Viskos och Milous Weblog

Så är då Milous första heldag i sitt nya hem till ända. Det har gått hur bra som helst. Visko och Milou har fått springa i långrep nere i parken och leka och stoja. Här hemma är det lite mindre lek, men det är nog mest för att Visko fortfarande är lite seg på grund av sitt löp. Milou är det inte ont om energi i i alla fall. De har legat i varsin bur och gnagt på sina tuggben, och det har inte varit några hand(tass)-gemäng kring benen, utan allt som oftast byter de bur och ben.

Milou är ett riktigt litet matvrak, och äter allt som ställs framför honom! Skönt, då slipper vi köpa det dyra färskfodret till honom också. Det kanske t.o.m. kan bli så att Visko blir mer förtjust i vanligt foder igen. Vi märker redan hur de tar efter varandra. Visko har blivit mer glad för både tuggben och mat. Hon är dessutom mycket keligare helt plötsligt. Tänk vad lite konkurrens om resurserna kan göra.

Andra kul saker som hänt är att när vi var nere med hundarna i parken kom det en pojke gående med sin skateboard under armen, och både Visko och Milou gick fram och ville hälsa. Att Milou gjorde det var helt naturligt, men att Visko gick fram och försiktigt stod och ville bli klappad (med svansen halvt uppe) är väldigt glädjande att se. Pojken verkade väldigt intresserad av dem, eftersom han stod och tittade en lång stund både innan och efter Visko och Milou gick fram till honom.

Milou verkar dessutom svara väldigt bra på träning, både med och utan klicker.  Kontakten med honom är också helt superb än så länge; han tittar på oss nästan hela tiden – till skillnad från primadonnan Visko, trots massor av träning. Det är dessutom väsentligen lättare att träna en mattokig hund än en som inte är det. Vi har fått rådet av Annemo och Torbjörn att maska av Visko och Milou. Ibland kan det hjälpa aptiten och dessutom kommer de troligen att gå upp i vikt då också, vilket de bägge kan behöva.

Vi har ju dessutom glömt berätta hur det gick när Visko var på hundpensionatet nu i veckan. Enligt personalen var hon väldigt ”pigg och framåt”; vi undrade om vi fått rätt hund med oss hem. Hon har varit så slö och flegmatisk här hemma under löpet. Dock var hon enormt glad att se oss när vi kom för att hämta henne. Hon studsade omkring som en känguru och lyckogläfste. Kul!

Det utlovade grovhånglet? Nå, jo, även om Annemo och Torbjörn tycker mycket om varandra, så håller de inte på med sådant när vi har kameran tillgänglig. Det var så att Kleo bjöd Visko på en lekinvit under bordet.

Förra veckan spenderade matte hos sina föräldrar. De huserar även mattes brors Siberian Husky, Zappi. Zappi, snart sex månader, har vuxit rejält sedan sist (runt 50-52 cm i mank och grövre än Visko) och hennes energinivå har vuxit exponentiellt. Vansinnigt kelig och duktig är hon, men helt outtröttlig. Det var inte lätt för en (just då) småtjurig sömngångare att värja sig mot ett sådant litet vilddjur. Det blev många och långa skogsbesök. Ute i skogen förvandlades Visko till den pigga hund som vi är vana att se när hon inte löper. Zappi och Visko passade då på att leka som tokar, främst tafatt och dragkamp (med trädrötter!). Väl där betedde de sig som bästa polare. Med Visko ur löp kommer de definitivt att ha hur kul som helst tillsammans när de träffas nästa gång.

Första natten/morgonen hos mattes föräldrar började lite knaggligt både för matte och Visko. Det var inte speciellt kul just då, men man kan skratta åt det efteråt. Visko vaknade halv fem och hade fått diarré. Hon började gny och snart därefter satte hon sig prompt på golvet… med sin löpblöja på, och gick droppandes omkring i rummet innan matte hann ta henne. Matte tänkte att det är lika bra att lyfta in henne på toaletten direkt. Väl på toaletten gjorde Visko ett superrusk innan matte kunnat få av löpblöjan… väggarna, mattan, toalettstolen, duschdraperiet, skåpen; det såg förfärligt ut. Det var bara att ta ett stort andetag och börja på med städningen. Därefter krävdes en dusch av Visko. Zappi som lärt sig öppna dörrar kom utrusandes och väckte alla inklusive Nippo som började skälla. En timme senare med uppstädad toalett och sovrum, med hjälp från mattes mamma, gick vi så ut i köket. Zappi hade varit i farten och hoppat upp och tagit en hel hushållsrulle som hon och Nippo hade roat sig med att riva i tusen bitar. De hade i alla fall haft en rolig morgon.

I övrigt förflöt det mesta bra. Visko var lugn och snäll, vilket gjorde Zappi frustrerad då hon inte lyckades få igång Visko särskilt lätt. Visko i sin tur, när det blev för mycket, sökte ofta skydd bakom matte eller hennes familjemedlemmar mot vilddjuret. Då återstod endast Nippo. Visko har respekt för Nippos 8 år, men det har inte Zappi. Hon drar lätt ner honom på rygg och håller honom där. Sedan ligger han mest som en sprattelgubbe och försöker ta sig loss. Han är dock en ettrig liten rackare och ger sig inte så lätt och blir han arg säger han ifrån vilket Zappi gör bäst i att respektera.

Matte och hennes bror passade även på att göra en visit hos Broscheit Fang’s. Samma dag hade vi varit ute en lång runda i skogen då Zappi och Visko fått springa av sig. Zappi hade därefter tröttat ut både Visko (som fick stanna hemma) och Nippo med sina lekar. Väl framme på Broscheit’s fick Zappi tillfälle att leka med hundgänget där. Hon roade sig bland annat med att hoppa över dem och mamma Zuki (som Zappi nästan är en kopia av) gick meddetsamma in i uppfostringsläge, vilket inte Zappi verkade bry sig om det minsta. När de flesta hundar lagt sig fortsatte Zappi springa som en tok. Jenny från Broscheit’s hade inte träffat Zappi sedan Zappi flyttat, och verkade mycket nöjd och såg att hon hade det bra. Jenny föreslog agility för denna lilla akrobat med omåttlig energi. Matte och hennes bror tyckte att det var hur trevligt som helst att vara där. Både Alex och Jenny gav också en massa goda råd och tips som säkert kommer att vara oss till gagn – vit choklad-latten var inte dum heller.

I söndags var vi i Hässleholm och ställde ut lillvisken. Några direkta förberedelser i form av utställningsträning, om vi bortser från några minuter dagen innan utställningen, hade inte skett. Nåväl, Visko går tillräckligt bra i kopplet och sedan får det gå som det går, tyckte vi. Det började något hastigt och lustigt på morgonen då husse yrvaken insåg att vi försovit oss, trots två ställda larm (enligt husses utsago i alla fall…). Efter en massa spring och stress, plockande och pockande kom vi slutligen iväg. Q-poolen i Hässleholm mindes vi som stort när vi senast var där på träningsläger med karaten, men med 300 anmälda hundar, och deras respektive mattar/hussar var känslan snarare att det var ganska litet och trångt; varmt var det i alla fall.

