Viskos och Milous Weblog

Matte var ensam på det här passet då husse fick gå iväg till sin ideella verksamhet; hans tur att instruera karate. Instruktören som vi hade i första passet var tillbaka idag. Som vi skrivit innan är bägge instruktörerna väldigt trevliga och Visko är jätteförtjust i dem båda. Fikapausen var dock mindre imponerande. Den ena instruktören har en benägenhet att säga emot sig själv i var och varannan mening. Vi var uppe i en diskussion kring korrigeringar, och matte frågade vilken typ av korrigeringar på skalan över ett verbalt ‘nej’ som är lämpligast, t.ex. nackskinn, koppelkorrigering etc. Instruktören svarade då med att ett ‘nej’ alltid ska räcka och att vi absolut inte ska ta till några fysiska korrigeringar, särskilt inte koppelkorrigeringar eftersom det successivt skadar hundens nacke (vi håller båda [vi, som i husse och matte] med om man ska vara försiktig med koppelkorrigeringar; dock är det skrattretande att vi tränat med koppelkorrigeringar dagen innan på samma kurs). En kursdeltagare säger då att hon haft ett antal hundar och det måste ju variera med hur tuff hunden är och att en rejäl korrigering är bättre än en massa små korrigeringar, eller till och med tjat. Instruktören svarade då att man aldrig ska tjata på hunden och att ett ‘nej’ ska räcka. Efter någon minut började rottweilern bredvid honom skälla. Sagda instruktör slog då till hunden över nosen (!). Detta gjorde han inte en gång under hela fikapausen utan 3-4 gånger, varpå den sista gången riktigt hårt. Hans ägare undrade givetvis om det var ok att göra så… matte minns inte svaret eftersom hela upplevelsen var surrealistisk. Ytterligare ett exempel: instruktören sade att man inte ska kampa med en så stor hund som rottweilern eftersom man alltid förlorar varpå han själv började kampa med hunden. Rottweilerna var mindre stridslysten än instruktören, och den gav sig ganska snabbt (egentligen innan kampen ens börjat), varpå instruktören skrävlade i stil med: ”Oj, titta! Han la sig ner!”.

Övningarna bestod av ligg, stanna och som vanligt av inkallningsövningar. Inkallningsövningarna motto var som första gången att få hundarna att göra fel så att vi kan tillrättavisa dem (lätt att tillrättavisa Visko om hon springer ifrån… inte). Alla utom den sista inkallningsövningen gick förvånande nog perfekt, även när vi ställde upp oss i två led och vi skulle springa mellan leden. Den sista inkallningsövningen gick dock mindre bra. Alla stod i en ring med sina hundar, och två personer steg in i ringen och kopplade loss sina hundar. När matte kopplat loss Visko, sprang Visko givetvis, eftersom hon älskar att springa. Vi skulle långsamt gå därifrån och sedan kalla in våra hundar. Det var dock en aning sent att kalla in Visko då eftersom hon vid det laget fått smak på att springa och till en början fanns varken hundar eller människor i hennes begreppsvärld. Hon sprang ganska långt därifrån. Därefter verkade hon ha tappat bort matte och sprang lite kors och tvärs tills hon hittade matte. Det tog väl iofs inte mer än en halv minut till en minut att få in henne, dock var det tydligt att övningen var kontraproduktiv och att vi gått alldeles för fort fram. Båda instruktörerna medgav att övningen var mindre lämplig i vårt fall och att vi gjort det väl svårt för oss. (Mmm, så mycket för att alla hundar är lika. Bah!) För andra hundägare var problemet snarare att hundarna ville leka med varandra istället för att komma till respektive hussar och mattar. Nästa gång ska vi tydligen släppa alla hundarna lösa på samma gång och varje matte/husse ska ropa in sin hund. Instruktören rekommenderade oss att inte delta på den övningen (bra att han insåg det iaf). Vi hade aldrig fått för oss att vara med på den övningen i vilket fall. Det räcker med en dålig hundupplevelse för att Visko kan komma att lida av rädslor för vissa typer av hundar samt tillintetgöra den mängd tid och energi vi har lagt ner för att socialisera henne med andra hundar; för att inte nämna om hon skulle få för sig att belöna sig själv genom att inse att det är roligare att springa än att komma på inkallning. Vi fasar för vad som kan hända på övningen. Det finns både valpar och vuxna hundar där av varierande temperament och storlekar, och vissa hundar verkar inte vara speciellt förtjusta i varandra.

