort den där älgfärs-lasagnen! Vi kommer på besök igen så snart vi kan!

Fler bilder från resan finns på länken nedan.

Fjällandet, augusti 2009

Uno har kommit hem. Efter närapå 15 timmar på resande fot, är Uno äntligen hemma! han tog med sig en liten hemlis också. Stay tuned för den!

Vi vill snabbt passa på och tacka Uppfödar-Fia för all hjälp under veckan som gått. Tack! Utförlig bloggpost kommer inom kort.

From Uno

Då en nära och kär familjemedlem hastigt lämnat detta jordeliv, har bloggen
legat i lä den senaste tiden. I efterdyningarna av vad som hänt, måste det dock sägas att det varit bra att ha en fast punkt i tillvaron: hundarna. De får en att inse att livet trots allt går vidare. Hundarna behöver fortfarande mat, rastning, uppmärksamhet och tillsyn.

Visko märkte snabbt att något var annorlunda och har varit extra go’ och pluttig. Vilken liten supervovve! Alla hundarna har för övrigt skött sig jättebra och det har inte varit några som helst problem dem emellan.

Tiwas har fällt all sin tjocka fina päls och har just nu ingen underull, bara en massa stickhår som på vissa ställen, i och med att hennes päls är vit, får hennes rosa hud att lysa igenom. Hon ser för bedrövlig ut. Även Lup fäller för fulla muggar.

En liten lustig incident som inträffade bör nämnas. Under en promenad gick vi förbi en hage med några kor. Både kor och hundar blev nyfikna på varandra, vilket gjorde att korna kom fram för att hälsa. När de var så nära att de kunde nudda varandra, tog helt plötsligt en av korna fram sin tjocka tunga och slickade Lup i ansiktet. Lup svarade med ett antal rejäla slick på kons mule. Sockersött eller vad? Givetvis hade ju ingen av oss kamera och kunde ta fotografi på händelsen.

Just nu ser vi enormt mycket fram emot att åka upp till Fjällandet igen för att sedan hämta hem en liten Cirith Ungol, eller som han kommer att kallas för, Uno! Vi föll pladask för Uno efter bara några veckor, fastän vi lovat oss själva att vi inte skulle bry oss om utseeendet. Vi hade inte på något sätt blivit missnöjda med någon av de andra hanarna, men Visko-kopian Uno, fick oss att smälta fastän vi försökte stålsätta oss. När sedan Shejrix-Fia lät oss veta att vi kunde bli husse och matte till Uno, var lyckan mycket stor här i B-torp.

Eftersom det nu är mindre än en vecka tills vi hämtar Uno, så kan trogna läsare vänta ytterligare ett semesterreferat från Fjällandet inom relativt kort.

Vilket måste betyda att…

…vi har tagit ett beslut angående Tiwas.

Tiwas äter vatten.

Viskos löp börjar närma sig sitt slut och med det har vi nu fått tillbaka vårt sedvanliga lilla charmtroll; en lugn, glad och snäll Lup samt en Tiwas som kan slappna av även i Viskos närhet. Harmoni råder just nu i flocken, vilket känns väldigt skönt. Vi har därmed bestämt oss för att vi vill behålla Tiwas, vilket Tiwas nuvarande ägare, Fia, inte hade några invändningar emot när vi pratade med henne igår morse.

Visko nyfiken på blomman.

Igår var vi så modiga att den sedan några veckor bannlysta leken, ”kasta frolic på gräsmattan och låta hundarna lukta sig trötta” upptogs mellan Visko och Tiwas igen. Det var inga som helst problem; inget bläng och inget morr. Visko och Tiwas har börjat umgås igen. De springer tillsammans och luktar på samma fläckar, men de leker inte än, även om de har gjort ett försök tidigare. Det beror på att Tiwas är på tok för burdus för Visko. Detsamma gäller Lup som direkt lägger sig på rygg när Tiwas kommer med lekinviter. Idag lade sig emellertid Tiwas på rygg och började försiktigt leka med honom. Det gick däremot hem hos Lup som gärna lekte ett tag med Tiwas. Givetvis hade vi ju inte videokameran i närheten. Istället filmade vi och tog några allmänna bilder på hundarna i trädgården, varav en av bilderna har blivit vår nya banner för bloggen.

Stilig kille.

Inte mycket har förändrats vad det gäller Tiwas från föregående bloggposter. Vi tycker fortfarande att hon är en helt suverän hund; alltid lika lugn och glad, och finner sig i allt. Vi har även haft en del besök, och än så länge har Tiwas inte visat några reservationer oavsett om det varit män, kvinnor eller barn. Det enda ”negativa” vi kan hitta med Tiwas är att hon inte kan få nog av att bli klappad, och när vi försöker sluta, kommer det en tass farande. Om vi möjligtvis då inte bortser från att Tiwas inte är så diskret med att göra sina behov, utan sätter sig gärna mitt på gräsmattan till skillnad från Visko och Lup som går långt in på naturtomtsdelen. Tiwas har också lärt Visko att pinka som en hanhund, gärna på saker som hinkar, spadar, träd, stenar, plattor med mera.

I går var vi ute och promenerade med hundarna.Vi hade bestämt oss för att utforska det lokala närområdet, så vi tog en promenad med monstren. Det var lite varmt, så vi tog med 3 liter vatten och en vattenskål till dem.

Det blev en ganska rejäl promenad på knappa milen (Google maps här.), med två vattenpauser. Lup tog precis som vanligt ut sig totalt, men även Visko och Tiwas verkar ha blivit lite andfådda. Inte så konstigt i den här värmen.

Visko och Tiwas preppade för promenad.

Kanske inte, men i förrgår natt var det nära på att det hamnade två hundar på blocket!

Först lite bakgrundsinformation. Huße har haft en hel del att göra på jobbet den här veckan, så han har gått upp tidigt (4-5 på morgonen), och kommit hem sent (20-21 på kvällen). Vidare löper Visko, som trogna bloggläsare redan vet.

I vilket fall som helst, så har Visko varit i höglöp sedan i måndags, och det har varit en rejäl mängd pipande och gnyende från både Visko och Lups sida. Även på nätterna. Vi har växlat mellan att ha dem i varsin bur, en av dem i bur, den andra i bur, men det pips och gnälls ändå. Det bästa vi kunde komma fram till var att ha dem ute ur buren, Visko i sovrummet och Lup utanför, med dörren låst. Då peps det minst. Det blir dock en försvarlig mängd ”Sssshhhhh!”, ”Tyst!”, ”HÅLL KÄFTEN INNAN NI BLIR KINAMAT!”, i den ordningen, i alla fall. (Ja, ja, Fia, vi vet. Hundgård.)

Natten mellan måndag och tisdag var acceptabel, då fick vi i alla fall 4 timmars sömn var, vilket räcker acceptabelt i alla fall. Det går liksom att jobba dagen efter, även om man är lite seg framåt lunch. Inget som lite kaffe inte kan fixa. Eftersom huße hade mycket att göra på onsdagen, planerade han att köra ytterligare en 4-timmarsnatt mellan tisdag och onsdag för att få ut lite extra jobbtid. Tisdagen den 26:e gällde det alltså; Visko började löpa den 12:e. Jepp, precis. Mitt i höglöpet. Maken till pilska hundar som Visko och Lup i tisdags har vi aldrig sett! Huße kom i säng i beräknad tid; lite lätt grinig och stingslig från natten innan, men ändock förhoppningsfull om att han skulle få sova en gnutta. Icke.

Bortsett från den numer sedvanliga trånande pip-och-gnäll-symfonin,  men väl vaggad till sömns av en blandning av trötthet och irritation, fick huße sova lite. Tills matte skulle knoppa. Innan dess, skulle hon släppa ut hundarna så att de fick uträtta sina behov, vilket innebar att hon fick öppna sovrumsdörren och hämta ut V&T. Då kommer L. in i sovrummet, väl förfriskad på testosteron och börjar buffla på huße i sängen med lite väl amorösa rörelser, resulterande i lätt brysk behandling och tillika utskällning från husse. T. skuttar raskt upp i sängen och stämmer in (hon hade antagligen heller inte fått sova, varför hon säkerligen gärna hjälpte till med en tydlig utskällningen av den amoröse/perverse hanen). Huße greppar L., vrålar ”UUUUT MED HONOM!”, ”TA UT HONOM!” till matte och kastar ut honom ur sovrummet, muttrar och kör huvudet i kudden. I dörren ståren lätt perplex och smått irriterad matte, ety hon hade försökt hjälpa till att få tyst på gnällsymfonin under hela kvällen och tidiga natten. Det sket huße högaktningsfullt i och muttrade vidare under kudden. Då var klockan 02:30. Klockan skulle ringa 04:00. Suck.

Nyheter på gång!

Det är med stor glädje och så här i backspegeln, på det hela taget, tur som vi kan meddela att vi blivit med hund, igen! Efter många oväntade turer har det till slut blivit en liten kille från Shejrix andra kull. Pappa Mithril från norska Snørokk är en mycket ståtlig och fin hane med en stamtavla som överväldigar en med Anadyr (och en liten touch av Sepp-alta). Anadyr i Alaska började sitt avelsprogram någon gång under 30-talet, vilket gör Anadyr-linjerna till en av de äldsta Siberian Husky-linjerna, för att inte nämna sunda och beprövade i dragsammanhang. Mithril går främst i point  men även i led i lång- och medeldistans. Mamma Pya, även mamma till Visko, föll vi för redan två år sedan och är en av de vackraste tikarna vi känner till. Att det på sistone dessutom gått mycket bra för henne med tre 1:a pris i polarhundprov gör inte saken sämre. Vi tror att den här kullen kommer att kunna bli hur bra som helst!

Mamma Pya. Bild av Sofia Ericsson.

Vi var från början på jakt efter en stamtik, och förra hösten gjorde vi en förfrågan hos en välkänd svensk kennel, men då visste vi ju ingenting om Pya/Mithril-parningen. Två valpar samtidigt hade blivit lite mycket just nu (det hindrade oss dock inte från att ta upp det till samtal dagligen), eftersom steget från 4 till 5 hundar är ganska ansenligt (hundsläp, ny hundgård etc etc). Nu visade det ju sig att så få tikar föddes i de kullar vi från början hade anmält intresse av, att vi helt enkelt blev utan stamtik, åtminstone för i år. Vi behövde dock inte fundera särskilt länge på att göra en förfrågan hos Fia på Shejrix. Istället för en tik, beslutade vi oss för en hane som vi hoppas ska kunna fungera bra ihop med en framtida stamtik. Efter en sen förfrågan hos Shejrix var det bara att hålla tummarna för att det skulle bli tillräckligt många hanar så att det även räckte till oss.  Sent på kvällen den 18:e  ringer så Fia  och gratulerar oss till en liten hane. Den här gången hade vi i alla fall tur med könsfördelningen hos valparna, och nu i efterhand kan vi bara säga att vi är mycket glada över hur allting har utvecklat sig. Vi ser med stor spänning fram emot att följa de små liven på valpsidan, och uppskattar att Fia är så flitig med sina uppdateringar. Vi vill också passa på att tacka Fia för all hjälp!

Pappa Mithril. Foto av Sofia Ericsson.

Visko närmar sig höglöp och med tre hundar är det praktiskt nog alltid någon av dem som städar rent efter eventuella blodfläckar på golvet. Då Milou vet att det är strikt verboten att vara nära Viskos bakdel, måste han ju få utlopp för all denna uppdämda frustration på något sätt. Det är där vi eller Tiwas kommer in, d.v.s. vi får agera uppvaktningskompensation. Uppvaktningen består av att Milou klistrar sig fast på uppvaktningsobjektet med viftande svans och buffar ganska hårdhänt med nosen. Hans pupiller är lika stora som hans iris. Tiwas var märkbart irriterad när Milou gjorde ett försök på henne och efter sisådär fem sekunders argt morrande, var hon tvungen att nafsa till Milou över nosen innan han förstod att hon inte uppskattade uppvaktningen. Vi är inte lika stränga som Tiwas men å andra sidan räcker det med ett ”nej” för att Milou ska förstå att vi inte uppskattar det heller. Då går han och lägger sig och suckar djupt. Det är inte lätt för Milou just nu.

Var det Lup (uttalas som engelskans loop) och Foxy de hette? Så sa en liten kille för ett tag sedan, och som är son till våra rumänska vänner när han för tionde gången frågade vad Milou och Visko hette. ”Vad sa du”, frågade vi? ”Lup”. ”Loop?” ”Lup, det är varg på rumänska”. ”Hmmm…”, sa vi och tittade på varandra, ”inte dumt, inte dumt”. Vi har ju letat efter ett lämpligt namn på Milou och vi brukar kalla honom Lo här hemma. Steget är inte så långt mellan Lo och Lup (eller franskans loup för den delen). Hum, hum… Vi får tacka Rafi för Milous nya namn.

Visko har fått 6 nya halvsyskon! Grattis till Mamma Pya och Matte Fia på kennel Shejrix!

Allt går inte lika bra för Visko.

Viskos skräck just nu.

Hon är ännu inte riktigt förtjust i att stå på stakeout, så det väsnas en del. Det pips, skriks och ylas om vartannat. Därför inhandlade vi för ett par veckor sedan ett par spannar. En spann för att blanda vatten och mat i inför vattning och matning, samt en spann för att indikera för Visko att det inte är OK att låta som fasen bara för att man står kopplad och inte får springa i trädgården. Efter att ha fått ett par stänk från spannen har hon nu börjat lära sig att så snart spannen syns, så är det bättre att vara tyst, än att bli blöt.

Tiwas och Milou ligger mest och sover på stakeout, och lyfter ibland på ett öra för att kolla om lipsillen Visko fortfarande inte lärt sig hålla käft. Duktiga hundar.

Eftersom det är Norges nationaldag idag, beslutade vi att fira genom att dra en liten stund på morgonen.

I morse var det 6 grader varmt i skuggan, och vi hade sedan tidigare bestämt oss för att träna med hundarna idag. Originalplanen var att använda cykeln, men eftersom hußes rygg blivit lite bättre (och med två Tramadol, så gör det inte så ont längre), beslutade vi att:

1. Träna på uppkopplingar med hundarna, eftersom Visko är lite bitchig i starten på draget,
2. att trötta ut hundarna lite grand, eftersom vi får gäster under dagen, samt
3. testa GPS:en vi köpte igår. (En gammal Garmin eTrex, för att kunna mäta hastighet lite bättre än med cykeldatorn vi har på trehjulingen nu.)

Vid uppkopplingen gick det som vanligt strålande med Milou. Det största ”problemet” med honom är att han gärna lullar omkring lite grand i selen, men oftast sitter eller ligger han mest still och väntar på att nåt ska hända.