[Visko pre-utställningsduschas]

Det var Grand Danois på schemat då vi kom fram och många nummer kvar till sibbarna. Att titta på Grand Danois var kul… de första fem minuterna. Efter 2 timmars (eller hur länge det nu var; det kändes som en evighet) klumpiga Grand Danois-valpar var det dock svårt att vara entusiastisk. Man kan liksom bara se så många hundar halka omkring innan man har sett det tillräckligt många gånger. Enda höjdpunkten var när en Grand Danois lade sig ner för att sova, och en allt mer desperat, men oavsiktligt humoristisk matte med alla knep försökte få den att gå fint i ringen, något som Danois-valpen istället verkade tolka som en extra rolig lek. Det är nog inte så lätt att få en 30-kilos ”valp” att röra på sig om den inte vill.

Hundutställningar hade vi nog aldrig kunnat föreställa oss att involvera oss i (filmen ”Best in Show” kan ju ha gjort sitt också med att påverka oss), men det går knappast att argumentera mot att det är en ypperlig miljö för Visko att vistas i. En miljö med mer distraktioner är svårt att hitta. Ett antal snäpp bättre än brukshundsklubben. Visko skötte sig för övrigt galant, och var lugn och fin under hela utställningen. Hon var väldigt intressant för ett par av hanarna där, då hon just nu löper.

För vår egen del hade vi sett fram emot att se utställningarna av Akita och Basenji (bortsett från andra Huskies då givetvis). Synd då att när vi för någon minut vänt bort huvudet av ren leda från Danois:erna lyckats missa den enda Akitan, och att den ena av de två Basenjisarna var på väg ut från ringen. Nåväl, det fanns ett antal huskies runt omkring oss, vilket väger upp en hel del. Alla valpköpare från Annemonens valpkull hade tagit sig dit och några valpar från Broscheit Fang’s senaste kull var där också, varav Nova med matte dessutom bor i Karlskrona. Kul att se hur Sappis kullsyskon utvecklats.

[Nova]

Under tiden vi lidit oss igenom GD-valparna hann Jennie och Micke dyka upp med Exxa, som var betydligt lugnare än vad vi mindes henne. Även Viskos uppfödare Fia hade hängt på. Det var ett tag sedan vi träffades nu så det var trevligt att pratas vid igen och att se bilder på helgens drageskapader.

Vad gäller Viskos (och husses) prestation i ringen kan man väl kommentera den på lite olika sätt beroende på vilka kriterier man utgår från. Ett misslyckande hade för oss inneburit att Visko haft svansen mellan benen och krupit i ringen. Våra personliga förhoppningar var att Visko skulle må bra och ha kul, och det gjorde hon. *Vi* var i alla fall nöjda. Ett extra plus är att vi fick hyfsat bra kritik också, åtminstone med tanke på att domaren inte specifikt föredrar draghuskies:

”Elegant 8 mån tik. fem huvud ngt tunt nosparti. grund bröstkorg. bra kors + svans. tunn benstomme. lätta eleganta steg. tillr. päls av bra kvalité. visas i ngt lågt hull. Trevlig & välpresenterad”

[Visko har attityd][Visko och husse]

Resultatsmässigt blev det en fyra (det vill säga sist, då det bara var fyra sibbar i klassen), utan HP, vilket om vi hade åkt till utställningen för att vinna, knappast hade varit något att hurra för. Trots bedömningen av Visko som ”… välpresenterad” vilket torde indikera att husse presenterade henne väl, hade uppfödare Fia dock en del kritik till husses teknik i ringen. Tydligen är det snudd på spöstraff för att hålla kopplet med bägge händerna, och att hjälpa hunden att resa sig med antingen händer eller fötter rättfärdigar sträckbänk (eller i alla fall tumskruvar). Det blev alltså en intensivkurs i ringteknik för husse och Visko innan vi åkte hem, vilket faktiskt gav resultat, iaf enligt mattes vakande och kritiska öga. Det undvarades också en del råd och praktiska tips, från både Fias och Jennies håll, vilket uppskattades. Fia tog även några riktigt fina bilder på Visko och Exxa. Tyvärr fick vi inga bra bilder när Visko och Exxa satte igång att leka med varandra. Det var som att se en tvilling-Visko slåss med henne. De är så lika, de två monstren.

[Visko samt Visko och Exxa (Copyright Shejrix)]

Bättre gick det dock för Annemonens. De vann sibbesyskonklassen, och Zack, Navajo och Milou blev placerade 2,3 och 4 respektive. Melody fick en 2:a. Grattis till Annemonens!

[Melody och Torbjörn, Zack]

Allt som allt blev det en givande dag. Vi var och hälsade på husses mor och bror efter tävlingen. Barney, deras lapphund, är nyligen könsmogen. Gissa om Visko blev populär. Visko var dock inte lika intresserad, och vi fick fysiskt separera dem för att inte en olycka (som i slagsmål) skulle ske.

Dagen efter utställningen köpte vi en dragsele till Visko, och dagen därpå provade vi den genom att dra vattenfyllda PET-flaskor nere på brukshundklubben. Till en början var hon lite avvaktande, men det dröjde inte länge förrän hon drog som om hon inte var gjord för annat. Vi passade även på att öva inkallning och lät Visken hoppa över lite grindar och springa på agilityhindren. Rostbiff är en synnerligen effektiv motivator, visar
det sig igen. Efter att ha varit på brukshundsklubben, träffade husse dessutom Novas matte på det bästa (och enda) Thai-stället i stan.

När vi köpte selen, passade vi även på att köpa lite fruset kraftfoder för att försöka få Visko att äta lite ordentligare. Efter rekommendation från den lokala hundmatslangaren blandar vi ut det med lite grädde och lägger hennes foderpellets i sörjan. Populärt var ordet. Det går ner med hull och hår! På väg till sel-butiken träffade vi även Milou med matte och lill-husse. Alltså två hundkompisar till Visko på två dagar – först Milou i stan och sedan Nova (via hennes matte). Undras om det ligger något i Jungs synkronicitetsbegrepp. Det är liksom inte så att vi brukar umgås med dem i vanliga fall, eller att vi är nere i stan särskilt ofta.

Nåväl, det är tydligen en utställning till på gång i Bräkne Hoby, som vi nog anmäler oss till. Det är precis innan husse disputerar, men det kan kanske vara ett bra sätt att hantera stressen inför disputationen att stå i ett ridhus och frysa?

På torsdag ska vi iväg och dra med Annemo och gänget igen. Skoj, skoj, skoj. Hoppas nu att Visko är lika road av att dra en cykel som att dra PET-flaskor.

Efter att ha varit hos Annemo och gänget igår och mätt vårt lilla monster lite grand så där på en höft, blev vi lite oroliga. Rasstandarden säger att tikar inte får vara högre än 56 cm över manken. Nu mätte vi henne alldeles nyss, och hon är strax under 55.5 cm. W00t! Precis lagom lång. Nu får hon inte bli större bara; bortsett från att hon ska lägga på sig några kilo.