Nåväl, vi kommer att jobba som vi har gjort med kontakt och inkallning, i koppel, långrep och i inhägnade områden. Vi kommer att gå långsamt fram för att försöka övertyga Visko att något roligt alltid väntar om hon kommer (inte det lättaste och det gäller att vara väldigt kreativ), samtidigt som hon får springa vidare om hon kommer i 9 av 10 fall. I övrigt har vi avmaskat Visko. Det var inga problem att få i henne avmaskningsmedlet eftersom hon tyckte det smakade gott. Hon har dock på sista tiden varit dålig med att äta torrfodret från säcken vi köpte från uppfödaren. Vi provade därför att fasa över till ett annat foder som vi fick från veterinären när Visko tog sin 12-veckorsspruta. Kartongen stod här hemma och det är ju onödigt att inte använda det. Torrfoder som torrfoder tyckte vi, men det tyckte inte Visko som är helt tokig i det. Så tokig att hon anstränger sig för att sålla ut det nya från det gamla i hennes matskål och genast går fram till kartongen och gnäller för att hon vill ha mer. Eftersom hon dessutom mår bra, finns det ingen anledning att inte fortsätta med det.

[Egentligt datum: 2007-10-11]

Vi återvände till valpkurs 1 igår med viss tvekan, men bestämde oss i bilen för att anstränga oss att vara positiva och inte vara dryga inför instruktörerna. Vi undervisar själva och även om vi tacksamt tar emot feedback och kritik, skulle vi definitivt inte uppskatta att en student ifrågasatte oss inför resten av studenterna. Nåväl, när vi var där visade det sig att en av instruktörerna inte kunde komma, och vår huvudinstruktör hade därför tagit dit en medhjälpare. Väl där frågade huvudinstruktören efter feedback och vi påpekade att vi saknade kontaktövningar i förra passet och att det gick lite för fort fram. Detta skapade i sin tur en intressant diskussion där kursdeltagarna gav varandra tips.

Övningarna bestod av att träna ‘nej’ samt att få kontakt med hunden. Överlag var passet oerhört mycket bättre än det förra. Inte på så sätt att det var ett väl förberett och pedagogiskt pass – det var väldigt ‘ad-hoc’ – utan för att det gav något. Medhjälparen visade sig vara en väldigt skicklig hundförare. Vi kände oss priviligerade då vi dels hade turen att hamna bredvid honom och att han tog sig tid att ge oss värdefulla råd och tips. Han frågade om han fick ta Visko en liten stund och om vi var ”sjåpiga”. Han fick gärna prova. Han var defintivit ”old-school”, men hans koppelryck och beröm skedde med utmärkt timing och när han provade med Visko lyckades han ganska bra att få hennes uppmärksamhet. Hon kan vara mycket svår att få kontakt med då det är distraktioner i omgivningen. Inte för att hon är ”lätt-distraherad” (då skulle det ju vara lätt att distrahera tillbaka henne till oss), utan för att hon lätt blir frånvarande och är svår att motivera.