Tiwas är lite mer intensiv och vill dra; rättare sagt: vi tolkar hennes skrikande och pipande som att hon vill dra. Hon är alltså lite mer strulig att ha på vänt i starten.

Tiwas vilar efter draget. Notera att hon vilar bara, eftersom 3.5 km knappt är uppvärmning för henne.

Visko däremot, kan man undra om vi fått en bortbyting. Från att ha varit snudd på paniskt rädd för cyklar, selar, vissa människor och allt möjligt, har vi nu en hund som nästan börjar slåss för att få dra. Hon skriker, piper, ylar och väsnas för att få lov att komma framåt i selen. Tiwas har verkligen fått Visken att komma till rätta med vad hon egentligen är. Hon äter och drar mycket bättre än vad hon någonsin gjort.

Så hur gick draget idag då? jodå, det gick fint, tackar som frågar. Vi ser till att hålla hastigheten nere, nu när det är plusgrader, och idag snittade vi strax över 15 km/h, på den vanliga 3.5 km långa sträckan. (Länk här.) Nästa gång, om det blir någon, försöker vi hålla ännu lägre hastighet, så att Visko kan komma i trav, något som Tiwas är väldigt duktig på. Med lite tur kan även det smitta av sig på Visken.

Milou och Visko är lite trötta. Vissa mer än andra. Gissa vem som är tröttast.

Tiwi är en riktigt trevlig hund!

Det går inte en dag utan att vi säger: Vilken enormt trevlig hund Tiwas är! Hon är alltid lika glad och lätt att ha med att göra. Plocka fästingar – då damen dessvärre är en veritabel fästingmagnet – eller klippa klorna, inga problem, trots att hon inte känt oss så länge. Tiwas lägger sig bara på sidan och slappnar av och låter oss göra det vi behöver. Hon kunde uppenbarligen sitt när hon kom och troligen varsågod, men vi vet inte om hon kunde mer, eller om hon är väldigt lättlärd. Tanken är att vi vill ge henne grundläggande kommandon så att vi senare kan ge alla tre hundarna lite mental aktivering samtidigt; en bra gruppaktivitet som både ger hundarna uppmärksamhet på samma gång och positiva associationer av varandra + att de blir jätteglada och får känna sig duktiga.

Inte som det ser ut. Visko har fått en liten tillsägelse av matte.

I övrigt har det blivit många och långa promenader; en del drag/motion med dem separat på cykel (vi är givetvis försiktiga och tar det lugnt), samt stakeout-träning. Bortsett från Viskos humörsvängningar (jodå, ibland är hon på gott humör även om det inte händer så ofta), går det helt ok här. Milou har inte nämnts så mycket eftersom han här hemma sköter sig, finner sig i allt och alltid gör som han blir tillsagd. Skönt!

Under veckan som gått, har det tränats febrilt i Bjälkatorp för att få Visken och Tiwas att komma överens. Här är några bilder från gårdagen som indikerar hur det går.

Mobilbilder på Tiwi och Visko

Till allas stora förvåning och ganska plötsligt, utbröt det i söndags morse ett slagsmål mellan Visko och Milou. Samtidigt som husse särat på dem, tyckte Tiwas att hon skulle säga sitt och därefter blev det en dispyt mellan Visko och Tiwas istället. Det blev ganska svettigt där ett tag för husse som var först på plats att hålla isär tre hundar från att bråka. Milou fick ett litet sår på ena frambenet, men i övrigt blev ingen skadad. Senare under dagen utbröt ytterligare ett slagsmål, mellan Visko och Tiwas som utlöstes av att Visko morrade på Tiwas när hon närmade sig en godisbit på gräsmattan som Visko vaktade. Husse som stod i duschen sprang ut spritt språngande naken på gräsmattan och hjälpte matte att sära på hundarna (samtidigt som åtminstone en bil passerade…). Detta slutade som tur var bara med några småsår på båda hundarna som vi kunde ta hand om själva.

Är det rangbråk vi anar nu när Tiwas funnit sig tillrätta eller beror det på att Visko snart går i löp och bitchar/tjurar mot allt och alla? Kanske är det båda delar. Milou har visat att han är lägst i rang, men mellan Visko och Tiwas är det inte så tydligt som vi hade hoppats, trots att Tiwas är 2.5 år äldre än Visko. Det verkar till och med luta mot att Visko kommer att bli den som bestämmer över Tiwas och inte tvärtom. På promenader på neutral mark fungerar det mycket bra att ha Tiwas och Visko sida vid sida. Således har det blivit en hel del promenerande. Även i hundgård fungerar de utmärkt tillsammans (mycket bättre än med Tiwas och Milou). Inomhus och på trädgården börjar de återgå till det normala, men det har varit rätt spänt mellan dem ett par dagar efter slagsmålet.

Inga fler bråk har utbrutit sedan i söndags – peppar, peppar – emellertid kommer vi vara observanta framöver och försöka att framför allt inte förvärra situationen med vårt eget handlande. Även när vi skaffade Milou var Visko till en början inte helt överlycklig och det tog ett tag innan hon accepterade honom in i flocken. Förhoppningsvis blir det bättre när Visko vant sig mer vid att Tiwas är här och Visko går ur löpet, samt att vi givetvis ser till att förhindra ytterligare slagsmål.

I helgen hade vi besök av mattes föräldrar och bror samt deras Siberian Husky Zappi. Vädret var verkligen strålande hela helgen och vi satt därför mest ute och lät hundarna springa lösa på gräsmattan. Zappi och Milou, som på dagen är precis lika gamla, lekte som tokar så ofta de fick möjlighet. Vid något tillfälle råkade Milou dunsa in i Tiwas, vilket inte tolererades av Tiwas. Hon gav honom ett antal bitska tillsägelser de kommande minuterna. Visko gick mest för sig själv alternativt föredrog människors sällskap. Vid ett tillfälle hade Visko lyckats gräva fram en kopparödla som hon hade delat mitt itu och verkade betrakta som sin skatt.

Tiwas hittade sitt favoritställe, en sten, där hon kunde ligga och ha uppsikt över alla. Även om hon först var lite avvaktande mot allt nytt folk, var hon väldigt nyfiken och kontaktsökande, och det tog därför inte lång tid innan hon ville bli klappad och kelad med. Mattes bror lyckades till och med få igång Tiwas i lek ett par gånger. Tiwas hade framför allt ett öga på Visko och verkade ta henne i försvar när Visko hamnade mellan busfröna Zappi och Milou. I Zappis fall kanske Tiwas var lite väl burdus ett antal gånger för många, vilket till slut ledde till att Zappi markerade mot henne. Efter det kom de båda bättre överens och Tiwas var lite snällare mot Zappi.

Eftersom det var lite svalare under lördagen, passade vi på att dra med hundarna. Temperaturen var runt 8-10 grader och luftfuktigheten mellan 20-40% och därför vågade vi oss bara på en kort dragrunda. Vi kopplade upp Visko och Tiwas där fram och Milou och Zappi som wheel. Det gick verkligen bra, 3.6km på 8 min och 40 sek. Zappi fann sig snabbt till rätta och drog riktigt bra. Hennes kondition är utmärkt så några större problem att hänga med hade hon då rakt inte. Visko visade väldigt stor entusiasm den här gången; nästan så att den matchade Tiwas, vilket var mycket glädjande att se. Med Tiwas och Visko helt hysteriska, är det skönt att Milou är lugn, och snällt sitter ner tills han får kommandot att dra (vilket han som vanligt gjorde som en tok).

Fler bilder här.

Efter en mycket trevlig och avslappnande helg kom så söndagen som var mindre behaglig och har orsakat oss en del huvudbry, men mer om det i nästa bloggpost.

Visko är nyfiken på dummyn.

Idag drog vi en kort runda igen.

Det blir troligen den sista för den här säsongen. Vi drog bara runt 2-2.5 km, eftersom det var runt 12 grader varmt, och ganska hög luftfuktighet (65%), vilket märktes snabbt på hundarna, som började andas tungt efter drygt halva sträckan. De skötte sig dock som vanligt bra, och höll bra hastighet, även om vi fick hålla tillbaka dem på grund av värmen. Tyvärr är vår cykeldator totalt kass, så vi har inga tider att presentera. Till nästa säsong ska det skaffas GPS!

Eftersom vi stannade på ett ställe som vi inte brukar stanna och vända på, blev hundarna helt hispiga, och ville fortsätta framåt. Där stod dock matte i ledbilen, så dit kunde de in springa, varpå Tiwas och Visko bestämde sig för att vända (Jo, på kommando), och Milou hakade på finfint.

Eftersom huße jobbade hemifrån, passade han på att lägga in den nya, fina halmen som vi köpte av Malin på Ylajärvis. Kojan ökade helt plötsligt markant i populäritet! Tiwas kände sig genast hemma i den, och Visko och Milou fick vi hindra från att försöka tränga sig in i den samtidigt. När Visko väl provade ut den, körde hon en frenetisk ”ligga-på-ryggen-och-sprätta-gny-och-gläfsa”-kavalkad.

Och som avslut på posten, en bild på den färdiga stake-outen som vi nu satt upp på uppfarten för att underlätta när vi ska koppla upp hundarna. Så dags, nu när säsongen är slut.

Innan jobbet, ställde vi in Visko och Tiwas i hundgården, och fyllde på nytt, färskt vatten till dem. Vad är det första T. gör? Jo, tar två tuggor med vatten (tuggor, ty Tiwas dricker inte vatten, hon äter vatten), och ställer sedan prompt sina grusiga framtassar i vattenskålen. Suck.

Igår, lördagen den 26e, var det så dags för SPHKs utställning i Vaggeryd.

Eftersom vi nyligen inhandlat ett ordentligt tält och sovsäckar beslutade vi oss för att åka till Vaggeryd på fredag kväll och tälta till lördagen. Vi kom fram relativt sent, vid niotiden, men kunde som tur var sätta upp tältet under de återstående 15 minuter som solen var uppe. Under natten fick Tiwas och Milou sova i burarna i bilen och Visko i tältet eftersom vi trodde det skulle bli lugnast så. Inte för att det spelade någon roll; det fanns säkert ett 20-tal hundar runt omkring på stakeout som, även om de skötte sig helt ok, ylade och väsnades emellanåt under nattens lopp. Vi lyckades ändå få ett antal timmars sömn till lördagen. Tiwas, Milou och Visko skötte sig utmärkt (vilket de även gjorde under hela utställningen) och så vitt vi vet, sa de inte ett pip.

Vädret under lördagen var helt suveränt, även om flertalet av polarhundarna troligen tyckte att det var för varmt. Utställningen i Vaggeryd hade dragit till sig mycket folk som vanligt med, vid det här laget, en hel del kända ansikten. Alla Shejrix valpköpare hade kommit dit och det var kul att få återse och prata med Marie & Joachim (som har Matic och Atto), Syncro med familj, Exxagänget, Martina med Quaddie och inte minst Shejrix själv, Fia. Även Malin Sundin var där och hade vänligt nog tagit med sig höbalar till oss, då det inte varit helt lätt för oss att få tag på det runt krokarna; samt Igais Annika som matte för första gången fick en chans att hälsa på och prata med, vilket var mycket givande. Det var glädjande att höra kommentarer kring hur lugn Tiwas är och hur bra hon verkade ha fått det.

Utställningsresultaten då? Nja, de var inget att hänga i julgranen, men samtidigt inte alls oväntade på något sätt. Både Milou och Visko fick tvåor. Milou skilde sig ju lite från mängden då det syns att han har show i sig och fick därför inte helt oväntat lite kritik vad det gäller korset. Visko och tillika Exxa var tyvärr alldeles för tunna jämfört med konkurrensen, men för flertalet av de övriga syskonen till Visko gick det däremot superbra! Mer om detta kommer säkert Fia att blogga om här. Det blev iaf. ett antal CKn och Shejrix vann bästa uppfödarklass. Trots de fantastiska resultaten var det dock lite synd att Fia verkligen var en hårsmån från ett CERT både med Tione och Haldex. Tione gick mot Gunnhild av Vargevass, en enormt fin tik, och efter en stunds funderande från domarens sida blev Gunnhild av Vargevass BTKL1 och gick vidare mot ett BIR (samt ett utställningschampionat). Haldex blev efter många om och men nedputtad till BHKL2 av en vit hane från Huskylyan (om vi har förstått det hela rätt). Även denna var fin, men med våra amatörögon sett tyckte vi att Haldex var ett strå vassare.

Uppfödarklass.

Allt som allt var det en riktigt trevlig tillställning med fantastiska resultat för Shejrix. Många grattis Fia och tack så mycket för tårtan! Domaren, Robert Sellevik, var dessutom noggrann i sina bedömningar och verkade mycket duktig. Vi var i alla fall nöjda och belåtna med allt, samt att vi nu har fått ett konkret mål att arbeta mot. Om vi vill att det ska gå bättre för Visko, blir det till att hon lägger på sig en hel del muskelmassa.

Milou och Visko fick följande kritik:

Milou: Ett välskuret huvud, bra hals, ryggen inte helt fast, korset kort och avfallande, tillr. vinklad front, goda bröstförhåll och parallellitet, ngt bunden i rörelsen, korrekt bett, god päls. Testiklar OK.

Visko: Ngt smal och lättbyggd men bra förhållande mellan höjd och längd bra huvudform, bra hals, slår upp ryggen under rörelse, hela fronten ngt framskjuten. Bättre för- och underbröst, tillr. vinklad bak. rör sig bundet, bra päls, korrekt bett.

Det finns fler bilder än de vi postat ovan på länken nedanför.

Hela albumet från Vaggeryd 2009

På lördagen den 18:e april hade vi planerat in ett besök till Kennel Vargevass.

Med 40 års kennelverksamhet och fantastiska resultat att uppvisa är Vargevass i det närmaste legendariska. Vi var väldigt förväntansfulla att hälsa på och få träffa Karsten Grönaas, som varit så betydelsefull för rasen och dessutom är utställningsdomare med mångårig erfarenhet. Fia hängde med, vilket vi är väldigt tacksamma för, ty utan henne hade vi antagligen haft svårt (ännu svårare) att hitta dit och inte ställt hälften av de frågor hon hade på lager. Tusen tack Fia!

