Viskos och Milous Weblog

Vår vana trogen, kommer vi att göra en sammanfattning av vad som hänt de senaste veckorna i ett enda inlägg istället för att uppdatera kontinuerligt. Vi har besökt Annemonens och fått ytterligare lite tips på hur vi ska träna till utställningen. Det var som vanligt mycket trevligt. De dyker upp i Bräkne-Hoby för att titta på. Kul! Vi kan tyvärr inte påstå att vi tränat särskilt mycket dock. Det har varit mycket ståhej på helgerna med besök hos vänner och släkt, samtidigt som vardagen har präglats av mycket arbete. Visko har främst blivit aktiverad med skogspromenader, givetvis med lite aktiviteter involverade t.ex. frolic på buske, falukorv i bark, balansera på stenar osv. Det gäller att vara lite kreativ här och inte försöka upprepa sig för mycket. Det är dock uppenbart att Visko verkligen älskar sådana initiativ. Hon fullständigt spritter av lycka; svansen uppe i vädret och hon gör små glädjehopp. Om vi ska ner till parken där hon vet att hon ska springa i långrep, går det knappt att få henne lugn och hon sliter och drar i kopplet, som hon annars (d.v.s. när det inte är för mycket uppståendelse runt omkring) går väldigt fint i.

Förra helgen tog matte med sig Visko till hennes föräldrar och yngre bror. Mattes äldre bror samt familj var även där. Alla var fullständigt charmade av Visko, även mattes äldre bror som egentligen inte är särskilt förtjust i hundar. Mattes syskonbarn tog också en massa kort på Visko som de skulle visa för alla sina kompisar. Visko är verkligen i sitt esse med lite fler människor runt omkring sig. En del av valpigheten verkar även ha försvunnit och när Visko väl funnit sig tillrätta i situationer är hon oerhört snäll och lugn. Hon går omkring till alla i tur och ordning för att kela en liten stund och när hon gjort det tycker hon det är bra och hon lägger sig i mitten för att ha uppsyn över allt som händer. Även i lek är hon försiktig och det har aldrig varit några som helst problem med att hon river ner något från bordet eller bits som valpar i regel brukar göra.

Mattes yngre bror har länge funderat på att skaffa hund. Som alltid är det ju problem med heltidsarbete. I det här fallet är det dock tänkt att mattes föräldrar ska ta hand om hunden när mattes bror arbetar. Det var tal om diverse raser, allt från Jack russell-terrier till Karelsk björnhund (den sistnämnda beroende på att att mattes familj tidigare haft en sådan och de är ju mycket speciella till kynnet). Efter mattes föräldrar sett Visko och verkligen fattat tycke för henne var det inte svårt att välja. Mattes mamma sa att drömmen vore om hon kunde få ta hand om en hund som är som Visko. Sagt och gjort, de hörde av sig till Broscheit Fang’s där tiken Dai Zuki nyligen fått valpar. Efter två besök tingades lilla Latara. Matte hängde med förra helgen till Broscheit Fang’s för en kort visit. Enligt utsago från mattes familj är det en oerhört trevlig kennel med fina hundar och trevliga människor. Matte kan efter besöket inte annat än att instämma. Zuki var enormt social och kelig och lilla Latara… ja, vad kan man säga? Titta på bilden nedan så får ni se det lilla charmtrollet. Hon verkade även ha ett jättefint kynne. Väldigt social och självsäker liten tjej! Vi håller tummarna att Latara och Visko kommer att bli kompisar.

I övrigt har vi påbörjat forsättningskurs på valpkurs nr.2. Vi skippade den första valpkursen. Det kan nämnas att en av instruktörerna fick för sig att rejält slå till en av hundarna över nosen ett antal gånger, inte så långt efter att ha predikat om att man aldrig fysiskt ska korrigera en hund. Kanske tycker vissa det är ok att göra så, men det gör inte vi. Vi ser dessutom på Visko som flockmedlem snarare än ett redskap. Det var andra aspekter också som vi opponerade oss mot och insåg att vissa övningar skulle kunna stjälpa snarare än att hjälpa. Kort sagt tappade vi helt enkelt intresse av att fortsätta denna valpkurs.

Avslutningsvis kan vi säga att Visko mår väldigt bra. Till vardags är hon en lugn, harmonisk och glad hund med sina roliga små egenheter. Sker det mycket runt omkring henne, blir hon (kanske inte direkt märkligt) rejält uppspelt tills hon får hälsa på de människor eller hundar som orsakar uppståendelsen. Tillfällena då hon blir rädd sker numera sällan (dock ska en spökperiod vara på väg så vi får väl se hur det blir om några veckor). I efterhand känns det skönt att vi verkligen tog tillvara på tiden upp till 16 veckor för att socialisera henne ordentligt och försöka pränta in de viktigaste reglerna.

Eftersom vi inte lagt upp några bilder på Visken på ett tag heller, kommer det ett par stycken här.