Eftersom vi inte ville ha hundarna springande på festen, lämnade vi bort dem på ett hundpensionat över dagen. Visko har varit där förut, men det var Milous första gång där. När vi hämtade dem i eftermiddags, sade föreståndaren att det inte varit några som helst problem med Milou där, men att Visko var betydligt mer räddhågsen och att hon verkade vara en vek hund. Detta ska kontrasteras med att förra gången sade damen som lämnade ut Visko (inte samma kvinna) att hon varit väldigt framåt och på gång. Märkligt.
Vi lovade dessutom att det skulle komma bilder från den senaste utställningen i Bräkne-Hoby. Här kommer de, tillsammans med några bilder från när vi var och hälsade på mattes föräldrar.
Vidare kan vi kort uppdatera lite om hur det går med Milou här hemma nu, när vi haft honom i två veckor. Milou och Visko är väldigt olika till både sätt och kynne, men de kompletterar varandra väldigt väl. Det är tydligt att Milou är ranglängst (något som Visko gjorde tydligt redan dagen då vi hämtade Milou hos Annemonens: hon hann inte mer än innanför dörren förrän Milou hoppade [eller hälsningsbufflade, tolkningsfråga] på henne, vilket prompt besvarades med att Visko smällde ner honom på rygg med *en* tass.) Det är inte väsentligen mycket mer jobb att ha två hundar jämfört med att ha en hund. Väsentligen lättare än vad vi från början trodde i alla fall.
Både Milou och Visko har sina egenheter och sina positiva och negativa sidor. Visko är mycket intelligent och lugn. Hon är dessutom väldigt kommunikativ och är duktig på att tala om för oss när det är något hon vill. Hon är smidig som en katt och klättrar som en bergsget; hon trippar på som en liten älva och har ett (i våra ögon) mycket vackert steg. Att se henne springa för allt vad tygen håller är skönhet i rörelse. Eftersom hon är så pass intelligent kan hon vara svårmotiverad, och hon är väldigt egensinnig med en stark personlighet. Om man inte kände henne skulle man nog kalla henne snorkig. Tyvärr har hon en tendens att bli rädd i nya situationer, som vi inte hunnit socialisera henne för, vilket är något vi jobbar på dagligen för att förbättra.
Milou i sin tur är nyfiken och trygg, och mycket klumpigare än Visko. Det går inte många minuter utan att han halkar på golvet eller dunsar in i en möbel, hund eller människa. Han skulle nog inte bli röstad till ”mest trolig att få hund-Nobelpriset” i sin klass. Milou är inte jättesmart, men han är lätt att motivera eftersom han blir toklycklig av en liten bit godis. Han är en väldigt snäll och trevlig hund och är väldigt lätt att ha med att göra. Det är inget tjafs med att uträtta sina behov. Det är bara att ta ut honom, så gör han vad han behöver. Han äter ordentligt (som en häst, vill säga) och tjafsar inte när det är läggdags.
Vidare är vi nu anmälda till SPHK Södras utställning i Vaggeryd, där vi hoppas att det blir en valpträff med Viskos syskon och att vi kommer att få träffa en massa andra trevliga hundar (och hussmattar).
>