Vargevass, beläget i Raftälven, skulle kunna betraktas som en kennlarnas Rolls Royce med sluttande, vackert läge mot en sjö, samt enorma rastgårdsytor för hundarna (15000-20000 kvadratmeter). På kenneln fanns det uppskattningsvis ett 20-tal välbyggda snygga hundar som det knappast gick någon nöd på; inget liv och inget bråk någonstans, fastän ett antal hundar gick lösa på samma gång. Efter att vi mötts av en lullande, lugn lapphund (enligt Karstens egen utsago, den enda utställningschampionen på gården), träffade vi så Karsten och hälsade på honom. Han släppte in oss i området där hundarna huserades, och vi möttes av ett antal livliga och glada hundar som ville hälsa med varierande intensitet. Frekkis var nog den som gjorde mest väsen av sig, och som verkligen gör skäl för sitt namn; en rolig liten rackare som det var mycket bus i. Han verkade gilla handskar; med eller utan händer i spelade tydligen ingen större roll.

Därefter fick vi träffa Nathan, Isa, Ulva och Barney, mellan vilka parningar har skett i år. De är ju alla fantastiskt fina hundar, men vi måste nog säga att Ulva var den som verkligen charmade oss. En fantastisk dam med stark personlighet som verkade tycka om att kelas och samtidigt gjorde små söta prat-yl (uooooo-uoooooo). Karsten höll också upp Barney för oss så att vi kunde fotografera ordentligt; en riktig goding han också.

Efter att vi hälsat på hundarna, satte vi oss i köket som hade den perfekta utsikten mot hela hundgården. Karsten hade vänligt nog förberett våfflor och kaffe, och till våfflorna bjöds förutom sylt även mesost (eller om det var brunost/brynost; vi minns inte), en exotisk kombination som faktiskt smakade riktigt bra. Där satt vi väldigt lyhörda och lyssnade på allt vad Karsten hade att säga, allt från tävlingar, avel, träningstips, husky-historia till klädval (tydligen är ull väldigt bra, och mikrofiber rekommenderades som skalplagg).

När vi åkte därifrån var vi supernöjda efter en suverän eftermiddag. Efter vi kommit tillbaka till Fjällandet packade vi snabbt ihop draggrejerna. Fia hade lovat testköra Tiwas, Visko och Milou och utvärdera dem lite grand. Att nämna är att vi tidigare provat att släppa ut Tiwas och Visko och sedan Tiwas och Milou i Fias rastgård och det förlöpte utan problem. Fia beslutade sig för att sätta Tiwas och Visko i led, och Milou som är en lite grövre hund, som wheel. Ett sunt beslut. Efter 15 minuter började vi bli lite oroliga och undrade om något hänt. 20 minuter senare kom hon så tillbaka och hade kört ca. 5 km. Det gjorde oss enormt glada att höra att det hade gått hur bra som helst. Visko och Tiwas hade fungerat bra ihop; och Visko hade tydligen jobbat på bra i selen och sträckt upp linan 99% av tiden. Vi har hela tiden gått i inbillningen att Visko bara springer med och att hon inte jobbar så mycket, men där hade vi tydligen fel (vilket vi är enormt glada för). Milou hade skött sig riktigt bra som wheel och jobbat på ordentligt. Tyvärr har vi inte så många bilder från draget, eftersom minneskortet till kameran var trasigt.

Väl tillbaka var det dags för grillning. Efter att spannet fungerat så bra, att Visko jobbat på bra i selen samt att våra vovvar kom så bra överens med Tiwas, var vi så glada att vi nästan svävade på moln. Efter god mat och efterföljande hundsnack gick vi igenom de bilder vi tagit under helgen. Fia passade också på att visa bilder från sitt besök hos Snørokk i Norge där hon parat Pya med Mithril. Han är verkligen ruskigt fin, för att inte nämna välmeriterad och vi kan mycket väl tänka oss att Shejrix andra kull blir ytterligare en succéekull!

Vilken helg det har varit. Tusen tack för allt Fia! Vi längtar redan till nästa gång vi kommer upp till Fjällandet! :)))

Tiwi innan huße gick till jobbet i morse.

Nu till del två av helgens eskapader.

När vi vaknade på morgonen fredagen den 17:e april, var vi snudd på lika trötta som vi var när vi gått och lagt oss. Det tog tydligen på krafterna att köra 100 mil på en dag. Fia jobbade, och hade redan åkt iväg när vi lullade upp vid 09-tiden.

Vi hade högtflygande planer om att vandra omkring runt huset, men insåg att vi inte hade några nycklar till huset, så vi gick en kort promenad med hundarna, och gick sedan in i huset igen. I Fias hus finns det något som vi typiskt bara har tillgång till när vi hälsar på hos familj och vänner. En TV. Eftersom vi fortfarande var lite för sega för att göra något vettigt, sjönk vi ner i soffan framför dumburken, och fastnade där. Hela dagen, ända tills Fia kom hem vid 16-tiden. Eller rättare sagt: vi varvade TV-tittande med tupplurar och frukost (200g potatischips) tills Fia kom hem. Under de perioder vi tittade på TV, jagade Panda ner Visko från soffan och etablerade sig mellan oss, medan Visko gömde sig bakom armstödet på soffan.

När Fia kommit hem, ville hon gå och vila efter jobbet, eftersom hon blev tvungen att bära bildäck klockan 4 på morgonen, och inte väckt oss och bett om hjälp. Under tiden lagade vi lite mat. Innan vi ens hunnit plocka fram en skärbräda hör vi Fia påpeka i trappen att en av hundarna lagt en liten souvenir i hennes sovrum. Troligen Visko, medan vi sov. Också ett sätt att visa uppskattning. Vi tog inga bilder på olyckan, men för att bevisa att V. kan göra ifrån sig utomhus, lägger vi upp en bild från Fias hundgård.

Efter Fia fått en kort stunds sömn, vattnade vi hundarna, och pratade en stund innan vi packade in hundarna i släpet och körde iväg för att dra. Om detta har Fia bloggat här. Både huße och matte fick prova på att dra en sväng. Huße hade Visko och Haldex som wheel, och Tiwas och Niro som ledarhundar. Det gick markant fortare än vad han var van vid, och Fias trehjuling var väldigt annorlunda från vår egen. Framförallt bromsen var annorlunda (man var tvungen att balansera på ett ben för att bromsa med det andra), men även storleken och vikten var annorlunda. Det är en stadig trehjuling i Fjällandet. Han tyckte det var riktigt kul, även om han lyckades snurra in säkerhetslinan två gånger. Spannet som matte körde bestod av Tióne och Pya i lead, med Quadra som wheel. Matte kan bara instämma i husses upplevelse av draget. Något hon dock märkte var att Quadra var enormt lyhörd för kommandon. Hon fattade kommandona på första yttrandet, medan de andra tog ett par upprepningar på sig.

Ett par upprepningar behövdes även för Fia att få på Quadra selen. Q. var enormt obstinat och bråkig, så det tog lite tid att få henne i spannet (Q. då, inte Fia). Maktkampen inleds på bilden till höger, och om man klickar på den och sedan följer den ytterligare 6 bilder, så når den sin kulmen.

Allt som allt, var det en enormt kul upplevelse att få köra ett erfaret spann. Det var också kul att se Visko jobba i ett erfaret spann. Vi vågade tyvärr inte ha med Milou med någon av hanarna, men han fick dra med Visko och Tiwas på lördagen i stället, i det spann han skulle komma att köra hemma i Bjälkatorp sedan. Och Panda och Visko då? Jo, de slutade som kompisar och somnade jämte varandra i soffan. Tyvärr ligger de bilderna på Fias kamera, så vi hoppas att hon kan länka till dem vad det lider.

Så mycket för fredagens händelser, nästa bloggpost tar upp ett besök hos kennel Vargevass och Fias testkörning av våra hundar och Tiwas. Stay tuned.

Nu till en sammanfattning av helgens eskapader, del I… Vi börjar med torsdagen den 16:e.

Torsdagen den 16:e, var dagen vi hade bestämt oss för att ta oss upp till Fia, Viskos uppfödare. Bortsett från att vi såg fram emot att få träffa Fia och hennes flock, var även en av våra stora förhoppningar att få Fia att utvärdera Visko (och Milou för den delen) lite grand för att se om hon har potential som draghund. Vi är verkligen nybörjare inom området och har känt att vi behöver lite hjälp från någon mer erfaren. Ytterligare en stor anledning till att vi tog oss upp till Jämtland var ju att vi kommit överens om att ha Tiwas på prov hos oss. En hund som Tiwas är verkligen guld värd för vårt spann och kommer att vara en enormt stor hjälp för oss. Dessutom var även planen att pussla ihop ett besök till kennel Vargevass, som också ligger i närheten av Östersund och vilka vi varit i kontakt med sedan förra året angående en valp från de parningar som gjorts under våren.

Eftersom det är ca. 100 mil mellan Bjälkatorp och Östersund, fick vi börja vår tur tidigt, runt 04:00 för att vara mer exakt och sedan turades vi om att köra medan vi lyssnade på Ernst-Hugo Järegård läsa skräckförfattaren H.P. Lovecrafts berättelser. Vi gjorde ett stopp i Orsa hos Malin Sundin, som har Ylajärvis kennel, då Fia ville att vi skulle hämta lite grejer hos Malin. Där fick vi träffa Malins hundar, varav många gjorde ett starkt intryck på oss. Inte minst Frost, en riktigt charmig, ståtlig liten kille på sex månader, som gick omkring och lullade på gården. Malin visade oss runt på kenneln och berättade om allehanda lösningar för hundhållning och träning; bl.a. informerade hon om och visade de fordon hon använder när hon tränar och transporterar sina hundar. Det är alltid intressant att se hur kunnigt hundfolk löser dessa aspekter. Vi tackar för all information!

Därefter bar det iväg till Fjällandet. Vi slogs av de vackra omnejderna samt hur fridfullt det var. Mitt uppe på ett backkrön kom vi fram till ett litet grönt hus. Vi hade inte tackat nej till att bo så där. Bättre ställe för en polarhundsmänniska är nog svårt att hitta. Dessutom verkade grannarna en bit därifrån vara ruskigt snälla och trevliga. Vi möttes av tillrop och yl från ett gäng glada vovvar i hundgårdar, och efter att vi hälsat och pratat med Fia gick vi in i rastgården. Där möttes vi av Viskos syster Quadra, som var väldigt glad att få lite besök. Hon gav ett mycket lugnt intryck och ville gärna komma och kela. Vi slogs av hur mycket grövre Viskos syskon är jämfört med Visko. Lite grand har det nog att göra med att de har rejäl ullig päls, medan Visko är helt urfälld, men i övrigt var de bra mycket mer musklade än Visko, för att inte nämna enormt fina och trevliga. På grund av lathet har vi inga bilder från hundgården i Fjällandet, för vilket vi skäms. Därför finns det en bild på Viskos mamma Pya istället.

Efter ett tag släppte vi in våra två monster i rastgården tillsammans med Quadra. Visko var mest intresserad av att gå och lukta, medan Milou gick och bröstade sig för hanarna som satt i hundgårdarna. I fallet med muskelknippet och den rejält tillgrovnade Niro, framstod det lite grand som en Chihuahua som tror sig kunna ta sig an en Rottweiler. Efter ett tag lugnade sig Milou och de andra hundarna blev mindre irriterade på honom. Därefter släpptes tikarna ut och vi fick möjlighet att även gosa med Tione och Pya. Visko verkade tycka att mamma Pya var ganska läskig (se bild ovan; det är ingen liten späd dam, den där Pya) och fastän hon gärna ville gå fram till henne, vågade hon inte riktigt. Nallebjörnen och tillika brorsan Haldex var mycket populär hos Visko dock (något vi redan märkte i Vaggeryd förra året) och Visko viftade glatt på svansen och inbjöd till lek som han besvarade när de satts i samma hundgård. Givetvis lade vi också ett extra öga på Tiwas, spända av förväntan som vi var över om det skulle fungera.

Inomhus möttes vi av två katter; den inte så lite brunstiga och därav för tillfället märkligt ljudande Meleia och den charmiga men ack så arroganta Panda (mer än katter brukar vara, kanske ska tilläggas). Efter lite hundsnack och gemensam matlagning var vi rejält trötta och torsdagen hade kommit till ända, om vi då bortser från att Meleia lagt sig utanför dörren till rummet vi sov i och gjorde de där brunstljuden som även Visko och Milou tyckte var märkliga.

Fortsättning följer.

Idag var det fint väder igen, och vi passade återigen på att dra en sväng med hundarna.
Tyvärr funkade inte cykeldatorn ordentlig idag heller, utan gick inte igång förrän efter ett tag. Sträckan den mätte upp var 4.6km och en snitthastighet på 19,2km/h, vilket inte är illa pinkat.

Vi drog 7km, men fick ta ur Milou ur spannet efter 3/4 av vägen, eftersom han var väldigt trött. 

Allt som allt skötte alla hundarna sig mycket bra. Milou tog i enormt bra i backarna och höll farten uppe, medan Tiwas och Visko sträckte upp linan väldigt bra. 

När vi kommit hem, fick de vatten att dricka, och efter två minuter var T. och V precis lika pigga igen, medan Milou (som slitit som en ardennerhäst) fortfarande flåsar en timme senare. 

Det blev inte så många bilder tagna, men vi lyckades i alla fall få en på Tiwi.

Tiwas första dag i Bjälkatorp är till ända. Hur det har gått? Läs vidare.

Utan att skönmåla kan vi bara säga att det så här långt har gått fantastiskt bra med Tiwas. Mycket bättre än vad vi vågat hoppas på. Det tog 1.5 timmar för henne att bekanta sig med alla nya dofter i huset, och efter det fann hon sin favoritplats i soffan. Vi såg väldigt snart att Tiwas älskar att gosa, med oss båda, och ligger till och med gärna och vilar med huvudet i knät. Tiwas är en verkligen härlig liten tjej och lugn både inomhus och när hon får vara fri i trädgården. Innan vi gick och la’ oss igår, satte vi en hundbur i sovrummet som hon fick sova i och hon gick så snällt in dit och sov där hela natten utan att säga ett knyst. Det var faktiskt vi som väckte hundarna och inte tvärtom i morse.

Tiwas och Visko kommer riktigt bra överens, även om det ibland kan bli lite konkurrens om uppmärksamheten, men eftersom de är väldigt subtila och tolkar varandras signaler väldigt bra, behövs det bara ett ogillande ögonkast för att en av dem ska gå lite åt sidan för tillfället. Mellan Milou och Tiwas går det också jättebra. Tiwas fick sätta Milou på plats några gånger, eftersom han bufflade lite på henne, men efter det har allt gått bra mellan dem också. Idag släppte vi dem alla tre och det har inte varit några som helst problem. I trädgården leker de med varandra, och ofta gaddar de ihop sig, två mot en, medan de inomhus mest slappar efter den långa bilturen igår. Kul är också att Tiwas kommer när vi ropar på henne, t.ex. när hon är ute i trädgården och vi vill att hon antingen ska gå in i hundgården eller i huset.