Idag har varit en blodig dag. Bokstavligen. Inte så att Visko blött, utan en kollega till husse, som kom över för att hjälpa husse flytta bilen efter pappa polisen satt en liten lapp som sade: ”Fy, fy, fy. Inte parkera där.” Till saken här att det är en BMW520, tjänstevikt närmre två ton än ett. Det flyttar alltså inte husse ensam, även om hans egen tjänstevikt är nära ett deciton. Ergo, kollega måste hit och knuffa. Ytterst vänligt av honom. Vad han glömde påpeka var att han hade ett femcentimeters köttsår i handen, som han täckt med en plåsterlapp. Om man med denna lätt omplåstrade blodpump försöker ta i lite och knuffa på något som knappast flyttar på sig, går givetvis såret upp. Kvickt och lätt upp i lägenheten för att hitta bandage. Det hade vi inga. I alla fall inte för människor. Vi hade lite plåster och ett första-hjälpenkit för hundar. Alltså gick kollegan från lägenheten med ett plåster, toppat med lite fetvadd, och omlindat med självhäftande hundbandage, samt sporttape för att verkligen vara säker på att bandaget inte gick upp.

Vari ligger felet, när man har första-hjälpenkit för hundar hemma, men inte för människor? Vi får nog styrsla upp saker och ting lite här.

Vi träffade våra vänner på Annemonens Husky’s efter jul- och nyårshelgen också. (Tack för julklappen. Den smakade mumma!)  De klarade nyligen valpkursprovet med sin lilla Sibbe, Melody (bara två valpar på hela kursen som lyckades med denna bedrift – till saken hör dessutom att Melody var yngsta valpen på kursen!), och vi kan bara gratulera än en gång! 

Vi har även varit hundvakt för sagda Melody. Det var tur att vi hade städat ordentligt, annars hade hon nog städat åt oss. Hon var på det mesta och undersökte grundligt hela golvet och alla skrymslen. Hade vi råkat missa en liten pappersbit eller dammtuss någonstans snokade hon nog reda på den. Tack för det, Melody! Rent och fint ska det vara. Visko och Melody kom igång rejält med lekandet också, men eftersom Melody är tio gånger busigare än Sappi (se tidigare post – Sappi är mattes brors bus-sibbe), lyckades inte Visko hålla uppe tempot riktigt, särskilt inte efter jul- och nyårshelgens bus med Sappi och Barney. Följande bilder är ganska indikativa; Visko sover, vilket inte Melody varken vill göra eller vill att Visko ska göra.

Men till sist somnade de bägge två i alla fall… under mattes skrivbordsstol.

När det var som mest snö passade vi på att göra en liten provdragning med Visko. Scar gick jämte henne. Han är i vanliga fall kolugn, men när han fick syn på selen blev han som utbytt, totalt galen och bokstavligen skrek av lycka. Visko och Scar drog Linnéa i pulkan. Till en början var Visko ganska rädd, men det tog inte många minuter förrän hennes svans var på topp. Hon trippade så fint med Scar, eller rättare sagt: strax bakom Scar. ”Varför dra och slita när Scar gör det åt mig?”. Vi försökte oss på att ta några bilder (300 närmare), men de blev urusla nästan allihop. Ljusförhållandena var tyvärr inte de bästa. När Scar började bli trött förstod dock Visko att det kanske skulle vara en bra idé om hon också drar sitt strå till lasset. Hon kom allt igång lite grand hon också. Allt som allt gick det jättebra för att vara Viskos första gång;  det verkade i alla fall som att hon verkligen tyckte om det. Med lite mer övning, så kommer hon säkert att bli riktigt duktig på att dra.

Då husse var på gradering i Malmö och mattes brorsdotter (den andra brodern, den utan hund, men med barn) fyllde år, passade matte på att ta tåget med Visko. Det var en ny upplevelse för Visko. Visko var ganska rädd på stationen och tyckte det var lite jobbigt på tåget också, men hon skötte sig jättebra. Hon satt stilla hela tiden och gjorde inget väsen av sig. Det var verkligen inga problem att ta Visko med sig på kollektivtrafiken. Husse har nog större problem att åka kollektivt än vad Visko har. Väl framme hade mattes svägerskas föräldrar tagit med sig sin retriever Molly. Molly är som retrievers brukar vara, enormt glad och munter. Hon blev jätteglad och slickade Visko i ansiktet. Otäckt sockersött, snudd på att socialstyrelsen borde varna för risk för karies. Visko var inte van vid att bli behandlad så av hundar (inte av människor heller, vad vi vet); det märktes och hon visste inte riktigt hur hon skulle reagera. Det tog dock inte lång tid innan de kom jättebra överens och lekte som om de aldrig gjort annat. Mattes brors hamster var dock väldigt märklig. Visko var väldigt konfunderad (”Hmmm, frukost eller leksak?”) av detta konstiga lilla vidunder och gav ifrån sig några skall, vilket gjorde att hamstern blev livrädd och gömde sig så långt in i sin bur hon bara kunde. Tyvärr saknas bilder, men hamstern hade ju inte synts i alla fall.

Allt som allt har det mesta gått bra med Visko. Hon har en liten benägenhet att vakta mot andra hundar (mat, ben, leksaker… inte helt onormalt beteende), men det har blivit mycket bättre på sistone efter att Visko umgåtts med Sappi. I övrigt mår Visko bra och äter ordentligt (nu när vi bytt foder för fjärde gången…). Hon har blivit lite mer självständig och vuxit till sig lite grand.

Vi har återigen varit dåliga på att blogga. Det innebär dock inte att de senaste veckorna har varit händelselösa, tvärtom, både vad gäller ämnen som faller innanför ramen för denna blogg och utanför.

Det har varit en väldigt trevlig och avslappnad jul- och nyårshelg. Vi besökte först mattes föräldrar där även mattes bror spenderade sin tid med sin lilla vansinnigt söta och härliga Siberian Husky Sappi (som hon numera heter – det råder viss förvirring kring stavningen; Zappi, Zappy, Sappy eller Sappi är nog alla giltiga). Fruktansvärt energiskt litet busfrö, men samtidigt jättesocial och otroligt go’ på alla sätt. Visko hann knappt komma in förrän Sappi bet tag i Viskos ”man” och där höll hon ett järngrepp så ofta hon kunde under tiden vi var där. De hade jättekul ihop och busade tills de var helt slutkörda varje dag. Bilderna nedan talar för sig själva:

Vi åkte också ut till skogen ett antal gånger där vi släppte dem bägge lösa. Till en början var vi lite rädda att släppa Visko lös (inte för att hon någonsin visat tendenser att springa iväg, utan för att vi är överbeskyddande och rädda att ens riskera det lilla minsta), men det gick utmärkt, både med Visko och Sappi. Sappi har varit enormt lättlärd och duktig precis som Visko. Hon är dessutom ett litet matmonster, vilket gör att hon är lättränad. Visko var som tokig när hon fick springa. Vi försökte gömma oss för Visko och Sappi, men det gick inte så bra eftersom de höll koll på var vi var hela tiden. Kul också att de kom på inkallning i stort sett varje gång vi ropade.

