Viskos och Milous Weblog

Härom veckan var vi på handlerkurs.

Kursen organiserades av Blekinge Kennelklubb och hölls i Mörrums folkets hus av Gerhard O’Shea, nedan kallad Gerhard, även om vi inte känner honom närmare än någon annan som vi gått på en kortkurs med och aldrig träffat innan eller efter igen. Alltså, Gerhard, alt. Ger, som han verkade referera till sig själv som.

Eftersom vi (läs: huße) fått en del kängor av vissa icke namngivna kennelägare kring vår utställningsteknik, eller avsaknad av densamma, beslutade vi oss för att hosta upp kosingen och styra upp situationen. Sagt och gjort, spänn in på BKK:s konto, in med Visko och Tiwas i bilen och kosan styrdes mot Mörrum.

Första dagen blev kursstarten fördröjd, eftersom förmiddagsgruppen drog ut på tiden. Detta gjorde att vi fick tid att träffa lite av de andra deltagarna. Det var gott om småhundar, men även en Riesenschnauzer och en varghund. Stora hundar. I varghundens fall gränsfall till fånigt stor. Huj vad stora de är. Stora. I vilket fall som helst träffade vi ytterligare en husky där, Isaac, med husse. Snäll hund, men hoppig och ylig. Precis som en husky är, typ.

När väl kursen kommit igång, spenderade vi den första timmen inomhus med lite allmän diskussion och en föreläsning/show av Gerhard. Vi kallar det ”show” eftersom han gjorde sitt bästa för att spexa till föreläsningen, vilket ibland gick, och ibland inte. Över lag var det dock intressant, och vi antecknade febrilt. Det vi huvudsakligen tog med från första inomhuspasset var hur lite fokus man bör lägga på att pilla på hur hunden står. Hunden vet hur den ska stå, det är typiskt så att den inte lärt sig rätt beteende, vilket inte är dess fel, utan dess ägare. För att parafrasera Ger: ”That is bara koreografi.”

Bara koreografi.

Ett huvudtema på humorn under det första inomhuspasset var subkulturer bland ”utställningsfolk”. Några klassiker var tydligen S:t Bernhard-folket med sina slitna träningsoveraller med torkat snus på framsidan av byxorna, samt ”the 14 people kneeling in front of their cockers in the square ring.” Det fick oss att fundera lite på vilka knepigheter vi har för oss i SH-världen. Humm. Hela, rena, nystrukna, fritidskläder (Haglöfs, Lundhags, Fjällräven, …) som bara används på utställningar. Ylande hundar i skogsbrynet. Problemet med dessa subkulturer är att det är svårt att identifiera knasigheterna när man är del av dem. Anledningen till att vi kan märka fritidskläderna är att huße är för snål för att köpa riktiga fritidskläder, och fortfarande använder sina gamla arméns vindrock med tillhörande byxor köpta för 15kr för 8 år sedan. (M/59 for the win, som kidsen skulle säga.) Hmmm…, det kan kanske vara en av anledningarna till att vi ännu inte har någon BIS eller BIR under bältet. (Men om det finns bälten i M/59 också, kanske…) Vi utmanar alla tre läsarna av bloggen att hitta fler knasigheter vi sysslar med.

Efter inomhuspasset gick vi ut och började knata runt med hundarna, för att få dem att lugna ner sig, vilket alla gjorde, utom de tre huskyerna. Givetvis. Vi körde en del övningar, framförallt för att stärka kontakten med hundarna (efter att ha blivit påminda om att de flesta hundar skiter fullständigt i sina hußar/mattar). I princip hela första dagens uteövningar gick ut på detta.

Kärnan i träningen av hußar och mattar var att få oss att fatta att för att hunden ska trivas i ringen, måste föraren också göra det; eller i alla fall så ska hunden tro att föraren gör det. Visko är lite svår i det avseendet, verkar det som (se bild nedan). Undras om man skulle kunna få Fab Five att göra en TV-serien med titeln ”A Queer Eye for the Straight Handler”?

Visko onöjd. Det här är nästan som en utställning, och då är Visken typiskt inte något vidare nöjd.

Det som vi framförallt fick med oss fråmn kursen och som gjorde den värd varenda krona var alla praktiska småknep, som det bjöds på. Knepet som var det som Gerard tryckte mest på var köttbulletricket. Det går ut på att man har en hel köttbulle i sin lätt knutna hand, och klämmer fast bullen med lång- och ringfinger, så att pekfingern är fri. För att få hundens uppmärksamhet, kastar man bullen i luften då och då, och när hunden är uppmärksam, knyter man handen, drar den mot klockan 2 ungefär (Snett uppåt-framåt från hundens håll sett). När hunden står som den ska, flärpar man ut fingern och belönar med godis i form av att hunden får nafsa på köttbullen i handen. Utmärkt idé. Man slipper stå och hacka köttbullar eller korv i 20 minuter innan ett träningspass. Just handsignalen funkade väldigt bra. Det är som en klicken, men man har den alltid med sig. Givetvis kan man koppla beteendet till något ljud också, men det är svårt att alltid låta exakt likadant varje gång.

Ett ytterligare knep som var nyttigt för utställning av Visko, var att istället för att smeka på ryggen för att få henne att räta på den, så killar man lite i ljumsken. Poff! Så står hon som en dröm!

Vi testade även på lite friställande, men med en husky (iaf en av våra huskies) blir det inget friställ utan koppel, det är en sak som är säker. Gerard var duktig på det också, dock.

Fingerflärpen. Eat your heart out, klickern!

Allt som allt, var det helt klart värt både tid och pengar, och om herr O’Shea kommer till våra trakter igen, går vi säkerligen en kurs för honom igen.