Huvudinstruktören sade dessutom överlag vettiga saker (som faktiskt motsade vad som sagts förra veckan). Vi fick också bekräftat att vi har en vek samt självständig hund, och att vi helt enkelt måste jobba väldigt hårt. ‘Nej’-övningen gick utmärkt med Visko. En tallrik köttbullar var placerade på marken och vi skulle gå förbi den och genom ett nej med efterföljande koppelryck få våra hundar att avstå. Visko reagerade ganska starkt på det korta koppelrycket, men hon återhämtade sig snabbt. Kontaktövningen var desto svårare, men vi märkte att det gick bättre och bättre ju längre vi var där och ju mer hon vant sig vid platsen. Det sista vi gjorde var att prova inkallning igen. Visko sprang som ett skott till husse, men började cirkla runt honom istället för att komma, varpå husse slängde sig ner på rygg och tappade hälften av godiset. Hon kom direkt. Vi är inte säkra på om det beror på att husse dök på marken eller för att Visko luktade godiset.

Efter kursen var avslutad pratade vi lite med huvudinstruktören. Hon berättade då att medhjälparen hade många framgångar bakom sig, och hade bl.a. vunnit SM i lydnad. Vi blev inte helt förvånade eftersom han verkade mycket skicklig som hundförare. Under veckan hade vi funderat på att skippa denna kurs då vi kommit in på en tredje valpkurs, men efter det här passet är vi helt klart nöjda. Vi funderar fortfarande på valpkurs 3. Det är den kurs som verkar mest lovande av alla och som vi hört väldigt positiva saker om, men det känns lite väl mycket att vara på tre valpkurser när det egentligen är kontaktträning, passitivetsträning, socialisering och målinriktad lek som behövs.

Vi såg även en annan polarhund på kursen igår, men hann aldrig riktigt med att höra oss för vad det var för ras. Det var en stor bjässe i alla fall. Vi får hoppas att den dyker upp igen så vi kan höra med dess husse och matte om lite träningstips etc. Den verkade hålla kontakten med sin förare väldigt väl.

Vi köpte Viskos första utställningskoppel idag, och det var inga problem att få det på henne. Hon verkade inte så väldigt förtjust i det heller, men nu har vi gott om tid att träna med det i alla fall eftersom vi har inte planerat att ställa ut henne förrän till våren.

Yippie! I måndags började vi valpkursen med LillPy. Vi var ganska förväntansfulla eftersom vi hade läst Exxas blogg samt pratat i telefon med Fia för ett tag sedan där hon kort berättade om alla nyttiga övningar de hade gjort. I princip gick vi väl i förhoppningen att Visko skulle komma ut från kursen som ett välvässat lydnadsunder! (Ok, ok, det är kanske att ta i, men vi hoppades iaf att det skulle vara något matnyttigt på kursen.) Väl på plats samlades vi i en lokal med alla hundägare och hundar (inklusive vuxna hundar, mest påtagligen en ettårig rottweiler som var något av det grövsta vi sett. Skoj med hans nätta matte.). Först skedde en presentation av oss alla (bland allt skällande och ylande) vilket gjorde att vi kunde identifiera en och annan dryg hundägare. Tack för att ni tar fem minuter av vår tid för att berätta att Ni tycker att Er hund är det underbaraste som finns, att hon är jättespeciell och att hon var jättedyr och jättesällsynt och jätte-…. Vi tyckte bara att ni var jättedryga. Därefter började kursen. Vi fick då möjligheten att tillskansa oss spjutspetsforskning kring hundar och vardagslydnad från instruktörerna, såsom ”era hundar kan ingenting”, ”alla hundar är egna individer”, ”alla raser är likadana även om de har olika skepnader och form”, ”ni tränar väl kontakt med era hundar varje dag?” (utan att då nämna lämpliga kontaktövningar), ”vardagslydnad är grunden för allt och det ska alla hundar kunna. [...en tid senare under fikan...] Min hund är jättedålig på vardagslydnad men jag har valt att fokusera på vissa andra bitar”. *Suck!* Nåväl, det var trevliga människor som instruerade, och de hade god hand med hundarna, så där kan man säkert hämta något.