Julafton i sig spenderade vi hos husses familj. Sammanlagt var vi fem hundar. Visko, Barney (husses mammas Lapphund), Chicka (Alaskan Malamute), Cola (Karelsk björnhund) och Ussi (Papillon). Ussi, en fullvuxen (i år räknat) hund, verkade ha fått en släng gubbsjuka när han fick syn på lill-Visken, ty han blev mer än lovligt amoröst intresserad av henne. Nåde den hanhund som gick nära henne! I det här fallet blev det ju bara för Barney som det var ett problem, eftersom Cola är för gammal för att bry sig om sådant lammkött. Detta gjorde givetvis stackars Barney både förvirrad och lite ledsen, eftersom han inte fick vara nära sin lekkamrat. Vi tror att Visko tyckte det var ganska skönt att få vara i fred från lek-Barney en stund. Inte alla hundar som har egen vakthund när de ligger och sover under matbordet. Som tur var för Barney, var Ussi och gänget inte där så länge, utan han fick ha Visko alldeles för sig själv efter några timmar.

Nåväl, efter julen avlöpt utan några större skador eller blessyrer, kom så nyår. Vi var lite bekymrade för hur Visko skulle reagera för alla smällarna och raketerna. Det var obefogat. Visko ställde sig på soffan för att se bättre och sov sig genom stora delar av spektaklet.

Visko är numera formellt, om än inofficiellt utställd. Det finns mycket att säga om hela evenemanget, men vi börjar med det viktigaste: Exxas matte och husse, Jennie och Micke. De var våldsamt trevliga och väl förberedda. Tillräckligt väl förberedda för att inse att vi själva inte skulle vara det, och hade därför tagit med väsentligen mer mat än vad de själva skulle kunna äta, och dessutom nog med kontanter för att kunna låna ut till Viskos första medaljer. Pannkakorna var ypperliga! Matte uppskattade dessutom filten som Jennie bjöd på vid ett flertal tillfällen.

Visko skötte sig riktigt bra. Enda gången hon blev rädd var när hon gick i parklassen med Exxa. Det var något nytt för henne, och man måste upprepa situationer många gånger när det gäller Visko för att hon ska känna sig bekväm. Utställningen i sig påminde nog henne ganska mycket om valpkursen, så den var inte några direkta problem, men att gå tillsammans med Exxa var kanske lite för mycket på en gång.

Nåväl, vi går vidare med utställningen och resultaten. Visko kom på andra plats i valp-husky-tik-klassen, efter Exxa. Jennie och Exxa gick bättre än Visko där, och det var inte mer än rätt att de placerades före V. (Kan tilläggas att V. gick som en liten prinsessa i syskonklassen.) Både Visko, Exxa och Haldex fick ett hederspris (i hundutställningstermer kallat ”HP”). Vår tolkning av domarens bedömning av Visko: ”Feminin. Utmärkt huvud och uttryck. Korrekt bett. Välplacerade öron. Normal kroppsutveckling. Korrekt svans. Bra vinklar, ben och tassar. Utmärkt pälskvalitet. Rör sig typiskt för åldern.” Vi tackar Jennie för hennes agerande som Rosettasten för domartext. Det är inte lättlästa bokstäver, kan vi meddela. En svenskalärare hade med största sannolikhet underkänt texten i fråga på ett skrivprov.

Nåväl, oavsett hur det gick för både Visko och Exxa, så var dagens hjälte Haldex. Han vann hela valpklassen (vi minns inte hundutställningstermen för detta, det kan ha varit BIR, BIM, BIL, BIS, BIT eller [BI + valfri konsonant]). Han var så lugn och sansad hela tiden, och gick så bra i ringen att man kunde trott att han aldrig gjort annat. Han var i särklass den i allmänhet bästa valpen på utställningen, med avseende både på förarkontakt och gång. Huruvida domarna gick utifrån rasstandard eller inte låter vi vara osagt (det var trots allt en utställning anordnad av Newfoundlandklubben), men han är ett riktigt fint exemplar, och hans matte och husse har nog allt något att vara lite malliga över. Han skötte sig exemplariskt.

Vidare ställdes Visko, Exxa och Haldex ut i syskonklass, där de kom på andra plats av fem tävlande grupper. Det är vi nog rätt nöjda med. Det vi är lite mindre nöjda, om än roade av/med, är att vi ställde ut Visko och Exxa i något som kallas parklass. Vår (Jennie, Micke, husse och mattes) uppfattning av detta var att man skulle ställa ut två hundar som var så lika varandra som möjligt. Så var inte fallet, utan det gällde att en enskild förare skulle visa hur väl de kunde hålla två hundar. På samma sida om sig. För att citera den smått manhaftiga damen som korrigerade denna missuppfattning: ”en förare, två hundar!” Äran att gå med de två husky-syskonen gick till husse. Artig och vänlig som han är frågade han försiktigt de andra tävlande om han och hans huskyer kanske skulle gå sist, så att de inte korkade igen ringen. Nåväl, det gick kanske inget vidare, även om det säkerligen var väldigt underhållande för publiken, med två huskyer som inte alls var intresserade av att gå fint. Däremot var det väldigt spännande att leka med varandra, ända tills Visko blev rädd för något, och mest ville krypa på marken. Ni kan ju själva fundera på hur bra det går att påvisa förarkompetens med en studsande Exxa-husky och en krypande Visko-husky. ”Sådär” är väl ordet man söker. Domaren tyckte det samma och gav dem sistaplatsen med kommentaren att ”hon vill inte”, riktad åt Visko. Trist, men hon är lite blyg av sig, så man får räkna med sådant.

Annemo, Torbjörn, Linnea och Yasminé från Annemonens kennel kom också och hälsade på som moraliskt stöd. Det var väldigt trevligt att ha dem där och vi bugar och bockar för att de tog sig tid att komma. Vi hoppas att Linneas valpkurs går bra, och att Melody visar de andra valparna hur en riktig hund ska vara.

Utöver utställningen är det relativt tyst på hundfronten. Mattes bror har ju skaffat en husky också; Zappi som hon numera heter. Ett blåögt litet charmtroll. Ett besök är inplanerat för matte nu i helgen, så mer information kommer om detta vad det lider. Visko får dock vänta till jul med att träffa henne, eftersom hon inte är vaccinerad ännu.

Som avslutning bjuder vi på lite bilder från utställningen och Visko efter hemkomsten.

Haldex i full fart.

Haldex på vinnarplats.

Syskonskaran; Exxa, Haldex och Visko.

Visko beskådar sina medaljer. Sekunden senare gnager hon på sin 2:a-platsrosett.

