Viskos och Milous Weblog

Vi har just kommit hem från ytterligare en träff från Ronneby Brukshundklubb vilket gjorde oss inspirerade att skriva en bloggpost, trots att ganska mycket annat har hänt.

Vi kan börja med att berätta om en episod från ett tidigare möte på brukshundklubben. Instruktören inledde med att vi skulle göra en väldigt svår inkallningsövning. ”Det tar minst 4-5 försök att få ordning på för de allra bästa hundarna”. Den gick ut på att lägga en klick leverpastej på marken, därefter tog instruktören hunden och ledde den fram till leverpastejen. Så fort hunden fått upp spåret på leverpastejen skulle vi ropa in vår hund. Visko, som har en bra nos, hade inga problem att hitta till leverpastejen, vilket däremot Milou hade. Instruktören fick i princip fysiskt leda honom till pastejen och trycka hans huvud ner mot den för att han skulle hitta den. Den verkade dock populär när han väl hittade den. På instruktörens kommando vrålar husse: ”Milou! Hit!” Milou vänder sig om, ser husse, kopplar att husse har godispåsen med sig och springer snabbt som ett skott till husse. Samma procedur upprepas med Visko. Instruktören var rätt imponerad. Vi också, måste det erkännas.

Vidare var det träning inför provet för grundkursen idag, varför vi tränade ”ligga still” och lite andra övningar. Just att ligga still var inga som helst problem för varken Visko eller Milou; de låg så lugnt och fint i dryga två minuter. Inkallningen mellan andra hundar gick också bra (igen) även om Visko sprang så fort till matte att hon var tvungen att springa förbi henne och svänga runt ett par meter för att inte krocka med matte. På instruktörens förslag provade vi även att gå slalombana med dem (hundarna) okopplade. Vi var väl lite skeptiska till huruvida det skulle gå något vidare (med alla hundar och andra distraktioner), men till vår förvåning gick det finfint med både Visko och Milou. De hade enorm kontakt med matte respektive husse, och gick tätt intill våra ben. Lite freestyle-känsla över det. Kul att se var det i alla fall! Hjälpinstruktören kom fram efteråt och sade ”Ni har väldigt bra pli på hundarna.”, vilket också var lite kul att höra.

Vad har mer hänt på hundkurs nummer drei? Vi har spårat med vovvarna, vilket också gick väldigt bra. Både Visko och Milou skötte sig med bravur. Matte lade ovetande ett väldigt komplicerat spår för Visko att följa, men hon klarade det med glans, trots alla skarpa vinklar och kursändringar i spåret som matte hade lagt. Som vanligt var Visko helt hispig och nervig när vi kom till hundklubben, men så fort hon började spåra, blev hon lugn som en filbunke och spårade väldigt metodiskt. Även Milou gick det bra för; han tyckte det var så kul att spåra att han struntade i godiset vid spårets slut och fortsatte istället följa husses spår tillbaka till utgångspunkten. Det ska väl även tilläggas att hundarna var fullständigt utmattade på kvällen efter kurstillfället. Det är väldigt ansträngande för dem att använda nosen så mycket.

Visko har dessutom fått sin ettårsvaccination. Veterinären passade då på att göra en hälsokontroll på henne med kommentaren: ”Ger ni henne mat?”. Visko är sannerligen inte speciellt imponerande nu när hon fällt merparten av sin päls. En tanig stackare med ruggig päls, eftersom hon fäller. Usch. Vi kämpar dock på; hon ska gå upp i vikt! Efter veterinärbesöket har vi slängt ut regelboken genom fönstret och slopat alla expertråd. Uppenbarligen funkar det inte att ge henne mat två gånger om dagen och ta bort matskålen om hon inte äter. Knepet att skära hennes ranson till hälften när hon inte äter upp och sedan belöna henne när hon väl äter upp, för att öka ransonen igen nästa gång upp till hennes normala, funkar inte heller. Det har vi försökt med de senaste två månaderna utan resultat. Nu blir det husmanskost istället utöver hennes vanliga foder, med fet ost, grädde (som tur är har Visko aldrig några problem med magen) och emellanåt några hekto nötfärs. Kanske måste vi komplettera med kosttillskott om hon äter för lite av fodret. Vad som helst för att hon ska gå upp i vikt. Än så länge äter hon av sin nya diet med god aptit, men det mönstret har vi sett förut. Milou, å andra sidan, får vi skära ner på ransonerna till. Han äter som en häst och ett tag började han få lite väl mycket hull. Nu är han dock alldeles lagom och proportionell; en stilig ung hane, minsann!

Vi har hälsat på hos familjen en del, och grejat en massa i huset, och det börjar komma i ordning nu. Hundarna är typiskt trötta, som synes av bilderna ovan.