Övningarna bestod av att ägna en timme åt att gå kring fyra koner med våra hundar och ”locka och pocka” på dem och använda alla medel för att få deras uppmärksamhet i denna ideala miljö med en massa människor och nya hundar! Vad gör vi här? Jo! vi belönar hundarna för att de är ofokuserade och koncentrerade på allt annat än oss. Lysande! Därefter var det inkallning. Kursinstruktören höll i våra hundar, för att sedan släppa dem lösa en och en. Därefter fick vi ägare kalla in våra hundar. Tre gånger ålade sig Visko ur deras grepp eftersom hon var så ivrig. (Det är ett litet känt faktum att näst efter vargen, så är huskies mest genetiskt lika ålar och illrar.). Momentet försvårades senare när vi ställde upp oss med våra hundar i två led. Ägaren skulle därefter springa mellan leden och sedermera kalla in sin hund och den skulle springa förbi alla hundar. Detta gjordes för att locka hundarna till att göra fel… (Negativ inlärning, någon?) Nåväl, det gick trots allt ganska bra för de flesta av hundarna inklusive Visko, särskilt de första gångerna. Men eftersom att i Viskos fall gäller följande ekvation: intresse(springa) >> intresse(Frolic) (för icke-matematiskt bevandrade betyder det helt enkelt att jämfört med att springa, är en torr, söndersmulad Frolic ungefär lika kul som att få en inslagen ICA-kuriren i julklapp när man önskat sig den läderinbundna specialutgåvan av Toynbees samlade verk). Lägg dessutom till att matte beter sig ganska tråkigt så fort Visko kommer genom att koppla henne (dels kan man ju inte ha en lösspringade husky under valpkursen och dels har instruktörerna inte tid att spendera en massa tid på varje hund [alla ska ju ha lika mycket tid, varför varje hund alltså bara får lite tid]), gick det sämre och sämre. Visko valde därför att springa runt matte ett tag innan hon kom. Helt förståeligt. Ypperliga avlärningsövningar! Vi fick inget material heller vilket typiskt brukar ingå i kurser – förvisso är inte kursavgiften betald ännu, så det kan ju spela roll.

Dock, inget negativt som inte för något positivt med sig – Kaffet var gott! Visko fick socialiseras ytterligare med andra hundar samt ensamhetstränas när vi fikade. Båda gick kanonbra! Hon var inte rädd överhuvudtaget bland alla hundar och människor, och när vi kom tillbaka till bilen efter fikan som varade kring en halvtimme, låg hon och sov i sin bur. För en månad sedan trodde vi knappt ens att hon skulle klara av att vara nära så många hundar och människor på en gång. Hon har gjort enorma framsteg och vi är mycket stolta över henne. Vi träffade även en granne, som visar sig vara gift med en kollega till husse (och för den delen matte) på kursen. Hon gick en parallell-grundkurs, och enligt henne blev det bättre vid andra tillfället. Vi håller tummarna.

Så här i efterhand är det kanske tur att vi anmälde oss till två kurser (egentligen fyra, men en var full och en har vi inte fått besked om ännu). Nästa kurs hålls av någon som är utbildad inom området och som sägs vara duktig. Dessutom görs det inte idéellt som instruktörerna i den första gör. Inget ont om folk som håller på med ideella aktiviteter – husse gör det själv, men det är lite knivigt att ställa krav på dem då, utan att bli bemött med ”Vi gör det här gratis, så kom inte här och kom.”. ”- Men jag har ju betalt för detta.” ”- Jo, men *jag* får inte betalt för detta.” Det är inte helt lätt att förhålla sig till. Om man betalar någon som jobbar professionellt, så kan man kräva utförandet av en viss tjänst, något som man inte kan göra (i samma utsträckning, i alla fall) med någon som tar utav sin fritid för att hjälpa till. Nåväl, vi betalar medlems- och kursavgiften i alla fall. Det kommer nya pengar nästa månad ändå.