Vår vana trogen, kommer vi att göra en sammanfattning av vad som hänt de senaste veckorna i ett enda inlägg istället för att uppdatera kontinuerligt. Vi har besökt Annemonens och fått ytterligare lite tips på hur vi ska träna till utställningen. Det var som vanligt mycket trevligt. De dyker upp i Bräkne-Hoby för att titta på. Kul! Vi kan tyvärr inte påstå att vi tränat särskilt mycket dock. Det har varit mycket ståhej på helgerna med besök hos vänner och släkt, samtidigt som vardagen har präglats av mycket arbete. Visko har främst blivit aktiverad med skogspromenader, givetvis med lite aktiviteter involverade t.ex. frolic på buske, falukorv i bark, balansera på stenar osv. Det gäller att vara lite kreativ här och inte försöka upprepa sig för mycket. Det är dock uppenbart att Visko verkligen älskar sådana initiativ. Hon fullständigt spritter av lycka; svansen uppe i vädret och hon gör små glädjehopp. Om vi ska ner till parken där hon vet att hon ska springa i långrep, går det knappt att få henne lugn och hon sliter och drar i kopplet, som hon annars (d.v.s. när det inte är för mycket uppståendelse runt omkring) går väldigt fint i.

Förra helgen tog matte med sig Visko till hennes föräldrar och yngre bror. Mattes äldre bror samt familj var även där. Alla var fullständigt charmade av Visko, även mattes äldre bror som egentligen inte är särskilt förtjust i hundar. Mattes syskonbarn tog också en massa kort på Visko som de skulle visa för alla sina kompisar. Visko är verkligen i sitt esse med lite fler människor runt omkring sig. En del av valpigheten verkar även ha försvunnit och när Visko väl funnit sig tillrätta i situationer är hon oerhört snäll och lugn. Hon går omkring till alla i tur och ordning för att kela en liten stund och när hon gjort det tycker hon det är bra och hon lägger sig i mitten för att ha uppsyn över allt som händer. Även i lek är hon försiktig och det har aldrig varit några som helst problem med att hon river ner något från bordet eller bits som valpar i regel brukar göra.

Mattes yngre bror har länge funderat på att skaffa hund. Som alltid är det ju problem med heltidsarbete. I det här fallet är det dock tänkt att mattes föräldrar ska ta hand om hunden när mattes bror arbetar. Det var tal om diverse raser, allt från Jack russell-terrier till Karelsk björnhund (den sistnämnda beroende på att att mattes familj tidigare haft en sådan och de är ju mycket speciella till kynnet). Efter mattes föräldrar sett Visko och verkligen fattat tycke för henne var det inte svårt att välja. Mattes mamma sa att drömmen vore om hon kunde få ta hand om en hund som är som Visko. Sagt och gjort, de hörde av sig till Broscheit Fang’s där tiken Dai Zuki nyligen fått valpar. Efter två besök tingades lilla Latara. Matte hängde med förra helgen till Broscheit Fang’s för en kort visit. Enligt utsago från mattes familj är det en oerhört trevlig kennel med fina hundar och trevliga människor. Matte kan efter besöket inte annat än att instämma. Zuki var enormt social och kelig och lilla Latara… ja, vad kan man säga? Titta på bilden nedan så får ni se det lilla charmtrollet. Hon verkade även ha ett jättefint kynne. Väldigt social och självsäker liten tjej! Vi håller tummarna att Latara och Visko kommer att bli kompisar.

I övrigt har vi påbörjat forsättningskurs på valpkurs nr.2. Vi skippade den första valpkursen. Det kan nämnas att en av instruktörerna fick för sig att rejält slå till en av hundarna över nosen ett antal gånger, inte så långt efter att ha predikat om att man aldrig fysiskt ska korrigera en hund. Kanske tycker vissa det är ok att göra så, men det gör inte vi. Vi ser dessutom på Visko som flockmedlem snarare än ett redskap. Det var andra aspekter också som vi opponerade oss mot och insåg att vissa övningar skulle kunna stjälpa snarare än att hjälpa. Kort sagt tappade vi helt enkelt intresse av att fortsätta denna valpkurs.

Avslutningsvis kan vi säga att Visko mår väldigt bra. Till vardags är hon en lugn, harmonisk och glad hund med sina roliga små egenheter. Sker det mycket runt omkring henne, blir hon (kanske inte direkt märkligt) rejält uppspelt tills hon får hälsa på de människor eller hundar som orsakar uppståendelsen. Tillfällena då hon blir rädd sker numera sällan (dock ska en spökperiod vara på väg så vi får väl se hur det blir om några veckor). I efterhand känns det skönt att vi verkligen tog tillvara på tiden upp till 16 veckor för att socialisera henne ordentligt och försöka pränta in de viktigaste reglerna.

Eftersom vi inte lagt upp några bilder på Visken på ett tag heller, kommer det ett par stycken här.

Matte var ensam på det här passet då husse fick gå iväg till sin ideella verksamhet; hans tur att instruera karate. Instruktören som vi hade i första passet var tillbaka idag. Som vi skrivit innan är bägge instruktörerna väldigt trevliga och Visko är jätteförtjust i dem båda. Fikapausen var dock mindre imponerande. Den ena instruktören har en benägenhet att säga emot sig själv i var och varannan mening. Vi var uppe i en diskussion kring korrigeringar, och matte frågade vilken typ av korrigeringar på skalan över ett verbalt ‘nej’ som är lämpligast, t.ex. nackskinn, koppelkorrigering etc. Instruktören svarade då med att ett ‘nej’ alltid ska räcka och att vi absolut inte ska ta till några fysiska korrigeringar, särskilt inte koppelkorrigeringar eftersom det successivt skadar hundens nacke (vi håller båda [vi, som i husse och matte] med om man ska vara försiktig med koppelkorrigeringar; dock är det skrattretande att vi tränat med koppelkorrigeringar dagen innan på samma kurs). En kursdeltagare säger då att hon haft ett antal hundar och det måste ju variera med hur tuff hunden är och att en rejäl korrigering är bättre än en massa små korrigeringar, eller till och med tjat. Instruktören svarade då att man aldrig ska tjata på hunden och att ett ‘nej’ ska räcka. Efter någon minut började rottweilern bredvid honom skälla. Sagda instruktör slog då till hunden över nosen (!). Detta gjorde han inte en gång under hela fikapausen utan 3-4 gånger, varpå den sista gången riktigt hårt. Hans ägare undrade givetvis om det var ok att göra så… matte minns inte svaret eftersom hela upplevelsen var surrealistisk. Ytterligare ett exempel: instruktören sade att man inte ska kampa med en så stor hund som rottweilern eftersom man alltid förlorar varpå han själv började kampa med hunden. Rottweilerna var mindre stridslysten än instruktören, och den gav sig ganska snabbt (egentligen innan kampen ens börjat), varpå instruktören skrävlade i stil med: ”Oj, titta! Han la sig ner!”.