Finns det något som inte har gått bra då? Nja, inte egentligen. Tiwas slabbade ner halva köket när hon åt/drack igår (jo, vi blev varnade och rekommenderade att mata hundarna utomhus av Fia, men var för trötta igår. :-)) och drar med sig Milou när hon ylar i hundgården (nu hörs det med andra ord att det finns huskys i Bjälkatorp också), men det är petitesser i sammanhanget.

Vädret har varit utmärkt under dagen, och vi drog en kort runda vid 21-tiden, när temperaturen hade sjunkit tillräckligt. Huße körde hundarna, med Visko och Tiwas fram och Milou som wheel. Matte körde bilen framför spannet för att rekognoscera. Huj, vad bra det gick. Visko och Tiwas sporrade varandra, och Milou drog på för kung och fosterland. Vi mötte en person som promenerade med sin hund, men Tiwas och Visko struntade i dem och bara fortsatte dra. Riktigt kul! Tyvärr är cykeldatorn på trehjulingen lite konstig, så vi har inga tider att uppge, men det kändes som att det gick fortare än vanligt. Vi har heller inga bilder, eftersom det var för mörkt.

Sammanfattningsvis kan vi bara säga att vi är oerhört glada att allting går så bra och det är fantastiskt att få lära känna Tiwas. Hon är verkligen go’ och det är svårt att inte bli väldigt förtjust i henne!

För de som väntar på en post om helgens äventyr i Östersund med omnejd, så jobbar vi på det. Både film och bilder kommer att erbjudas för allmän beskådan.

Vi har varit i Jämtland på semester. Där hälsade vi på Viskos uppfödare Fia och hennes hundar, samt Kennel Vargevass. Fullständig bloggpost med den historien och mer kommer senare i veckan. Denna bloggpost kommer bara att behandla två saker:

1. Stort tack till Fia för att hon ställde upp med husrum, mat, TV, umgänge, samtal och massor med hjälp med hundarna och annat! Tack Fia! Det var bästa semestern på länge! Hoppas ölen smakar, och ta inte med ostbågarna ner till Vaggeryd.
2. Vi har en ny medlem i familjen. Tiwas har flyttat in, och verkar trivas. Rättare sagt: allting går över förväntan. Hon har tuktat Milou lite grand och lekt med både Visko och Milou i trädgården. Just nu ligger hon och sover i soffan bredvid Visko. Fler bilder kommer, så snart vi lyckats rädda minneskortet som de ligger på. Håll till godo med mobilkamerakvalitet så länge.
   

   Tiwas

Vi har tagit Milou till veterinären igen.Denna gång var det för att han fått fukteksem. Vi tyckte att han kliade sig alldeles för frenetiskt bak på vänster höftkula, och bad Torbjörn ta en titt på honom igår. Vi hjältes åt att klippa bort en massa päls (Milou har ju inte tappat sin vinterpäls ännu.) och upptäckte en massa torkat var.

Idag klippte vi bort ännu mer och såg att det blivit mer var sedan vi tvättat honom igår, och tog honom till veterinären, som konstaterade att det var fukteksem (även kallat ”hot spot”). Veterinären rakade bort ännu mer päls, även pälsen som fanns på eksemet, vilket brukar göra väldigt ont och en del hundar måste sövas för att det ska fungera. Milou skötte sig dock utmärkt! Husse och matte höll honom på golvet, medan veterinären rakade honom, och han slappnade av nästan hela tiden.

Så här ser hans sår ut, så ni kan ju gissa om det gör ont att bli rakade på det.

Han fick en dessutom en ny krage av veterinären, som han inte är riktigt förtjust i.

Bong! Dagens video.

…men det spelar ingen roll.Idag har vi placerat ut hundkojan i den nya hundgården. Bilder finns fortfarande på picasa. Kvaliteten på bilderna är av modell mobilkamera.

Hundkoja.

Visko verkade gilla att stå ovanpå kojan mer än att vara inne i den, medan Milou föredrog det senare. Det kan nog bero på att han inte kunde ta sig upp på kojtaket.

Vi drog lite under dagen, både med trehjuling och cykel. Med trehjulingen gick det inget vidare; husse hade inte plojat Milou ordentligt, så Dumbo körde en liten bajs-sejour mitt i draget, efter att ha blivit hindrad ett par-tre gånger av Visko, som hellre drog än stannade för plojpaus. Duktig Visko!

Efter att matte kommit tillbaka efter den vanliga 3.4 km långa rundan (13 m 40 s), beslutade hon att ta Milou och Visko på ytterligare en sväng, men en och en, samt med den vanliga cykeln istället. Det gick jättebra för Visko; hon sträckte upp linan fint hela tiden, även om hon inte drar för allt vad tygen håller. Det märks dock att hon älskar att springa; när ekipaget kommer upp i hastighet fäller hon ner svansen och bara njuter.

Milou drog bara på vägen hem. Han verkade inte vara riktigt på G för att dra åt något annat håll än hem just idag. I den riktningen drog han dock bra!

Utöver det, så var T&A hör en stund idag och drog med sina monster. De hade även med sig Arnar, deras senaste tillskott till flocken. Vårt namn på honom blir nog ”Lurven”; det är helt enormt vad grov och pälsad den lille parveln är. Söt liten arg-ちび-varg. Milou visste inte riktigt hur han skulle bete sig mot Arnar (men uppskattade att få en ny lekkompis att slå kullerbyttor på med tassen), och Arnar gömde sig mest mellan T&A’s ben, och dök ut och nafsade till efter Milou. Kul kille, den där Arnie.

… är inte mycket, men vi uppdaterar ändå.

1. Först och främst är hunkojan i princip klar. Färgen skall torka, sedan ska den fälttestas i hundgården. Huße är ganska nöjd med koja V2. Isolerade golv, väggar och tak. Rödmålad och fin, samt takpapp på taket. Det finns lite små skavanker, men inget som är en showstopper. Version 3 av kojan blir perfekt, och huße blir troligen miljonär på att sälja hembyggda kojor. Fler bilder kommer under morgondagen, men lite uppdatering finns nedan i alla fall. (Uppdaterad: Fler bilder.)
   

   Album: hundkoja.

2. Vi har hälsat på mattes föräldrar, alltid lika skoj att träffa dem, och mattes brors husky, Zappi. Ett litet vilddjur, och ack så charmig.
3. Vi har varit på säsongens första utställning. Inoff. i Bräkne-Hoby, per tradition. Visko: ”något tunn för dagen…”; blah, blah, blah. Vi har hört det förr. Milou: ”något ‘låg’ för dagen – han verkar inte vilja riktigt vilja visa sig”. Nå. Jo. Meh. Milou träffade sin bror, Zack, som slog ut honom i konkurrensen. Milou skötte sig väldigt bra på utställningen, och höll uppmärksamheten på huße och matte hela tiden. Däremot gick det bra för Annemonens, då deras Kleo knep en BIG 2:a. Stort grattis till dem! och till Zack med familj!
4. Visko har fällt all sin päls. Nästa utställning hamnar hon bland nakenhundarna. Det är dock märkligt att det fortfarande faller hår från henne. Något tunn för dagen. Pah! Hon väger närmare 18 kg, vilket banne mig inte är ”tunnt för dagen” för henne. Alla mobbar Visko.

Dagens dragresultat.
Sträcka: 3.4 km

Tid: 10 m 3 s

Hastighet: 20.3 km/h

Bilder kommer här.

Lite mer drag

Dagens dragresultat.

Sträcka: 3.4 km

Tid: 10 m 57 s

Hastighet: 18.6 km/h

Huße snickrar vidare. Denna gång på en hundkoja.

Hundkoja

Nu är hundgården klar. Dags för en hundkoja.

From Hundgården

Det byggs i Bjälkatorp.Det är snart löpdags för Visko, så vi bygger hundgård.

Hundgården

Mer uppdatering? Nä. Bara några ljud.

Milou

Visko

Det är -4 grader och det snöar. Kan det bli värre?För en draghund, när huße och matte inte har någon släde, skidor, pulka, eller andra snödragattiraljer. *suck* Nå, man får hålla till godo med lite bilder från en dragtur vi gjorde i Januari.

Visko är trött efter draget.

Nästa gång: på med regnstället.

Det har varit en rejält hektisk senhöst, jul och tidig vår vilket är orsaken till att vi inte bloggat på så länge. En kort sammanfattning är:

• Dragträningen går sakta men säkert framåt. Visko är inte alls rädd längre för trehjulingen och drar riktigt hyfsat. Hon är framförallt bättre än Milou på att dra jämnt och under längre stunder. Milou är stark och drar, men tröttnar snabbt. Visko drar inte lika mycket, men tröttnar heller inte alls lika fort.
• Husse var på SPHK södras möte i Vaggeryd där han fick lite matnyttig information kring att göra egna linor. Där tog han sig också an rollen som ledamot i föreningen.
• Vi har byggt hundkojor till hundarna. Visko älskar att ligga i sin hundkoja och titta ut med huvudet, medan Milou gärna sitter på sin.
• Vi har varit på den sista kursträffen på Ronneby Brukshundklubb och är på det hela mycket nöjda. Tyvärr missade vi en del träffar och även slutprovet, men med tanke på att alla som gjorde det klarade sig, verkade det ha varit en formalitet. Visko skötte sig som vanligt galant, och var enligt vår åsikt en av de duktigaste hundarna på kursen. Det är enormt lätt att kommunicera med henne och hon förstår snabbt vad man vill, och dessutom älskar hon att träna, vilket är en väldigt bra kombination. Med Milou går det däremot lite si och så, eftersom han har en benägenhet att låsa på andra hundar, vilket försvårar träningen.

I övrigt mår både Milou och Visko finfint. Typiskt börjar morgnar med att Milou, som till skillnad mot Visko inte sover i sängen, hoppar upp i sängen och ska gosa. Det gör han genom att lägga sig raklång med ryggen mot antingen husse och matte; ganska trevligt med hans tjocka päls. Efter några minuter börjar han sparka vilt omkring sig; ibland träffar han Visko vilket får henne att bli sur och morra till. Gosstunden med Milou brukar abrupt sluta med att Milou nyser vilket, i värsta fall och tyvärr inte alltför sällan, resulterar i en dos hundslem/hundsnor i ansiktet på husse eller matte.

Det har ju varit en hel del snö nu i februari vilket är väldigt populärt med både V. och M. Vi har filmat en del och kommer att lägga upp några klipp inom kort.

Tills dess får ni hålla till godo med lite bilder.

Vi drar och vi drar.Idag var vi ute och drog en sväng på lunchen med Visko och Milou. Vi är nu uppe i 4.4 km, vilket inte är så mycket i det stora hela. För oss är det en rätt stor grej, eftersom Visko drar också.

Sträckan vi drar innehåller en vändplats, där vi ehm.. vänder. När vi vände där idag, studsade Visko upp och ner och ville bara dra (bokstavligen) därifrån när husse cyklade före och agerade kanin. Skoj, skoj, skoj. Samma sak hände när vi var tvungna att vänta på en skogsmaskin som stod på vägen och röjde.

Vem vet, Visken kanske kan bli en vettig draghund iaf?

Vi har vägt Visko igen. Nu väger hon strax över 18 kg. Woo-hoo!

Vi var på Kosta Off-Snow 7-9 November. Här kommer en lite sen bloggpost om detta. Det har tagit tid att gå igenom de 600+ bilderna som vi tog.Vi åkte till Kosta på fredagkvällen (7/11) tillsammans med Annemo, Torbjörn samt Torbjörns bror, Håkan med sambo/fru, Angela. Där hade de bokat ett charmigt småländskt torp i pittoresk miljö bara några kilometer från Kosta skjutfält. Mycket trevligt. Tack för allt! På fredagkvällen tog vi det lugnt, bortsett från Torbjörn som var med om att organisera tävlingen och därmed hade fullt upp med alla förberedelser.

I Kosta träffade vi massor med trevliga människor och fina hundar (inte minst Viskos syskon och mamma, med ägare samt även uppfödare Fia; nästan som en valpträff). Det var första gången vi var på ett sådant här evangemang och visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss. Stämningen var dock avslappnad och mycket gemytlig. Under lördagen blev vi tillfrågade av Marie och Joakim som har Viskos syskon Matic och Atto att hjälpa dem att starta. Det gjorde vi mer än gärna. Huvva vilken styrka det var i hanarna de hade som wheeldogs. Både matte och husse som bara hade hand om varsin hane fick verkligen ta i! Husse var också starthjälp till Torbjörn som ställde upp med Scar samt Fias spann på söndagen.

På lördagen anmälde vi oss som funktionärer eftersom vi märkte hur hårt ett fåtal människor arbetade för att få allting att fungera (många av funktionärerna hade dessutom inte något att göra med SPHK utan var vänner till styrelsemedlemmar, framför allt familjen Grönberg). Stort cred till dem och att de fick allting att flyta på så bra! Husses uppgift som funktionär blev att hjälpa till i målet med att kontrollera nummer och matte satt i försäljningen.

Allt som allt var det suveränt kul och vi längtar redan till nästa år när vi kan ställa upp själva. Grattis till Torbjörn som vann sin klass med Scar, och grattis till Fias lag där Marie bl.a. ingick, som kom trea i stafetten! Omnämnas bör också Sussie Grönberg och Igais-Annika, som kom på andra respektive första plats i fyrspannsklassen, som var den klass i vilken det var flest startande.

Vi avrundar bloggposten med lite bilder på Viskos syskonskara, sockersöta mamma Pya, samt Annemonens ståtlige hane Scar.

Pya	Syncro	Quadra
Tióne	Matic	Atto
	Haldex
Scar	Scar	Scar
From Kosta 2008

Milou har fått nya kläder.Vi beställde en måttsydd sele till ‘Lo (som han numer kallas här hemma), som hamnade hos oss för en knapp vecka sedan. Så här fin blev han i den.

Med en ny sele måste man ut och dra, oavsett om det är kletigt och lerigt på marken. Då ser man ut så här när man kommer in. Notera att handduken som hålls bredvid hundarna har precis använts för att torka av dem.

Från Visko is a filthy bitch.

Eftersom det slumpat sig så att vi båda precis påbörjat undervisning, halvt kuranta dessutom, i kurser som vi båda håller för första gången, har det mesta förflutit som i ett dis. Mycket av vardagarna har kretsat kring att vara tillräckligt förberedda inför nästa föreläsning, hålla koll på Milou och Visko (som gått ur höglöpet) och allmänt snörvla och hosta.