Matte bestämde sig för att hälsa på sina föräldrar under veckan som gick. Hennes familj blev minst sagt charmad av Visko ytterligare under dagarna som gått. Alla var dessutom vänliga nog att turas om att gå ut med Visko, vilket medförde att matte fick flera sovmorgnar. Helt underbart! Visko har varit helt fantastisk med att gå till dörren samt säga ifrån när hon behövde kissa eller bajsa. Hon har bara kissat inne en gång de senaste 1.5 veckorna och det var precis när hon kom till mattes familj och var uppspelt. Superduktigt! Om gudarna är villiga, dröjer det nog inte länge förrän vi kan lägga på mattorna igen. Gudarna ska bara se till att hon kan bajsa lite mindre selektivt. Visko är inte benägen att bajsa var som helst. Hon är väldigt partikulär kring var det ska tömmas, och om det vore så att hon utvecklar en förkärlek för att ”värma” den fina 2500-kronors mattan husse och matte köpte till vardagsrummet kommer en viss frustration att råda. Mattorna ligger troligen kvar ett tag till, men man kan ju alltid drömma.

Viskos läten är så roliga att vi bestämde oss för att uppmuntra henne att prata (Kommandot helt fräckt stulet från en av uppfödaren Fias valpfilmer: ”Vá säjjé du?”). Dock blev det lite väl mycket läten även under ”sitt”, ”ligg” etc. så det har tränats en hel del på att hon ska vara tyst under dessa kommandon. Det blev ett antal frustrerande moment för Visko eftersom det är svårt för oss att få henne att förstå att vi vill att hon ska ta bort ett beteende under vissa kommandon som hon tidigare uppmuntrats till – troligen vi som inte pratar hundspråk så bra. Som den överambitiösa hund hon är blir det lätt att hon går igenom hela repertoaren innan ett kommando ens har sagts. På köpet fick vi några extrarörelser i repertoaren. Då hennes favoritgodis togs fram, torkad komage eller andra riktigt otäcka torkade saker från en kossa, lade hon sig på sidan med rumpan åt vänster, på rygg, upp med benen och på andra sidan med rumpan ut. Det var sött, men det ger inte resultat i avseendet att få godis.

I övrigt har det blivit en del inkallning när Visko släppts lös i en inhängnad tennisbana. Det gick utmärkt (till skillnad från på valpkursen[mer om den i nästa bloggpost]), och Visko hade enligt utsago ögonen på matte vart hon än gick. Kul! Nästan som husse. Matte gick också ner i lekparken och lät Visko klättra på höga stenar samt klättra på diverse hinder – lite pre-agility light-träning. Det älskade hon – kanske är nåt genetiskt med henne att hon gillar djupa hålor och höga höjder? Vi har tidigare balanserat henne på bänkar och bryggor, och det gillar hon också i allra högsta grad. *husse och matte får visioner om agility-medaljer*

Det märks att Visko verkligen trivs med flera människor runt omkring sig (människor som hon känner vill säga) och hon fattade verkligen tycke till mattes familjemedlemmar, särskilt mattes bror. Deras blandras Nippo var en utmärkt hjälpreda när Visko var olydig och han var till stor hjälp att säga ifrån när matte sa ifrån. Ett exempel var att Visko envisades med att gräva (”speka” på smålandsmål) på vardagsrumsmattan. Huskies och deras grävande är lixom genetiskt… det är inte vidare lätt att få dem att sluta. Det krävdes rejäla tillsägelser, plock i nackskinnet, bit i örat etc. ett antal gånger innan hon gav sig. Nippo lärde sig också regeln (väsentligen snabbare än Visko, må tilläggas) och efter ett tag räckte det med att Visko försökte gräva (egentligen att hon gick till grävstället på mattan) för att han skulle ryta till ordentligt. Det är skönt med lite hjälp från Viskos artfrände, som lixom tuggar snacket bättre än vi tvåfotingar.