Övningarna bestod av ligg, stanna och som vanligt av inkallningsövningar. Inkallningsövningarna motto var som första gången att få hundarna att göra fel så att vi kan tillrättavisa dem (lätt att tillrättavisa Visko om hon springer ifrån… inte). Alla utom den sista inkallningsövningen gick förvånande nog perfekt, även när vi ställde upp oss i två led och vi skulle springa mellan leden. Den sista inkallningsövningen gick dock mindre bra. Alla stod i en ring med sina hundar, och två personer steg in i ringen och kopplade loss sina hundar. När matte kopplat loss Visko, sprang Visko givetvis, eftersom hon älskar att springa. Vi skulle långsamt gå därifrån och sedan kalla in våra hundar. Det var dock en aning sent att kalla in Visko då eftersom hon vid det laget fått smak på att springa och till en början fanns varken hundar eller människor i hennes begreppsvärld. Hon sprang ganska långt därifrån. Därefter verkade hon ha tappat bort matte och sprang lite kors och tvärs tills hon hittade matte. Det tog väl iofs inte mer än en halv minut till en minut att få in henne, dock var det tydligt att övningen var kontraproduktiv och att vi gått alldeles för fort fram. Båda instruktörerna medgav att övningen var mindre lämplig i vårt fall och att vi gjort det väl svårt för oss. (Mmm, så mycket för att alla hundar är lika. Bah!) För andra hundägare var problemet snarare att hundarna ville leka med varandra istället för att komma till respektive hussar och mattar. Nästa gång ska vi tydligen släppa alla hundarna lösa på samma gång och varje matte/husse ska ropa in sin hund. Instruktören rekommenderade oss att inte delta på den övningen (bra att han insåg det iaf). Vi hade aldrig fått för oss att vara med på den övningen i vilket fall. Det räcker med en dålig hundupplevelse för att Visko kan komma att lida av rädslor för vissa typer av hundar samt tillintetgöra den mängd tid och energi vi har lagt ner för att socialisera henne med andra hundar; för att inte nämna om hon skulle få för sig att belöna sig själv genom att inse att det är roligare att springa än att komma på inkallning. Vi fasar för vad som kan hända på övningen. Det finns både valpar och vuxna hundar där av varierande temperament och storlekar, och vissa hundar verkar inte vara speciellt förtjusta i varandra.

Nåväl, vi kommer att jobba som vi har gjort med kontakt och inkallning, i koppel, långrep och i inhägnade områden. Vi kommer att gå långsamt fram för att försöka övertyga Visko att något roligt alltid väntar om hon kommer (inte det lättaste och det gäller att vara väldigt kreativ), samtidigt som hon får springa vidare om hon kommer i 9 av 10 fall. I övrigt har vi avmaskat Visko. Det var inga problem att få i henne avmaskningsmedlet eftersom hon tyckte det smakade gott. Hon har dock på sista tiden varit dålig med att äta torrfodret från säcken vi köpte från uppfödaren. Vi provade därför att fasa över till ett annat foder som vi fick från veterinären när Visko tog sin 12-veckorsspruta. Kartongen stod här hemma och det är ju onödigt att inte använda det. Torrfoder som torrfoder tyckte vi, men det tyckte inte Visko som är helt tokig i det. Så tokig att hon anstränger sig för att sålla ut det nya från det gamla i hennes matskål och genast går fram till kartongen och gnäller för att hon vill ha mer. Eftersom hon dessutom mår bra, finns det ingen anledning att inte fortsätta med det.

[Egentligt datum: 2007-10-11]

Vi återvände till valpkurs 1 igår med viss tvekan, men bestämde oss i bilen för att anstränga oss att vara positiva och inte vara dryga inför instruktörerna. Vi undervisar själva och även om vi tacksamt tar emot feedback och kritik, skulle vi definitivt inte uppskatta att en student ifrågasatte oss inför resten av studenterna. Nåväl, när vi var där visade det sig att en av instruktörerna inte kunde komma, och vår huvudinstruktör hade därför tagit dit en medhjälpare. Väl där frågade huvudinstruktören efter feedback och vi påpekade att vi saknade kontaktövningar i förra passet och att det gick lite för fort fram. Detta skapade i sin tur en intressant diskussion där kursdeltagarna gav varandra tips.

Övningarna bestod av att träna ‘nej’ samt att få kontakt med hunden. Överlag var passet oerhört mycket bättre än det förra. Inte på så sätt att det var ett väl förberett och pedagogiskt pass – det var väldigt ‘ad-hoc’ – utan för att det gav något. Medhjälparen visade sig vara en väldigt skicklig hundförare. Vi kände oss priviligerade då vi dels hade turen att hamna bredvid honom och att han tog sig tid att ge oss värdefulla råd och tips. Han frågade om han fick ta Visko en liten stund och om vi var ”sjåpiga”. Han fick gärna prova. Han var defintivit ”old-school”, men hans koppelryck och beröm skedde med utmärkt timing och när han provade med Visko lyckades han ganska bra att få hennes uppmärksamhet. Hon kan vara mycket svår att få kontakt med då det är distraktioner i omgivningen. Inte för att hon är ”lätt-distraherad” (då skulle det ju vara lätt att distrahera tillbaka henne till oss), utan för att hon lätt blir frånvarande och är svår att motivera.

Huvudinstruktören sade dessutom överlag vettiga saker (som faktiskt motsade vad som sagts förra veckan). Vi fick också bekräftat att vi har en vek samt självständig hund, och att vi helt enkelt måste jobba väldigt hårt. ‘Nej’-övningen gick utmärkt med Visko. En tallrik köttbullar var placerade på marken och vi skulle gå förbi den och genom ett nej med efterföljande koppelryck få våra hundar att avstå. Visko reagerade ganska starkt på det korta koppelrycket, men hon återhämtade sig snabbt. Kontaktövningen var desto svårare, men vi märkte att det gick bättre och bättre ju längre vi var där och ju mer hon vant sig vid platsen. Det sista vi gjorde var att prova inkallning igen. Visko sprang som ett skott till husse, men började cirkla runt honom istället för att komma, varpå husse slängde sig ner på rygg och tappade hälften av godiset. Hon kom direkt. Vi är inte säkra på om det beror på att husse dök på marken eller för att Visko luktade godiset.

Efter kursen var avslutad pratade vi lite med huvudinstruktören. Hon berättade då att medhjälparen hade många framgångar bakom sig, och hade bl.a. vunnit SM i lydnad. Vi blev inte helt förvånade eftersom han verkade mycket skicklig som hundförare. Under veckan hade vi funderat på att skippa denna kurs då vi kommit in på en tredje valpkurs, men efter det här passet är vi helt klart nöjda. Vi funderar fortfarande på valpkurs 3. Det är den kurs som verkar mest lovande av alla och som vi hört väldigt positiva saker om, men det känns lite väl mycket att vara på tre valpkurser när det egentligen är kontaktträning, passitivetsträning, socialisering och målinriktad lek som behövs.

Vi såg även en annan polarhund på kursen igår, men hann aldrig riktigt med att höra oss för vad det var för ras. Det var en stor bjässe i alla fall. Vi får hoppas att den dyker upp igen så vi kan höra med dess husse och matte om lite träningstips etc. Den verkade hålla kontakten med sin förare väldigt väl.

Vi köpte Viskos första utställningskoppel idag, och det var inga problem att få det på henne. Hon verkade inte så väldigt förtjust i det heller, men nu har vi gott om tid att träna med det i alla fall eftersom vi har inte planerat att ställa ut henne förrän till våren.