Förra-förra helgen tog Torbjörn och Annemo med sig Milou på den internationella utställningen i Växjö tipshall. Som tillfälligt utbyte mot Milou fick vi Melody. För att fatta oss kort: hon var speedad och ägnade sin tid åt att frenetiskt nosa överallt och konstant vara i vägen för oss alla, inklusive Visko som morrade till några gånger. Vi drog lite med Melody och Visko, vilket gick helt ok samt aktiverade Melody med nosövningar, men vi lyckades inte trötta ut henne. Under morgonen och eftermiddagen sov hon inte en sekund.

From Visko och Melody

På utställningen fick Milou en etta med hyfsad kritik och kom tvåa i konkurrensen efter en Bedarra-hund. Kleo knep ett CK med ett utmärkt utlåtande och placerade sig trea i bästa tik. Stort grattis!

Löpet har inte varit några större problem bortsett från en eller två dagar. Under höglöpet var Milou helt till sig, och även om han gjorde sitt bästa för att lyssna på oss, klarade han inte av att hålla koncentrationen mer än ett par sekunder åt gången innan han blev förtrollad av Visko igen. Det blev att hålla Visko och Milou helt särade. När vi var i Kosta (på grund av Kosta Off-Snow [mer om det i nästa bloggpost]) hade vi under natten Milou i bilen och Visko i vårt rum. Milou ylade utanför eftersom han ville in till Visko och Visko gick flåsandes omkring och yttrade högfrekventa gnyenden samt försökte balansera på stolen så hon kunde se ut mot Milou genom fönstret. Vi fick väl sisådär en timmes sömn sammanlagt under hela natten. Det kan nämnas att en ansenlig mängd irriterade ”Gå och lägg dig!”-viskningar yttrades till Visko den natten.

Höstens första frost kom idag, och vi bestämde oss för att ta lite bilder på hundarna i trädgården.Tyvärr blev det inga bilder på frosten, och inte så många på Milou heller.

From Visko och Milou i trädgården

From Visko och Milou i trädgården

From Visko och Milou i trädgården

From Visko och Milou i trädgården

From Visko och Milou i trädgården

From Visko och Milou i trädgården

From Visko och Milou i trädgården

From Visko och Milou i trädgården

From Visko och Milou i trädgården

Måste man löpa för att dra? Eller räcker det att hundarna gör det?

I måndags började Lillpy löpa. Än så länge har Milou inte visat något intresse för Visko alls. Även om vi inte tänker lämna dem ensamma tillsammans är vi glada för detta. Viskos och Milous ”lekar” är som vanligt: Visko trycker ner Milou på marken (genom en kombination av att slita i Milous nackskinn och lägga krokben för honom) medan Milou gör sitt bästa för att ta sig därifrån. Peppar, peppar, förhoppningsvis blir det endast höglöpet vi får se upp med ordentligt.

Häromdagen fick vi också ett genombrott med draget; eller i alla fall en positiv indikation. Visko har tidigare varit avvaktande/rädd när vi dragit med henne och hon haft trehjulingen/cykeln bakom sig. Det enda som har fungerat hyfsat bra är när Visko har dragit hemåt; då har hennes svans varit i topp och hon har tyckt det varit roligt. I veckan fick vi draglinorna som vi beställde från Vildmannens drag. Med dessa eminenta och högkvalitativa draglinor (till skillnad från hußes hemgjorda ghetto-linor) springer hundarna inte jämte varandra med en neckline, utan en hund springer framför den andra och endast den bakre har en neckline. Att låta henne springa bakom Milou utan neckline visade sig vara vad Visko behövde. Efter vi selat upp henne bakom Milou tog det inte många minuter förrän hon började dra på allvar; vips så var hastigheten uppe i 25-30 km/h. Huße. som i vanliga fall får springa framför och heja på, hann inte mer än ett par hundra meter innan hundar och matte var borta.

Nedan följer en kort film på Exxa och Visko, som utlovat, samt några bilder från utställningen i helgen.

Zheera	Visko ynklig. PMS?	Exxa tittar fint.
Skogshuggar-Zack	Exxa och Milou kollar läget.	Kleo skådar bakåt.
Milou ser något att tugga på, men får inte äta Tina Permo.	Mellis är hög?
From Utställning Bräkne-Hoby

Här följer ett kortfattat (eftersom vi alla är rejält trötta efter ett antal timmar i ett kallt ridhus) bloggmeddelande angående Blekingemästaren i Bräkne-Hoby. Vi vill börja med att nämna att Micke och Jennie med Exxa kom på lördagskvällen och sov över till söndagen. Det var trevligt att träffas igen och dessutom få bekanta sig lite mer med Exxa. Exxa är i mångt och mycket som Visko, men betydligt mer energisk och lekfull. Milou var… hur ska vi säga, väldigt förtjust i Exxa… lite väl förtjust, vilket ledde till ett flertal nacksving på honom från mattes och husses sida. ”Satan, jag får inte jucka i köket. Kanske är det ok i vardagsrummet? Inte? Ute då? Nähe.. men på ovanvåningen går det säkert bra…”. Bortsett från detta får vi på det stora hela ändå säga att det gick väldigt bra, inga bråk eller dispyter. Det var till största delen vildbasarna Exxa och Milou som lekte, medan Visko verkade ha funnit Jennie och Micke (till Exxas förtret). Vi fick dock lite film på Exxa och Visko när de leker i trädgården. Denna film samt bilder från utställningen kommer att läggas upp på bloggen framöver.

Nå, utställningen då? Det var Tina Permo som dömde vilket var den största anledningen till att vi ställde upp. Bortsett från Visko, Milou och Exxa, var även Zack (Milous bror) samt Annemonens med hundarna Zheera (Milous mamma), Melody (Milous syster) och Kleo där. Det var verkligen olika representanter från rasen. Milou gick upp mot sin bror och vann bästa hane. Visko gick upp mot Exxa och Kleo. Tina förklarade att det inom rasen fanns både den arbetande typen och showtypen och i sin representive typ tyckte Tina att Visko och Exxa var något tunna, samtidigt som hon tyckte att Kleo var något låg. Det blev lite av en smakfråga vilken typ hon skulle låta vinna för dagen. I slutändan valde Tina show-typen men lade samtidigt till att hon tyckte att Kleo var välbyggd. Visko placerade sig efter Exxa, men fick ändå ett HP vilket ledde till att även hon gick vidare till bästa tik-klassen. Där kom Kleo först, Exxa tvåa, Zheera trea, Visko fyra och Melody blev reserv. Viskos utlåtande:

Fem. bra huv och uttr. Korr bett, bra ögon och öron. utm hals och överlinje. önskar mer utv kropp. välvinkl. korr svans. bra ben och tassar. normal päls för årstiden. Rör sig m bra steg. Bt-4, 3ukk Hp.

Milou gick sedan upp mot Kleo där Milou fick ett BIR och Kleo fick ett BIM. Milous utlåtande blev som följer:

Utm. huv och uttr. korr bett. bra ögon och öron. utm hals, överlinje och kropp. korr svans. välvinkl. bra ben och tassar. utm pälskv. rör sig m mkt bra steg. BIR. Bh1/Junkk Hp.

Det var både kul och jobbigt på samma gång. Kul för att det gick bra men samtidigt drygt att få vänta ytterligare en timme på BIG-finalen i det svinkalla ridhuset. Väl i BIG-ringen åkte vi och ett antal hundar direkt ut; snopet, men inte så märkligt då Milou som junior gick upp mot till största delen färdigvuxna hundar. BIG-finalen i grupp 5 hade dessutom den här gången ganska många hundar. Den mindre ideala utställningsplatsen åsido (kylan, sanden, leran och baja-majorna…) hade vi en bra upplevelse, till stor del på grund av sällskapet från Exxa-gänget, Annemonens, Ida med Alexander och Olof. Slutligen vill vi också passa på att säga ett stort grattis till Linnéa som än en gång placerade sig i tävlingen barn med hund.

Det har varit tyst på bloggen ett tag nu, vilket beror på att både huße och matte varit iväg på resor i jobbet.

Har det då hänt något av vikt sedan sist? Tja, den mest noterbara hundaktiviteten var nog grönt kort-kursen vi gick nu i helgen. Vi hade sällskap dit med Torbjörn, som föreläste om juridik kring hundägande samt hundsjukvård. Han har mångårig erfarenhet från en hundenhet inom försvarsmakten, vilket märktes på hans föredrag. Det var mycket givande föredrag, och Milou fick finna sig i att vara illustrationsobjekt för den praktiska delen av sjukvårdsföreläsningen.

I övrigt var det en hel del matnyttig information från deltagarna vad gäller typer av selar, var man köper materiel etc. Många av kursdeltagarna var rejält rutinerade hundförare, som bara var där för att det numer är krav på genomgången grönt kort-kurs för att få lov att tävla.

För lång nos och för smal över kinderna. Har Visko ställts ut igen?

Nix. Icke sa nicke. Detta var omdömet om Milou av den spanska domaren (domarinnan?) på utställningen på Böda Sand camping idag.

Nåväl, dagen började inte med detta. Den började med att klockan ringde 06:00, för att vi skulle hinna köra upp till Ölands norra udde, knappa 20 mil hemifrån. I regnet. Vi hade i alla fall tur med att det inte hällregnade när vi körde. Det gjorde det inte förrän vi kom fram till utställningsplatsen. Igen. Tredje utställningen i rad där det öst ner. suck! Hußes förkylning blev inte det minsta bättre av det heller.

Efter knappa två timmar i regnet, var det dags för Milou att äntra ringen. Det första som skedde var att huße fick en föreläsning av domaren om det olämpliga i att använda strypkoppel på hunden på utställning. Vad fasen är det som gör att alla vill förklara för honom hur man ska göra med sin hund i ringen? Samma sak hände i Vaggeryd, till mångas undran och nöje. Ser han så malplacé ut?

Väl klar med hußes ringfostranslektion, fick de till sist springa fram och tillbaka från domaren, och runt ett varv. Det tar inte så lång tid att göra det när ringen är stor som en gängse boxningsring. Hunden hinner ta tre steg, sedan är det dags att svänga. Man kan undra hur hunden ska hinna upp i trav på så liten yta. Det verkade iofs inte spela någon roll för domaren, eftersom hon bad huße och Milou att sakta ner, så att Milou inte kunde trava ordentligt. suck!

Nåväl, M. fick ett 2:a-pris och utlåtandet blev som följer: ”Friendly male. Nice character. I need the mouth a little shorter. Good neck & shoulder. Good movement. Good hair.” Domaren sade dessutom att M. hade ”too thin mouth”. Huße tänkte ”Öh?”. Utöver det, fick huße veta att ”if he walk better, he get one higher prize”, på bruten spansk-engelska. Hur vi tolkar det? Som att huße måste ringtränas för att det ska bli ett 1:a-pris? Som att Milou måste moonwalka runt ringen? Det lutar åt det förstnämnda, eftersom Milou skötte sig riktigt bra idag. Det sagt, så var domaren inte givmild med 1:a-prisen över huvud taget. I vår lilla trupp gick det bäst för Kleo som knep ett åtråvärt 1:a-pris. Vi grattar Annemonens till det!

Allt som allt, blev det en acceptabelt trevlig tillställning, och vi får tacka Torbjörn och Annemo med familj för tältplats och gemensamma bittra kommentarer angående domarinkompetens och allmänna frustrationer kring rasens fortlevnad.

Visko och Milou är igång med allmänlydnadskursen på allvar nu. Läs om deras eskapader och Milous våldsamheter!Nå. Våldsamheter och våldsamheter. Tyvärr är det så att man inte får välja vilken instruktör man ska ha på brukshundklubben. Inte heller har vi haft sån tur att vi fick samma instruktörer som på grundkursen.

Den senaste sammankomsten på allmänlydnadskursen var den första riktiga träningsträffen, och vi hade förhoppningar om att den skulle vara lika bra och givande som grundkursen. Efter introduktionstillfället hade vi ingen anledning att betvivla det heller. Dock var det ju så att en av instruktörerna saknades vid det tillfället. Hon var dock där på det senaste tillfället.

Det hade inte gått många minuter förrän hon upptäckte Milous ärr varpå hon undrade om han slagits. Huße förklarade hur det låg till. Vidare, när det vad dags för att öva hundmöten, blev huße och Milou ihopparade med en äldre herre och hans 17-månaders wheaten terrier-hane. Terriern började brösta sig, och gjorde utfall mot Milou på 3-4 meters håll, varpå Milou svarade upp. Halvvägs i alla fall, eftersom han inte hann mer än hoppa till lite grand innan huße hade huggit tag i nacken på honom och lagt honom på marken. Där bekräftades väl instruktörens inbillning av Milou som en slagskämpe. Att det var den andra hanen som satte igång att tjafsa, verkade hon bekvämt nog förbise.

Nå, efter hundmötesövningen blev det kontaktövningsdags, vilket gick superbra, eftersom herren med terriern insåg att hans hund var lite ”laddad” och tog den en bit bort. Inga fler incidenter. Tills vi kom inomhus, och pikarna haglade. ”Hundar ska veta hut”, ”Det ska vara lätt att ha hund”, ”Jag skulle aldrig tolerera att min hund gör utfall”, ”Har någon problem att hantera sina hundar?” (med blicken på huße och matte). Det var ju inte bara så att Milou var våldsam, aggressiv och en slagskämpe, utan det är ju *uppenbarligen* så att vi är i förnekelsefasen angående detta, eftersom vi tillåter honom att göra utfall. Vi förstår att det kan vara svårt att se när 93-kilos-huße dyker på Milou för att hålla honom på marken. Det är ju svårt att se skillnad på dem. Det är också mycket lätt att misstolka den äldre herrens icke-agerande när terriern gjorde utfall som en snabb och tydlig reaktion på ens hunds icke-tolererade beteende. Om nån läsare missar det, så är det ett visst mått av ironi inbakat i dagens bloggpost.

Som svar på mattes fråga om korrigeringsrekommendationer kläckte instruktören ur sig följande guldkorn: ”Det blir lätt en kampsituation om man tar hunden i nacken” och ”Ja, om inget funkar finns ju alltid citronhalsband med fjärrstyrning. De tycker jag fungerar mycket bra”. Man kan ju undra varför en sådan elithundförare (som inte tolererar utfall och som kan hantera sina hundar) har fått ta till så drastiska medel. Det är kanske *så* man gör för att det ska vara lätt att ha hund?

Visko skötte sig utmärkt, inga anmärkningar alls, varken från husse, matte eller instruktörerna.

Nå, vi lovade en historia bakom Milous sår i ansiktet. Den kommer här.Det var egentligen inte så komplicerat. Hußes och mattes familj var här på visit förra helgen, och hußes mors hund, Barney, var med. Det blev en liten resursfördelningsdispyt över mattes far, och en Barneytand råkade komma åt Milous högra överläpp.