Därefter åkte vi till husses familj och lät Visko hälsa på deras fånigt söte finske lapphund, Barney. De släpptes i en hundgård och fick springa fritt. Det var väl mest så att Visko sprang och Barney försökte hänga på. Flåsandes (på skånska: ”bäftanes”), kan tillläggas. Visko sprang det stora varvet, Barney det lilla, men han kom ändå sist. Vissa hundar lämpar sig bättre till vissa saker än andra. Lapphundar kanske inte ska springa, utan hänge sig åt aktiviteter som framförallt tarvar envishet, typ ”irritera hussar och mattar”. (Detta gör de också, enligt utsago från husses mor och bror.) Efter ett tag dök en vän till husses bror upp med sin nakenhund. Visko la sig direkt både för nakenhunden (och Barney för den delen). Det dröjde inte länge (typ en sekund eller så) förrän nakenhunden började rida både på Visko och Barney. Nakenhunden var inte vidare särskiljande på kön eller ras, det reds hej vilt oavsett hundras eller kön. Barney började, mellan lekandet, ta efter nakenhundens dåliga inflytande och anammade beteendet att rida på Visko. Hon uppskattade dock inte nakenhundens ridande och sa ifrån – Barneys var tydligen inte lika otillfredställande. (Nej, det kommer inte att bli några blandrasvalpar.) Att Visko plockade ner den pedofila nakenhunden: väldigt bra! Ett bett i ansiktet eller två får den mest ambitiöst amoröse uppvaktare att snabbt skydda de mer viktiga delarna av anatomin och nästan lika snabbt sluta upp med sagda uppvaktning. Väl uppe i lägenheten började Visko även säga ifrån till Barney och prompt slog omkull honom ett antal gånger med sina framtassar. Synnerligen underhållande! (Filmer kommer troligen inom kort på Viskos hemsida.) Visko ville mest vara för sig själv men Barney var som ett plåster på henne – han ville så gärna leka, precis som alla unga pojkar. ”Guuuuuuuud, vá omogen han é!” tycktes Visko tänka (det skiljer ju hela tre veckor mellan dem; hon är ju praktiskt taget en gammal tant jämfört med Barney). Dubbelslagen med framtassarna som hon gav honom när hon lagt sig till ro i soffan (upp i vilken Barney inte kan hoppa själv) och han försökte bita henne i nosen (ett litet sår vittnar om att han lyckades) är väsentligen mer underhållande än det mesta.

I övrigt går det för det mesta framåt med Visko. Hon är lugn, snäll och tillgiven. Hon kommer bra överens med såväl människor som hundar, så länge de sköter sig hyfsat. Dock blir hon väldigt rädd emellanåt för situationer hon inte känner igen och ibland förstår vi inte själva ens vad det är hon blivit rädd för. Trist nog verkar hon på sista tiden vara skrämd av trappuppgången till vår lägenhet eftersom hon troligen blivit skrämd när städerskan råkat stöta emot dörren. Nåja, det är bara att kämpa vidare. Kontakten med henne inomhus är superb, utomhus är det ganska ofta svårt att få kontakt med henne, men vi försöker att klicka så fort hon tar kontakt och provar oss fram med diverse belöningar utomhus. Det är dock svårt eftersom hon så lätt blir skrämd eller påverkad. Vi tror att det krävs massor med socialisering kombinerat med kontaktträning och rätt sorts motivation (lämpligt kreatursinkråm, leksak, lek, bus eller en kort stunds springande) för att det ska bli riktigt bra. Vi är väl inte riktigt benägna att hålla med om att ”alla hundar är lika”. Huskies ä
r krävande hundar; skygga hundar är krävande hundar. Visko är en skygg husky, men hon är *vår* skygga husky, och nåde den som tar sig ton om henne. Vi gör vad som står i vår makt för att få henne att må så bra som möjligt, bli så bra som möjligt och att hon har det så bra som möjligt. Varje morgon börjas med en kavalkad av ”husse, matte! var har ni varit hela natten?”-gulleri. Hon har blivit en del av livet hemma nu, och varje framsteg hon gör är orsak för firande hos husse och matte. Om vi sedan inte kan tävla med henne i agility eller lydnad spelar det oss mindre roll. Hemma är hon vårt lilla pyre i vilket fall som helst!