Yippie! I måndags började vi valpkursen med LillPy. Vi var ganska förväntansfulla eftersom vi hade läst Exxas blogg samt pratat i telefon med Fia för ett tag sedan där hon kort berättade om alla nyttiga övningar de hade gjort. I princip gick vi väl i förhoppningen att Visko skulle komma ut från kursen som ett välvässat lydnadsunder! (Ok, ok, det är kanske att ta i, men vi hoppades iaf att det skulle vara något matnyttigt på kursen.) Väl på plats samlades vi i en lokal med alla hundägare och hundar (inklusive vuxna hundar, mest påtagligen en ettårig rottweiler som var något av det grövsta vi sett. Skoj med hans nätta matte.). Först skedde en presentation av oss alla (bland allt skällande och ylande) vilket gjorde att vi kunde identifiera en och annan dryg hundägare. Tack för att ni tar fem minuter av vår tid för att berätta att Ni tycker att Er hund är det underbaraste som finns, att hon är jättespeciell och att hon var jättedyr och jättesällsynt och jätte-…. Vi tyckte bara att ni var jättedryga. Därefter började kursen. Vi fick då möjligheten att tillskansa oss spjutspetsforskning kring hundar och vardagslydnad från instruktörerna, såsom ”era hundar kan ingenting”, ”alla hundar är egna individer”, ”alla raser är likadana även om de har olika skepnader och form”, ”ni tränar väl kontakt med era hundar varje dag?” (utan att då nämna lämpliga kontaktövningar), ”vardagslydnad är grunden för allt och det ska alla hundar kunna. [...en tid senare under fikan...] Min hund är jättedålig på vardagslydnad men jag har valt att fokusera på vissa andra bitar”. *Suck!* Nåväl, det var trevliga människor som instruerade, och de hade god hand med hundarna, så där kan man säkert hämta något.

Övningarna bestod av att ägna en timme åt att gå kring fyra koner med våra hundar och ”locka och pocka” på dem och använda alla medel för att få deras uppmärksamhet i denna ideala miljö med en massa människor och nya hundar! Vad gör vi här? Jo! vi belönar hundarna för att de är ofokuserade och koncentrerade på allt annat än oss. Lysande! Därefter var det inkallning. Kursinstruktören höll i våra hundar, för att sedan släppa dem lösa en och en. Därefter fick vi ägare kalla in våra hundar. Tre gånger ålade sig Visko ur deras grepp eftersom hon var så ivrig. (Det är ett litet känt faktum att näst efter vargen, så är huskies mest genetiskt lika ålar och illrar.). Momentet försvårades senare när vi ställde upp oss med våra hundar i två led. Ägaren skulle därefter springa mellan leden och sedermera kalla in sin hund och den skulle springa förbi alla hundar. Detta gjordes för att locka hundarna till att göra fel… (Negativ inlärning, någon?) Nåväl, det gick trots allt ganska bra för de flesta av hundarna inklusive Visko, särskilt de första gångerna. Men eftersom att i Viskos fall gäller följande ekvation: intresse(springa) >> intresse(Frolic) (för icke-matematiskt bevandrade betyder det helt enkelt att jämfört med att springa, är en torr, söndersmulad Frolic ungefär lika kul som att få en inslagen ICA-kuriren i julklapp när man önskat sig den läderinbundna specialutgåvan av Toynbees samlade verk). Lägg dessutom till att matte beter sig ganska tråkigt så fort Visko kommer genom att koppla henne (dels kan man ju inte ha en lösspringade husky under valpkursen och dels har instruktörerna inte tid att spendera en massa tid på varje hund [alla ska ju ha lika mycket tid, varför varje hund alltså bara får lite tid]), gick det sämre och sämre. Visko valde därför att springa runt matte ett tag innan hon kom. Helt förståeligt. Ypperliga avlärningsövningar! Vi fick inget material heller vilket typiskt brukar ingå i kurser – förvisso är inte kursavgiften betald ännu, så det kan ju spela roll.

Dock, inget negativt som inte för något positivt med sig – Kaffet var gott! Visko fick socialiseras ytterligare med andra hundar samt ensamhetstränas när vi fikade. Båda gick kanonbra! Hon var inte rädd överhuvudtaget bland alla hundar och människor, och när vi kom tillbaka till bilen efter fikan som varade kring en halvtimme, låg hon och sov i sin bur. För en månad sedan trodde vi knappt ens att hon skulle klara av att vara nära så många hundar och människor på en gång. Hon har gjort enorma framsteg och vi är mycket stolta över henne. Vi träffade även en granne, som visar sig vara gift med en kollega till husse (och för den delen matte) på kursen. Hon gick en parallell-grundkurs, och enligt henne blev det bättre vid andra tillfället. Vi håller tummarna.

Så här i efterhand är det kanske tur att vi anmälde oss till två kurser (egentligen fyra, men en var full och en har vi inte fått besked om ännu). Nästa kurs hålls av någon som är utbildad inom området och som sägs vara duktig. Dessutom görs det inte idéellt som instruktörerna i den första gör. Inget ont om folk som håller på med ideella aktiviteter – husse gör det själv, men det är lite knivigt att ställa krav på dem då, utan att bli bemött med ”Vi gör det här gratis, så kom inte här och kom.”. ”- Men jag har ju betalt för detta.” ”- Jo, men *jag* får inte betalt för detta.” Det är inte helt lätt att förhålla sig till. Om man betalar någon som jobbar professionellt, så kan man kräva utförandet av en viss tjänst, något som man inte kan göra (i samma utsträckning, i alla fall) med någon som tar utav sin fritid för att hjälpa till. Nåväl, vi betalar medlems- och kursavgiften i alla fall. Det kommer nya pengar nästa månad ändå.

Matte bestämde sig för att hälsa på sina föräldrar under veckan som gick. Hennes familj blev minst sagt charmad av Visko ytterligare under dagarna som gått. Alla var dessutom vänliga nog att turas om att gå ut med Visko, vilket medförde att matte fick flera sovmorgnar. Helt underbart! Visko har varit helt fantastisk med att gå till dörren samt säga ifrån när hon behövde kissa eller bajsa. Hon har bara kissat inne en gång de senaste 1.5 veckorna och det var precis när hon kom till mattes familj och var uppspelt. Superduktigt! Om gudarna är villiga, dröjer det nog inte länge förrän vi kan lägga på mattorna igen. Gudarna ska bara se till att hon kan bajsa lite mindre selektivt. Visko är inte benägen att bajsa var som helst. Hon är väldigt partikulär kring var det ska tömmas, och om det vore så att hon utvecklar en förkärlek för att ”värma” den fina 2500-kronors mattan husse och matte köpte till vardagsrummet kommer en viss frustration att råda. Mattorna ligger troligen kvar ett tag till, men man kan ju alltid drömma.