Vi fick dock åka in till veterinären med honom för att sy såret (ett stygn). Såret krävde dock ett dränage, vilket såg lite illa ut. Såret har läkt nästan helt nu, och det kommer troligen knappt att synas när pälsen växt ut.

Lite bilder på Milou hos doktorn…

Visko och Milou har ställts ut igen. Läs om det här.

Idag var det dags för ytterligare en inofficiell utställning, denna gång i Tingsryd, mitt i hästriket tydligen. Vi var där tillsammans med Annemonens med familj och två av deras hundar – Kleo och Melody, vilket gjorde totalt fyra huskies på Tingsryds camping idag.

Domaren, vars namn vi inte kan eller gitter dra oss till minnes, var från Danderyd.

Nåväl, hur gick det etologiska pugilistmötet idag?

• Rond 1: Milou mot sig själv. Vinnare: Milou, med HP. Man kan tro att han skulle kunna fumla bort segern, men han knep minsann en ”Bästa hane” i sin klass.
• Rond 2: Visko mot Melody. Vinnare: Melody, med HP. Visko fick nöja sig med en slät 1:a. Hennes omdöme blev:

”14mån[ tik.] acceptabelt huvud[.] ngt rak skulder vinkel[sic][.] önskar mer utvecklat förbröst[.] plan och bra rygglinje[.] ngt lågt ansatt svans[.] fina tassar[.] korr bett[.] parallell fram och bak[.] önskar mer drive i sidorörelsen[.]”

Nu låter vi säkert som dåliga förlorare, men ”lågt ansatt svans”? Gick domaren på PCP? Vad är f.ö. ”sidorörelsen”, och är det annorlunda ‘drive’ i den än i framåtrörelsen? Vi trodde att draghundar drar framåt, inte går krabbgång. Nåväl. Mutter. Mummel. Med detta inte sagt att Melody inte är en fin hund eller att vi missunnar henne förstaplatsen, ty det är hon och det gör vi inte. Man blir lika förstummad varje gång man ställer ut lill-Visken för ”anonym domare som inte riktigt har pejl på rasstandarden nummer 317″. Det är förvisso underhållande på något sätt också. Det känns som att varje domare har sin lilla ”grej” som de fokuserar sin bedömning på; antingen för lösa handleder eller skulderbladsvinkel eller för smutsiga byxor på föraren. Nåväl. Mutter. Igen.

• Rond 3: Kleo mot sig själv. Självklar segrare, till publikens stora jubel.
• Rond 4: Kleo mot Melody. Vinnare: Melody.
• Rond 5: Milou mot Melody. BIR: Milou, BIM: Melody. Milou skötte sig acceptabelt. Studsade inte mer än vanligt. Drog normalt.
• Rond 6: Milou i BIG-tävlan. Placering: 3, med omdöme:
  ”11månaders[ hane.] vackert uttryck[.] välplac öron[.] bra nacke[.] ngt öppen skulder vinkel[sic][.] valplac[sic] fin svans[.] väl vinkl[sic] både fram och bak[.] parallella rörelse[sic] fram och bak[.] mkt vackra sidorörelser. korr bett[.] BIR Grattis!”

  I BIG-tävlan var Millin inte fullt lika o-dragig som tidigare. De kan ha med saken att göra att i grupp 5 ingår ett antal små, bjäbbiga tanthundar med tillhörande tanter, som troligen irriterade Milou lika mycket som der irriterade huße. En västgötaspets med en pensionär som förare har inte riktigt samma schvung i steget som en spänstig husky-hane. Nåväl. Sura rönnbär och allt sådant. Milou fick sin första BIG-placering, vilket är kul för både oss och Annemonens. Dock fick ju vi det fina 3:e priset i form av ett Spa-kit bestående av en massage-kula/knöl/boll, massagekräm samt tillhörande hippiemusik ”specially selected for [...] creating relaxed energy.” Den skapade bara mordlust hos oss, och massagebollen kittlades bara. Vi kan ju hoppas att massagekrämen fungerar. Statistiken talar emot det.

Nå, allt som allt, var det en bra dag, även om vi fick vänta i 3 timmar mellan gruppfinalen och BIG-finalen i regnet.

Det var en bra dag för Annemonens Linnea också. hon placerade sig på 4:e plats i ”Barn med hund”-klassen, där hon gick med Visko. Om den tävlingen hade utförts som brukligt, hade hon troligin vunnit, ety dels fick barnen inte springa med hundarna i ringen ordentligt, och dels för att de andra ungarna inte hade pejl på varken sina hundar eller de basala riktningarna ”fram, bak, upp, ner, hit, samt dit”. Den lilla bjäbbhunden som nosade Visko i rumpan hjälpte nog inte heller. Inte heller treåringen som sneddade över ringen framför Linnea och Visko heller. Vi tycker nog allt att Linnea och Visko vann. Notera på bilden hur tätt grannhunden står samt hur ungen med hunden i bakgrunden vimsar. Båda placerade sig bättre än Linnea och Visko.

Nedan följer en länk till ett Picasa-album med bilder från dagen. Såret i Milous ansikte beror på att han blivit biten (inte av Visko). Bloggpost med operationsbilder följer.

From Tingsryd 2008

Så har vi då påbörjat nästa steg i våra hundars akademiska karriär.
Idag var det dags för fortsättningskursen på Ronneby brukshundklubb. Den tekniska termen verkar vara HT FK-AL, som vi tolkar som fortsättningskurs allmänlydnad – hösttermin. Vi hoppas att det är det som gäller, då det är det vi anmält oss till.

Nåväl, dagens kursstillfälle var bara en introduktion, så vi har inte så mycket att säga om hur hundarna uppförde sig. Däremot är det läge att påpeka hur nöjda vi var med den första kursen, och hur RBK bedriver sin utbildning över lag. Det är strukturerat och professionellt, samtidigt som det är ganska avslappnat och trevligt.

Dock har vi tyvärr tvingats ta beslutet att inte åka på SPHK Västras utställning i Skara av ekonomiska skäl. Det finns tyvärr saker som måste prioriteras före utställningar, t.ex. en trehjuling och grönt-kortkurs. Det är tråkigt, eftersom det vore väldigt intressant att se vad Karsten Grönås hade haft att säga om våra vovvar och att träffa Exxa med husse och matte, men det är som det är.

Vi har dock anmält oss till ett par mer lokalt belägna utställningar, bland annat på Öland och i Tingsryd. Vi får se hur det går där.

Idag var det dags för Milous första officiella utställning, vilken skedde i Ronneby. Husse ställe en hyfsat följsam Milou i ösregnet.Resultatet är vi nöjda med: en etta i kvalitet, etta i konkurrensen samt HP. Det gick bra dessutom för Milous syster, bror och mamma som alla fick ettor. Efter det kom hundarna i championklassen och kammade hem resten. Utlåtandet för Milou blev:

”Typ och helhetsintryck: Utmärkt. Bra maskulint huvud. Välställda öron. Bra uttryck. Bra överlinje. Utm. front och bakkropp. Passandebenstomme. Bra vinklar. Går bra. Bra päls. Vacker färg.”

Domaren gav även kommentaren: ”Han har gått mycket” när han kände på Miluos bringa. Tyvärr blev det inga bra bilder på Milou, så vi får visa en gammal bild istället.

From Milou poserar

Visko ställde vi inte ut den här gången och tur var nog det. Det var plufsiga, på snudd överviktiga huskies som gick bäst idag. Här följer en bild på Visko iaf, oavsett om vi ställde ut henne eller inte. Notera den smått arroganta placeringen och uttrycket. Lite som om hon skådar ut över sitt drottningdöme.

From Blandat Visko

Trots sommar och sol, dragtränar vi. Innan presumtiva läsare blir alldeles chockerade och utbrister: ”Det är för varmt att dra med hundarna på sommaren!”, vill vi påpeka att vi inte dragtränar med cykel eller stora belastningar. Vi drar inte långa stunder heller, utan maximalt 5-10 minuter. Det är framförallt för att miljöträna Visken och få henne att vänja sig vid selen och att ha något som väsnas bakom henne. Typiskt tränar vi dessutom tidigt på morgonen eller (oftast) sent på kvällen, när det är svalare. Alltså: vi riskerar inte våra hundars hälsa. Däremot vill vi att monstren ska veta vad som gäller när säsongen väl kommer.

	För att få Visko att vänja sig vid ljud bakom sig och att dra saker, har vi införskaffat en liten skrinda som vi kopplar henne framför.
From Blandat

Oftast ser vår dragträning ut som följer (ur husses synvinkel):
	From Blandat Visko

	På en av våra promenader i skogen hittade Visko en brunn, som hon ville hoppa upp på, vilket gav oss tillfälle att ta några bilder.
From Blandat Visko

Det var ett tag sedan vi postade några filmer. Här kommer därför en ”hemma-hos”-studie av Visko.

Detta är Visko när hon är uttråkad. Matte och husse fyller i utställningsblanketter, och Milou är trött. Därför är Visken lite missnöjd.

Idag var det extratillfälle på hundkursen, och vi var där för att avlägga slutprov för våra två monster. Väl där var de bägge två mer eller mindre hysteriska – vi var tyvärr inte nog förutseende att vara där i god tid, trots att det var tre veckor sedan vi var på brukshundklubben senast. Visko mer hysterisk, Milou mindre hysterisk, men ändock inte direkt avslappnade. (Det är lite irriterande att han tagit efter Viskos pipande i stressiga och/eller roliga situationer.) Nåväl, väl på brukshundklubben var det lite uppvärmning med enklare övningar och några inkallningar innan det var dags för proven. Uppvärmningarna gick utmärkt för Milou, men han visade indikationer på att ha ”glömt bort” LIGG-kommandot, vilket gjorde huße lite nervös. Visko, däremot, vägrade ta någon som helst form av belöning, vilket gjorde matte nervös. Alltså: en nervös huße och en nervös matte. Inte de bästa förutsättningarna för ett slutprov. Inkallningarna gick dock som vanligt väldigt bra. En underhållande aspekt av Viskos inkallning var att hon faktiskt krånglade sig ur kopplet som instruktören höll i, för att komma iväg till matte. Allteftersom uppvärmningen fortskred blev dock Visko lugnare och lugnare, och dito matte.

Nå, så till vad alla väntar på. Hur gick det på proven? Först kan vi nämna kort vad som ingår i proven:

1. Genomgång av olika belöningsformer.
2. Inspektion av tassar och tänder.
3. Inkallning.
4. LIGG-kommandot; hunden ska ligga på kommando och ligga kvar i 60 s.
5. SITT-kommandot; hunden ska sitta på kommando och sitta kvar när en annan hund går förbi 5 m från hunden.

Varje moment graderades på en tiogradig skala. För Viskos del var det inga som helst problem med något av momenten. Hon fick raka tior på allihop. Duktig tjej! Milou, däremot, är en annan historia. Den där nervositeten som huße kände inför LIGG-kommandot var välgrundat. Det tog ett flertal försök för Milou att lägga sig ner på ett vettigt sätt. Väl där låg han kvar tills instruktören sade att det räckte. Mycket irriterade, eftersom han fattade mycket bra när vi övade i trädgården hemma, och att han kunde ligga kvar i närmare två minuter där utan att det spelade någon större roll. Vi skyller på den stora nioåriga Dobermann-tiken som följde med en av kursdeltagarna. Mycket vacker hund, tyckte både huße, matte och Milou. Milou gillar tydligen mer mogna tikar. I alla fall klarade han sig med bravur, om vi räknar in den unge hanens hormonella rubbningar. Han fick tior på alla momenten utom moment 4, där han fick en åtta. Vi är nöjda.

Bilderna visar Viskos och Milous reaktioner till sitt godkända prov. Visko sover, Milou äter. Visko är mattes hund och Milou är hußes hund.

Vidare äter Visko som en häst och vi har hittat ett foder som hon formligen slukar. Detta, kombinerat med att mata henne lite senare än vad vi gjort tidigare, hoppas vi hjälper med hennes vikt. De resultat vi sett hitintills är lovande i alla fall.

Vid en vägning för ca 2 minuter sedan, gav vår Deutscher kvalitäts-våg inköpt på MAXI för 199 kronor för ett stort antal år sedan ett mått på Viskos vikt som uppgick till 17.2 kg. Bakar man då in att vågen typiskt agerar lyckovåg med 500 g, ligger den övre marginalen på strax under 18 kg. Woo-hoo! Lyckan i Bjälkatorp är stor. Precis som Visko börjar bli.

From Milou och Kle…

Eftersom det inte varit så varmt på sistone har vi passat på att dra med hundarna på vissa morgnar och kvällar. Milou vill bara framåt och det börjar även gå bra med Visko. Hon har tidigare varit lite rädd för cykeln bakom sig, men börjar vänja sig nu. Vansinnigt skoj är det i alla fall (både för oss och hundarna)! Det är vår avsikt att lägga upp träningen på ett så metodiskt sätt som möjligt för att köra in både Visko och Milou. Vi har också varit och dragit i havet med Milou och Kleo från Annemonens. De drog bra båda två och samarbetade från första början. Visko fick börja med att lugnt miljötränas i vatten, vilket hon inte alls var förtjust i. Hon simmar dock snabbt som attan.

From Visko och Mil…

Vi har även en sjö ca. 20 minuters promenad från vårt hus. När vi var där sist, hoppade både Visko och Milou glatt i, tills Visko kom på att hon ju inte alls tyckte om vatten, varpå hon snabbt studsade upp på torra land igen. Som en liten bonus fick hon ett ”spring-spatt” och rusade så långt spårlinan räckte längs med strandkanten; upp på stenar; genom vass; över bråte och nedfallna träd. Det såg väldigt farligt ut, så vi fick hala in henne innan hon skadade sig.

Vidare har vi anmält Milou till utställningen i Ronneby. Vi brydde oss inte om att anmäla Visko eftersom utställningen anordnas av den lokala kennelklubben (dessutom är väl en SH som nyligen fällt all sin vinterpäls och bara har några enstaka stickhår kvar inte den mest representativa hunden man kan tänka sig). Utställningsdomare är Per Svarstad som har dömt på SPHK-utställningar, men som varit avstängd som domare (enligt SKK-protokoll från 2005) och som trots allt verkar föredra huskies av den kraftigare sorten. Senaste utställningen han dömde, var det bara en SH som det gick riktigt bra för och som han delade ut ett CACIB till, en röd husky av modell grövre och plufsigare.