Viskos läten är så roliga att vi bestämde oss för att uppmuntra henne att prata (Kommandot helt fräckt stulet från en av uppfödaren Fias valpfilmer: ”Vá säjjé du?”). Dock blev det lite väl mycket läten även under ”sitt”, ”ligg” etc. så det har tränats en hel del på att hon ska vara tyst under dessa kommandon. Det blev ett antal frustrerande moment för Visko eftersom det är svårt för oss att få henne att förstå att vi vill att hon ska ta bort ett beteende under vissa kommandon som hon tidigare uppmuntrats till – troligen vi som inte pratar hundspråk så bra. Som den överambitiösa hund hon är blir det lätt att hon går igenom hela repertoaren innan ett kommando ens har sagts. På köpet fick vi några extrarörelser i repertoaren. Då hennes favoritgodis togs fram, torkad komage eller andra riktigt otäcka torkade saker från en kossa, lade hon sig på sidan med rumpan åt vänster, på rygg, upp med benen och på andra sidan med rumpan ut. Det var sött, men det ger inte resultat i avseendet att få godis.

I övrigt har det blivit en del inkallning när Visko släppts lös i en inhängnad tennisbana. Det gick utmärkt (till skillnad från på valpkursen[mer om den i nästa bloggpost]), och Visko hade enligt utsago ögonen på matte vart hon än gick. Kul! Nästan som husse. Matte gick också ner i lekparken och lät Visko klättra på höga stenar samt klättra på diverse hinder – lite pre-agility light-träning. Det älskade hon – kanske är nåt genetiskt med henne att hon gillar djupa hålor och höga höjder? Vi har tidigare balanserat henne på bänkar och bryggor, och det gillar hon också i allra högsta grad. *husse och matte får visioner om agility-medaljer*

Det märks att Visko verkligen trivs med flera människor runt omkring sig (människor som hon känner vill säga) och hon fattade verkligen tycke till mattes familjemedlemmar, särskilt mattes bror. Deras blandras Nippo var en utmärkt hjälpreda när Visko var olydig och han var till stor hjälp att säga ifrån när matte sa ifrån. Ett exempel var att Visko envisades med att gräva (”speka” på smålandsmål) på vardagsrumsmattan. Huskies och deras grävande är lixom genetiskt… det är inte vidare lätt att få dem att sluta. Det krävdes rejäla tillsägelser, plock i nackskinnet, bit i örat etc. ett antal gånger innan hon gav sig. Nippo lärde sig också regeln (väsentligen snabbare än Visko, må tilläggas) och efter ett tag räckte det med att Visko försökte gräva (egentligen att hon gick till grävstället på mattan) för att han skulle ryta till ordentligt. Det är skönt med lite hjälp från Viskos artfrände, som lixom tuggar snacket bättre än vi tvåfotingar.

Därefter åkte vi till husses familj och lät Visko hälsa på deras fånigt söte finske lapphund, Barney. De släpptes i en hundgård och fick springa fritt. Det var väl mest så att Visko sprang och Barney försökte hänga på. Flåsandes (på skånska: ”bäftanes”), kan tillläggas. Visko sprang det stora varvet, Barney det lilla, men han kom ändå sist. Vissa hundar lämpar sig bättre till vissa saker än andra. Lapphundar kanske inte ska springa, utan hänge sig åt aktiviteter som framförallt tarvar envishet, typ ”irritera hussar och mattar”. (Detta gör de också, enligt utsago från husses mor och bror.) Efter ett tag dök en vän till husses bror upp med sin nakenhund. Visko la sig direkt både för nakenhunden (och Barney för den delen). Det dröjde inte länge (typ en sekund eller så) förrän nakenhunden började rida både på Visko och Barney. Nakenhunden var inte vidare särskiljande på kön eller ras, det reds hej vilt oavsett hundras eller kön. Barney började, mellan lekandet, ta efter nakenhundens dåliga inflytande och anammade beteendet att rida på Visko. Hon uppskattade dock inte nakenhundens ridande och sa ifrån – Barneys var tydligen inte lika otillfredställande. (Nej, det kommer inte att bli några blandrasvalpar.) Att Visko plockade ner den pedofila nakenhunden: väldigt bra! Ett bett i ansiktet eller två får den mest ambitiöst amoröse uppvaktare att snabbt skydda de mer viktiga delarna av anatomin och nästan lika snabbt sluta upp med sagda uppvaktning. Väl uppe i lägenheten började Visko även säga ifrån till Barney och prompt slog omkull honom ett antal gånger med sina framtassar. Synnerligen underhållande! (Filmer kommer troligen inom kort på Viskos hemsida.) Visko ville mest vara för sig själv men Barney var som ett plåster på henne – han ville så gärna leka, precis som alla unga pojkar. ”Guuuuuuuud, vá omogen han é!” tycktes Visko tänka (det skiljer ju hela tre veckor mellan dem; hon är ju praktiskt taget en gammal tant jämfört med Barney). Dubbelslagen med framtassarna som hon gav honom när hon lagt sig till ro i soffan (upp i vilken Barney inte kan hoppa själv) och han försökte bita henne i nosen (ett litet sår vittnar om att han lyckades) är väsentligen mer underhållande än det mesta.

I övrigt går det för det mesta framåt med Visko. Hon är lugn, snäll och tillgiven. Hon kommer bra överens med såväl människor som hundar, så länge de sköter sig hyfsat. Dock blir hon väldigt rädd emellanåt för situationer hon inte känner igen och ibland förstår vi inte själva ens vad det är hon blivit rädd för. Trist nog verkar hon på sista tiden vara skrämd av trappuppgången till vår lägenhet eftersom hon troligen blivit skrämd när städerskan råkat stöta emot dörren. Nåja, det är bara att kämpa vidare. Kontakten med henne inomhus är superb, utomhus är det ganska ofta svårt att få kontakt med henne, men vi försöker att klicka så fort hon tar kontakt och provar oss fram med diverse belöningar utomhus. Det är dock svårt eftersom hon så lätt blir skrämd eller påverkad. Vi tror att det krävs massor med socialisering kombinerat med kontaktträning och rätt sorts motivation (lämpligt kreatursinkråm, leksak, lek, bus eller en kort stunds springande) för att det ska bli riktigt bra. Vi är väl inte riktigt benägna att hålla med om att ”alla hundar är lika”. Huskies ä
r krävande hundar; skygga hundar är krävande hundar. Visko är en skygg husky, men hon är *vår* skygga husky, och nåde den som tar sig ton om henne. Vi gör vad som står i vår makt för att få henne att må så bra som möjligt, bli så bra som möjligt och att hon har det så bra som möjligt. Varje morgon börjas med en kavalkad av ”husse, matte! var har ni varit hela natten?”-gulleri. Hon har blivit en del av livet hemma nu, och varje framsteg hon gör är orsak för firande hos husse och matte. Om vi sedan inte kan tävla med henne i agility eller lydnad spelar det oss mindre roll. Hemma är hon vårt lilla pyre i vilket fall som helst!

Nu till helgen ska vi hälsa på mattes föräldrar och deras lilla blandras. Han är rätt vild och verkar inte ha förstått att han är drygt sju år gammal och inte ska busa som en tremånaders valp. Han och Visko kommer nog att komma bra överens, så länge han tar det lugnt med sitt juckande.

Vi ser även fram emot att låta Visko träffa Barney, den finska lapphunden som husses mor och bror precis hämtat. Det får dock dröja till efter vecka 37, eftersom han inte fått sin vaccination ännu.