En grönt kort-kurs är också på G; vi funderade på utställningen i Hammerdal där vi skulle fått kurs, utställning och aktiviteter samlade på en helg. Det lät som en riktigt bra helg. Tyvärr är det så långt bort att det är mycket ekonomiskt osunt att besöka det just för tillfället. Det kostar tydligen att ha hus. Vidare undrar vi varför SH-rasspecialen och SPHK-utställningen i Skara har lagts på samma datum (samma dag är det dessutom en av de få intressanta inofficiella utställningarna i höst i Vetlanda och dessutom Sofiero-utställningen i Helsingborg). Det lutar dock åt att vi pyser iväg till Skara; en av Sveriges största SH-profiler dömer: Karsten Grönås, innehavare av kennel Vargevass. Det vore mycket intressant att höra vad han har att säga om både Visken och Dumbo, f’låt, Milou. Vi tycker att KG verkar ha en sund syn på både rasen som sådan och även hur den skall avlas.

Det är även aktuellt att anmäla våra monster till Blekingemästaren, där Tina Permo dömer. För de som följt Viskens framgångar (hej, alla tre!), kanske ni minns att Visko och hennes syskon Exxa och Haldex fick utmärkt kritik av Tina P. Haldex blev t.o.m. BIS-valp. Det ska därför bli spännande att se vad som blir sagt om Visken den här gången. Det ska även bli kul att höra vilken kritik Milli får av henne. Typiskt bedömer hon arbetande huskies bra, vilket stämmer väl med vår egen syn på rasen. Vi kommer alltså att få hundarna bedömda av två väl renommerade och duktiga SH-kunniga domare om vi ställer upp i både Skara och Bräkne-Hoby under samma månad. Det är minsann att optimera sitt utställningsdeltagande.

Som ett litet sidospår kan vi nämna att vi dels gift oss och dels haft ett trevligt kung-fu-läger hemma hos oss under juli månad. Spana in Milou på tredje bilden uppifrån här.

Nåväl, nog om trivialiteter som utställningar, insjöbad och vigslar och icke-trivialiter som kung-fu-läger. Nu till viktigare saker. Meriteringsreglerna som presenterades i senaste numret av Polarhunden fick oss att börja fundera en hel del kring rasen Siberian Husky som sådan, dess historia, syfte, avelsarbete etc. På det stora hela kom vi fram till att förslagen som lades fram låter lämpliga för att pröva en hund gentemot rasstandarden. Vi är på det klara med att dragprov för meritering bör göras på snö (motargument: har alla ”polara” geografiska områden snö?) eller åtminstone i kallt klimat för att pröva de polara egenskaperna (som gärna hade kunnat definieras tydligare än tillräcklig päls, bra tassar etc), men vi tycker onekligen det är lite trist att bara Samojederna har kommit på tal vad det gäller godkänt barmarksprov för att få rätt att deltaga i bruksklass. Om barmarksprov (trots allt prövar det ju dragegenskaper) inte ens kommer på tal för att deltaga i bruksklass för Siberian Huskies, varför finns sprintdistans som meritering? Det, om något, torde kunna bidraga till avel som inte är i enlighet med rasstandarden.

En sammanfattning av juni månad i bilder. Som vi tidigare nämnt, trivs Visko och Milou rejält här på tomten. De leker och står i, och blir trötta ibland, som synes nedan.

Torbjörn och Annemo med hundar var och hälsade på i början på juni. Här leker Melody med Visko.

Lite längre fram kom även mattes föräldrar, bror och deras hundar på besök. Så här fint kunde Zappi, Visko och Milou ligga efter ett antal timmars lek i trädgården.

Även Nippo kan stå fint, trots att han mest ville jucka frenetiskt på Visko.

Alldeles nyligen var vi med Annemonens och badade i havet. Som synes var Visko föga förtjust i det, men hon kunde minsann posera lite grand efteråt i alla fall

Milou verkar dock gilla det här med att simma…

… till skillnad från Visko.

Kleo och Melody hade också kul i vattnet.

Yammi och kompani från Draghundens kennel var hos Annemonens och hälsade på. Det blev många hundar helt plötsligt.

Milou bredvid sin kusin, Faramir.

Slutligen en länk till hela albumet varifrån bilderna ovan är tagna, med fler bilder.

Uppdatering med hundar

Vi har just kommit hem från ytterligare en träff från Ronneby Brukshundklubb vilket gjorde oss inspirerade att skriva en bloggpost, trots att ganska mycket annat har hänt.

Vi kan börja med att berätta om en episod från ett tidigare möte på brukshundklubben. Instruktören inledde med att vi skulle göra en väldigt svår inkallningsövning. ”Det tar minst 4-5 försök att få ordning på för de allra bästa hundarna”. Den gick ut på att lägga en klick leverpastej på marken, därefter tog instruktören hunden och ledde den fram till leverpastejen. Så fort hunden fått upp spåret på leverpastejen skulle vi ropa in vår hund. Visko, som har en bra nos, hade inga problem att hitta till leverpastejen, vilket däremot Milou hade. Instruktören fick i princip fysiskt leda honom till pastejen och trycka hans huvud ner mot den för att han skulle hitta den. Den verkade dock populär när han väl hittade den. På instruktörens kommando vrålar husse: ”Milou! Hit!” Milou vänder sig om, ser husse, kopplar att husse har godispåsen med sig och springer snabbt som ett skott till husse. Samma procedur upprepas med Visko. Instruktören var rätt imponerad. Vi också, måste det erkännas.

Vidare var det träning inför provet för grundkursen idag, varför vi tränade ”ligga still” och lite andra övningar. Just att ligga still var inga som helst problem för varken Visko eller Milou; de låg så lugnt och fint i dryga två minuter. Inkallningen mellan andra hundar gick också bra (igen) även om Visko sprang så fort till matte att hon var tvungen att springa förbi henne och svänga runt ett par meter för att inte krocka med matte. På instruktörens förslag provade vi även att gå slalombana med dem (hundarna) okopplade. Vi var väl lite skeptiska till huruvida det skulle gå något vidare (med alla hundar och andra distraktioner), men till vår förvåning gick det finfint med både Visko och Milou. De hade enorm kontakt med matte respektive husse, och gick tätt intill våra ben. Lite freestyle-känsla över det. Kul att se var det i alla fall! Hjälpinstruktören kom fram efteråt och sade ”Ni har väldigt bra pli på hundarna.”, vilket också var lite kul att höra.

Vad har mer hänt på hundkurs nummer drei? Vi har spårat med vovvarna, vilket också gick väldigt bra. Både Visko och Milou skötte sig med bravur. Matte lade ovetande ett väldigt komplicerat spår för Visko att följa, men hon klarade det med glans, trots alla skarpa vinklar och kursändringar i spåret som matte hade lagt. Som vanligt var Visko helt hispig och nervig när vi kom till hundklubben, men så fort hon började spåra, blev hon lugn som en filbunke och spårade väldigt metodiskt. Även Milou gick det bra för; han tyckte det var så kul att spåra att han struntade i godiset vid spårets slut och fortsatte istället följa husses spår tillbaka till utgångspunkten. Det ska väl även tilläggas att hundarna var fullständigt utmattade på kvällen efter kurstillfället. Det är väldigt ansträngande för dem att använda nosen så mycket.

Visko har dessutom fått sin ettårsvaccination. Veterinären passade då på att göra en hälsokontroll på henne med kommentaren: ”Ger ni henne mat?”. Visko är sannerligen inte speciellt imponerande nu när hon fällt merparten av sin päls. En tanig stackare med ruggig päls, eftersom hon fäller. Usch. Vi kämpar dock på; hon ska gå upp i vikt! Efter veterinärbesöket har vi slängt ut regelboken genom fönstret och slopat alla expertråd. Uppenbarligen funkar det inte att ge henne mat två gånger om dagen och ta bort matskålen om hon inte äter. Knepet att skära hennes ranson till hälften när hon inte äter upp och sedan belöna henne när hon väl äter upp, för att öka ransonen igen nästa gång upp till hennes normala, funkar inte heller. Det har vi försökt med de senaste två månaderna utan resultat. Nu blir det husmanskost istället utöver hennes vanliga foder, med fet ost, grädde (som tur är har Visko aldrig några problem med magen) och emellanåt några hekto nötfärs. Kanske måste vi komplettera med kosttillskott om hon äter för lite av fodret. Vad som helst för att hon ska gå upp i vikt. Än så länge äter hon av sin nya diet med god aptit, men det mönstret har vi sett förut. Milou, å andra sidan, får vi skära ner på ransonerna till. Han äter som en häst och ett tag började han få lite väl mycket hull. Nu är han dock alldeles lagom och proportionell; en stilig ung hane, minsann!

Vi har hälsat på hos familjen en del, och grejat en massa i huset, och det börjar komma i ordning nu. Hundarna är typiskt trötta, som synes av bilderna ovan.

Det har inte varit mycket aktivitet på bloggen på sistone. Detta är eftersom vi nyss flyttat, och inte fått bredband förrän alldeles nyligen.

Det finns massor att säga om detta, men till det kommer vi lite senare. Först och främst vill vi ta tillfället i akt och tacka Torbjörn och Annemo på Annemonens Huskys för alla gånger de ställt upp med att passa Visko och Milou när saker kört ihop sig för oss, för allt kaffe och all fika, mat, sällskap och samtal. Det uppskattas varmt! Vi vill även specifikt tacka Torbjörn för att han ställde upp på att agera ersättare för matte på senaste hundkurstillfället och både Torbjörn och Annemo för badbaljan till hundarna.

Hundkursen ja, hur går det nu med den? Jovars, vi nöjer oss med att citera Torbjörn från Annemonens blogg:

”I kväll så har jag vart med David på hund kurs och fick då nöjet att hjälpa till med Milou och hur det gick. Ja när det var dags för slut så fick man som vanligt instruktioner på vad som skulle tränas till nästa gång och nu var det gå fint. Men våra hundar(alltså David o Mias hundar) fick utlåtandet att dom redan var på tävlings nivå. Jätte kul att få höra”

Mer utförlig uppdatering med bilder och annat kommer längre fram när vi kommit ordentligt tillrätta i huset. Den korta uppdateringen är att hundarna älskar sitt nya hem, vilket förvisso även gäller för husse och matte. Nu ska det bara köpas till lite mer mark och fixas riktig hund- och rastgård, sedan är det riktigt bra. En bild kan vi dock posta, tagen med husses mobilkamera. Så trötta är hundarna när de sprungit lösa en halv dag i trädgården.

Nu har Visko och Milou spenderat sina första och sista dagar på hundpensionat. Läs vidare om hur det gick.

Milou och Visko har nu varit på hunddagis; notera att vi här använder imperfekt. De är inte där längre och de kommer inte att vara där mer heller. Tanken var att Visko och Milou skulle stanna där tre dagar i veckan.

Tidigt en tisdag morgon för fyra veckor sedan lämnade Husse hundarna på hunddagiset. Det ligger cirka 25 km norr om där vi för närvarande bor, men bara dryga 10 km norr om dit vi ska flytta. Miljön runt dagiset är väldigt vacker (framförallt i försommargrönskan och klockan sju på morgonen, innan den värsta värmen hunnit sätta in.)

Dagiset är alldeles nybyggt och är ljust och fräscht. I alla fall tills vidare. Det finns en tillhörande rastgård (med knähöga (nåväl, nästan i alla fall) stängsel; gissa om det kan hålla en ambitiös husky inne [Det kan nämnas att Viskos mor tydligen lyckats ta sig över ett 180 cm stängsel.]) och boxarna (om man räknar med tillhörande uteplats) är lagom stora, om man räknar med att en hund ska stå i dem och att dörren till uteplatsen är öppen. Varje box har en öppningsbar dörr (som tyvärr hundarna själva inte kan öppna) som vetter ut mot en uteplats (liknar en altan, med trädäck och en liten yta med småsten för hundarna att kissa på). Vi valde att låta Visko och Milou dela box, eftersom de gjort det tidigare på ett annat hundpensionat och att de slipper vara ensamma, samt kommer bra överens enligt utsago från det tidigare pensionatet.

Första dagen gick hyfsat, Visko hade tydligen gnällt lite, men ingenting jämfört med deras granne – en boxer-schäfer-blandning med separationsångest. Visko har ju en tendens att göra väsen av sig när hon inte är riktigt nöjd med situationen, och att stå i boxen kanske inte riktigt föll henne i smaken. Den andra dagen, onsdagen, gick inte riktigt lika bra. När husse kom för att hämta dem på eftermiddagen, hade någon (eller bägge) sprätt ett hål i gipsväggen (jo, kära läsare, ni läser rätt, gipsväggar; enkla gipsväggar. Inga förstärkningar, inga galler. Bara gips. Om husse skulle snubbla in i väggen, hade den vikt sig. Tur att husse tränat kampkonst så länge att hans balans hindrade honom från att riva dagiset.) bredvid dörren till uteplatsen, som hade varit stängd. Föreståndaren sade till husse att ”jag kanske borde haft dörren öppen så att de kunde komma ut”, när han kom för att hämta dem på eftermiddagen. Nå, jo. Torsdagen var dörren öppen…

På de sammanlagt fyra dagar vi hade dem på hunddagiset fick vi hem två enormt stissiga (skånska för ”hispiga”, ”nervösa”, ”stressade”) hundar varje dag. Till saken hör också att Milou och Visko verkligen inte är krävande hundar på något sätt (Utöver den mentala aktivering vi själva ger dem [oavsett om de är på hunddagis eller inte], räcker en rask promenad med cykelselarna på samt 25-30 minuter i spårlinorna för att de ska vara utslagna resten av dagen). De kräver dock mer än att stå instängda i ett trångt utrymme 8 timmar om dagen med sammanlagt 2×15 minuters promenad. Vi tillät ju inte att föreståndaren släppte Visko och Milou i ”rastgården”, eftersom stängslet var på tok för lågt (Se illustration ovan) och tog därför med våra spårlinor som föreståndaren kunde använda tills hon fått tummarna loss att fixa rastgården eftersom det stod i kontraktet att det skulle finnas en sådan. Att döma av hundarnas överskottsenergi på kvällen blev spårlinorna inte använda.

Föreståndaren beklagade sig också över att Visko och Milou var väldigt besvärliga eftersom de drog i kopplet när föreståndaren gick ut med alla åtta hundarna inackorderade på dagiset samtidigt. I övrigt var föreståndaren helt förtvivlad över Visko (ja, vilken problemhund som inte finner sig i att stå inlåst på en tre, fyra kvadratmeter…). Det lilla utrymme Visko och Milou hade att röra sig på inomhus, skulle vi gissa, är antagligen inte ens lagenligt att ha hundarna i under en längre tid. Sista dagen på dagiset hade Visko (troligen) fortsatt att gräva i väggen (En annan vägg denna gång, eftersom den andra nu hade en träskiva fastskruvad över det gamla hålet hon gjort, något som alla väggarna borde haft från början.) Samma dag verkade föreståndaren att ha glömt bort att ge dem mat, trots att hon sa till oss att de båda ätit mycket bra. Vi drog denna slutsats eftersom Visko kräkt gult slem på sin filt, vilket hon gör när hon är tom i magen. Dessutom fick vi tillbaka lika många färskfoderburgare som vi lämnat på morgonen samma dag.

Nåväl, eftersom Visko och Milou var problemhundar, ville föreståndaren inte ha dem kvar på dagiset, så Visko och Milou får nu vara hemma istället och det är vi glada för; med den icke-aktivering och motion som de fick, kan vi hantera det bättre själva. Vi valde att ha hundarna på dagis för att de skulle ha det minst lika bra som hemma, annars skulle vi aldrig lämnat bort dem. Ett hunddagis är inte en hundförvaring, utan en plats dit man lämnar hundarna för att de ska få både fysisk och mental stimulans och aktivering, när ägarna inte har möjlighet att ge dem det. Om de inte får det, är en hundgård på tomten ett väsentligen billigare och bättre alternativ. Eftersom vi inte har mer än 10-15 minuter hem från jobbet, kommer vi att kunna åka hem och aktivera dem under lunchen och dessutom förskjuta våra arbetstider, så att de inte behöver stå ensamma i hundgården mer än 2-3 timmar åt gången.

Kleo hälsade på under tiden som Annemonen’s var på utställning i Hässleholm. Dessutom har vi beslutat att inte dra mer med Visko och Milou.

Annemo och gänget skulle på utställning nu i helgen, och undrade om vi kunde tänka oss att passa Kleo. Det gör vi så gärna så, eftersom hon är en charmig liten rackare. Kleo blev avlämnad strax efter 06 på morgonen, så vi var måttligt pigga, till skillnad från hundarna. Efter att Kleo hade fått nosa en liten stund i lägenheten, lät vi Visko och Milou också vara med och leka. Och lekte gjorde de. Hela tiden.

För att få hundarna att lugna ner sig lite grand, tog vi en promenad med dem i selarna (bilder nedan) och lät dem dra oss runt det lokala promenadspåret. Visko och Milou blev som vanligt trötta och ville bara vila och slappa när vi kommit tillbaka till lägenheten. Kleo var dock inte pigg på att ta det lugnt över huvud taget; det var till och med så att Milou inte orkade med hennes frenetiska nosande i lägenheten. För att få henne att kanske ligga still i mer än tre sekunder, kom vi på den ljusa idén att ge henne ett tuggben. Aha! Sagt och gjort. Ett styck ben till Kleo, pronto! Lugn och ro… tills matte kom på att Annemo en gång hade sagt till oss att Kleo blir dålig i magen av tuggben. Aj, aj. Snabbt ut med den fjärdedelen av tuggbenet som var kvar, och hoppas att hon inte sprayar några golv med de andra tre fjärdedelarna.

Framåt eftermiddagen var husse och matte trötta, varför vi lade oss att vila lite. Kleo gjorde sig bekväm, på husses ben, över två täcken, i 20 graders värme. Två timmar senare vaknar vi allihop av att Annemo ringer; husse genomsvett och öm i benen.

Allt som allt gick det dock jättebra att ha henne hos oss, och vi är gärna hundvakter fler gånger.

Ur Visko, Milou och Kleo

Vad gäller draguppehållet, ska vi i alla fall troligen inte dra mer i vår, eftersom det börjar bli för varmt för det. Nedan är några bilder på Milou, Melody och Lisa från senaste dragdagen.

Ur Sista dragdagen…

Vi har lärt Visko den onödiga men ack så charmiga konsten att sitta fint.Det är inte perfekt än så länge eftersom hon vacklar lite i balansen och hon gör rörelser med sina framtassar, men det ser väldigt roligt ut. Vi försökte få henne att sitta fint för några månader sedan, men då hade hon svårt med balansen och vi brydde oss helt enkelt inte om att träna mer på den konsten. När vi nyligen försökte igen tog det inte många repetitioner innan hon förstod vad vi menade. Milou är vi i full fart att träna ”stanna” med. Det går relativt bra även om vi har en rejäl bit kvar till de 90 sekunder som krävs för att de ska klara första delprovet på hundkursen. Både Milou och Visko uppskattar aktiviteterna att få godis väldigt mycket, vilket gör det kul att ta några minuter här och där och träna med dem båda.

From Visko sitter …

För någon vecka sedan var vi och hälsade på hos Husses mor och bror, samt deras finska lapphund, Barney. Här kommer lite bilder från besöket.

Perstorp april 2008

Husse var vid huset och lämnade av några kartonger, samt passade på att filma lite med mobilen.

Vädret var vackert, och vindsuset och lite fågelkvitter på filmen var allt som hördes där ute. Underbart.

Det har varit väldigt fint väder de senaste dagarna, så vi passade på att promenixa mer än vanligt med hundarna och dessutom passa på att ta några bilder.De första bilderna är från ett minizoo i en lokal park. Både geten och ankan var väldigt intressanta för våra vovvar, men grisen de hade var så tråkig att vi inte ens tog en bild på den.

Resterande bilder tog vi på en klipphäll 20 minuter från vår lägenhet på en morgonpromenad.

Huße och matte var på den lokala vårdcentralen förra veckan och tog blodprov för att testa sina allergier.Resultaten har nu kommit in. Tydligen är vi bägge två nu formellt och officiellt allergiska mot hundar. Innebär det då att Visken och Milli inte är hundar, eller att testerna inte lirar riktigt?

I vanliga fall är det Milou som håller igång Visko, men idag har det minsann varit precis tvärt om. Efter att ha tagit en morgonpromenad i skogen med dem bägge två i selarna, kom de hem och sov så gott. En stund. Tills Visko bestämde sig för att minsann skulle kivas med Milou. Det har hon gjort också. Hela dagen. Det är till och med så att busfröet Milou inte orkar med henne längre. Glädjande.

Nå. Vi köpte ju en ny sele till Milou, eftersom han åt upp den förra. Den nya smakade tydligen också gott.

I helgen var det dags för SPHK Södras utställning i Vaggeryd. Visko, Milou och drygt 80 sibbar till var där för att visa upp sig. Det var dessutom dags för valpträff med Viskos valpkull och både Milous uppfödare, Annemonens Husky’s, och Zappis uppfödare, Broscheit Fang’s, var där. (Varning! Bildtung bloggpost! Högerklicka på bilderna för att ladda ner dem i fullstorlek.)

Utställningen

Detta var den första SKK-sanktionerade utställningen vi gått på, och därmed också den första vars resultat lagras. Det vore därför bra om vovvarna i alla fall fick bra kvalitetsbedömningar, även om de inte vinner några rosetter eller annat.

För att fatta oss kort, så gick det bra för både Visken och Milli (Mmm, vad annat smeknamn ska man hitta på ”Milou”?). Buffelmonstret Milou knep en valp-BIM-rosett och ett HP, med domarkommentaren ”Tiken får BIR-rosetten, men du vet ju om att din hund är finare.”. Omdömet för Milou blev: ”mkt trevlig valp. m. bra proportioner, bra benstomme o vinklar, mkt bra päls, rör sig bra”. Detta gjorde tydligen husse glad (bild till höger). Frågan är om det var hundgodiset, rosetten eller att han inte behövde kuta runt i ringen längre som gjorde husse gladast. Det var i alla fall inte solen som stekte på hans skalliga huvud. Det var lysande (!) väder hela dagen, med några få moln som ibland skymde solen en kort stund. Resten av tiden grillades husses huvud av den onda dagsstjärnans strålar. Framåt kvällningen var det inte behagligt alls, och det yttrades nog en ansenlig mängd gnäll kring solbränna och feberkänslor i huvudet.

Visko fick en 1:a i kvalitet, men placerade sig inte. Till saken hör då också att alla Viskos syskon också fick 1:or i kvalitet, och fyra av dem fick CK (certifikatkvalitet, tydligen är det bra.) En av anledningarna till av att Visko inte placerade sig var troligen att hennes syskon också var med i tävlan. Det är minsann en riktigt fin samling hundar allihop, och det kan inte vara lätt att plocka ut de bästa ur det gänget. Vi har heller inte tränat Visko att stå tillräckligt bra heller, samt att hon dessutom är markant smalare än sina syskon. Även om hon inte står perfekt, så är hennes gång väldigt fin, tycker vi. Hon trippar fram så lätt och ledigt och är lugn och harmonisk när hon rör sig i ringen. Hennes omdöme blev: ”bra huvud, bra hals, ngt karpryggig, bra kors, mkt bra benstomme vinklar och rörelser bra päls.” Det var ju ganska kul att hon fick en 1:a i kvalitet. Nu kan vi avla på henne. :-P

Det gick ganska bra för Viskos syskon också. Alla valparna fick som sagt 1:or på kvalitetsbedömningen, och uppfödare Fia kom på andra plats i avelsklassen. Det blev även en hel del HP:n och CK:n utdelade till kennel ShejriX första kull, men vi överlåter detaljerna till sagda uppfödare att upplysa om. Troligen kommer Exxas husse och matte också att berätta om lördagens eskapader.

Tióne, Quadra, Quattro, Visko och Exxa.

Det gick alltså ganska bra för både Visko och Milou. Ännu bättre gick det även för Linnéa från Annemonen’s Huskys, som vann första pris i ”barn med hund”-tävligen. Grattis säger vi till henne! (Vi vill även dra lite uppmärksamhet till Viskos smått dekadenta position i bakgrunden.) Det var helt klart en rättvis seger, eftersom både Linnéa och Zheera skötte sig superbra. Det gick tyvärr inte riktigt lika bra för Zheera och Melody. Dock fick Annemonens en 1:a i kvalitetsbedömningen i avelsklassen och blev placerade 2:a, så det gratulerar vi dem till! Vi vill också passa på att tacka för tältet, pannkakorna, kaffet och sällskapet.

Zheera, Melody, Milou och Zack.

Utställningen var dessutom mattes brors hund Zappis första utställning. Hennes uppfödare tog med henne dit och ställde ut henne och hennes mamma. Tydligen var de inte så förtjusta i att umgås med varandra (se bild). Trots det, blev Zappi 4:e bästa tikvalp och fick ett fint utlåtande och det var på håret att hon fick ett HP också, men vi får hoppas på det till nästa gång.

Valpträffen

En av huvudanledningarna till att vi åkte till Vaggeryd för utställningen var att det dessutom skulle vara valpträff för Viskos kull. Både huße och matte såg väldigt mycket fram emot detta, då de valpar vi redan träffat (Exxa och Haldex) var väldigt trevliga och mysiga hundar. Vi kom fram till Krokavadets vandrarhem, där det hade ordnats boende för valpköparna (tack så mycket för det, Fia och Håkan!), vid 19-snåret på fredagkvällen och hälsades välkomna av ansenligt skällande och gläfsande av hundarna i hundgården. Quadra (”Quaddie”) med husse, matte och mattes syster var då redan där. Medan vi väntade på att andra hussar och mattar skulle dyka upp, tog vi en promenad runt Krokavadet, vilket var väldigt trevligt. Det är väldigt fina miljöer runt vandrarhemmet, och vi skulle gärna promenixat mer, men det blev tyvärr mörkt, så vi fick gå tillbaka. Dessutom hade vi Krokavadets lokala retsticka med oss hela promenaden: Meleia, en söt liten katt som envisades med att gå precis utom räckhåll för hundarna. Det var minsann inte lätt att får varken Visko eller Milou att gå fint där inte. Senare, framåt sen kväll/tidig natt dök även 4-Matic (”Matic”) med matte, husse och flock upp. Resterande hundar, hussar och mattar mötte upp på utställningsområdet på lördagmorgonen.

Efter att utställningen var slut, mötte vi upp på Krokavadet för fotografering och inmundigande av grillat kött och potatisgratäng. (Tack till Jennie och Micke för att ni ordnade med det!) Fotograferingen tog drygt två timmar, under vilken tid vi tog profil- och porträttbilder av alla valparna, en gruppbild med alla valparna med hussar och mattar, en bild på Fia med alla valparna, samt familjebilder på de hussar och mattar som ville det. Vi tog en familjebild med både Milou och Visko på. Med lite tur så glöder husses brända hjässa inte igenom allt för mycket på bilderna. Allt som allt var det en väldigt trevlig valpträff, och det var kul att träffa och tala med alla hussar och mattar, och att mysa med Viskos syskon. Vi ser fram emot nästa träff; kanske det blir på en dragtävling någon gång?

Blandat

Vi har dessutom lite löst börjat fundera på att byta namn på Milou; det var ju trots allt inte vi som valde namn på honom från början. Det är dessutom inget vidare bra namn när man ska ropa på honom. Vi skulle vilja döpa honom till ”Tor”, men det är ett ännu sämre namn med avseende på inkallning, även om det vore mycket passande. Rödhårig, burdus, stark som en oxe (eller flera), bufflig, inte allt för klipsk, men snäll och godhjärtad. Så om man då spinner vidare på den tråden kommer vi från Tor till blixtar och dunder (Tor, åskguden, ni minns?). ”Blixten” vore bara så tokfel som namn på honom att det är löjligt, men ”Dunder” är lite mer i rätt riktning. Om nu inte ”Loke” vore ett av de vanligaste namnen på Sibbar i Sverige, ville vi ju döpa en hund till det. Nu blev det ju inte så, men vi fick då i alla fall en Tor, fastän ”Loka” skulle funka som namn och beskrivning på Visko. (Nej, inte drickan.)

Nåväl, nog bloggat för idag. Vi avslutar med en bild tagen med husses mobilkamera hemma hos mattes föräldrar. Bilden är ur serien ”hundhångel”.

Så snabbt, så snabbt.

Här kommer några fler bilder på trädgården i vårt nya hus.

Vi köpt promenadselar till Visko och Milou för att låta dem övningsdra. Tydligen smakar de gott också.

I fredags morse skulle husse ut och dra med hundarna i sina nya, fina promenadselar. De var använda endast ett par gånger och glänste fortfarande nytt och luktade fräscht.

Nå, väl framkomna till idrottsplatsen där vi brukar starta våra långpromenader, selade han på Visko. Selen passade precis lika fint som den gjorde sist. Inte så med Milous sele. Den verkade liksom lite sladdrig. Vid närmare inspektion, hade Milou gnagt sönder selen på två ställen.

Måttligt skoj. Bara att köpa en ny. Igen. Eftersom man dessutom *aldrig* kan köpa bara *en* sak när